För några år sedan stormade det i debatten på svenska kultursidor om huruvida vi skulle ta fram en svensk litteraturkanon eller ej. Jag skall inte gå in på frågan om behovet verkligen finns att formalisera en sådan. Istället tänker jag presentera nio titlar ur mitt eget bibliotek som är verkligt läsvärda. Följer alltså nu, tvåtusennio års svenska litteraturkanon.
Böckernas bok. Skriven på sextonhundratalet är den fortfarande en utav världslitteraturens största verk. Miguel Cervantes klassiker Don Quijote om den förläste äventyrstörstande skröplingen Don Quijote och hans väpnare Sancho Panza är inte bara ett humoristiskt mästerverk utan också en djupt mänsklig betraktelse. Boken går egentligen inte att undvika. Berättelsen skall läsas sakta, orden noga vägas, mycket går förlorat om man hastar genom berättelsens rader. Don Quijote kom i nyöversättning 2001 i ett vackert hårdband som verkligen förhöjer läsningen.
Från Spaniens värme till belgisk kyla. Blanko, av den flamländske författaren Peter Terrin är en klaustrofobisk historia om en man och hans son. Terrin har jämförts med både Kafka och Camus och i Blanko tas läsaren med in i berättelsen om en mardrömsliknande saknad och människans oförmåga att kunna skydda barnet från omvärldens skeenden. Allt detta sker i en klinisk värld, där hemmet måste skötas om på samma sätt som ett laboratorium. I en blanko värld görs människan galen av sorg. Det här är ett författarskap av mycket hög klass och det är bara att hoppas att Terrin kommer ut på svenska även i framtiden.
De första en och en halv sidorna som möter läsaren i Ernst Jüngers mästerverk På marmorklipporna säger allt. De noggrant utmejsalde orden bildar ett konstverk. Konstverket hänför. Sällan möter man sådan litteratur, där man omedelbart grips av denna absoluta insikt, att det är en definierande och avgörande skulptur befinner sig framför ens ögon. Beklagligt nog finns På Marmorklipporna inte längre i tryck och de få överlevande exemplaren är extremt sällsynta även i landets antikvariat. Själva boken ingår i den politiserade diskussionen om författaren själv och det är i det närmast omöjligt att närma sig Jüngers politiska liv utan att beröra Auf den Marmorklippen som den tyska titeln lyder. Inte så mycket för att författaren själv placerat den där som för att eftervärlden ofrånkomligen ser en tolkning av Ernst Jüngers eget förhållande till Hitlertyskland inbyggd i själva berättelsen.
Därifrån kastar jag mig hastigt till den japanske, och ännu synnerligen verksamme, författaren Haruki Murakami. Murakami är, vågar jag påstå, japans idag främste författare – i alla fall på den internationella arenan. Han skriver oftast i en värld innesluten i en mild surrealism. En drömsk värld. Inte sällan byggs handlingen kring problematiken i ungdomens sexualitet, om längtan, förlust och försvinnande. Karaktärerna besitter ofta en slags ensamhet. Titeln Norwegian wood har förhoppningsvis lockat en eller annan fyrtiotalist till läspulpeten då den är tagen direkt från Beatleslåten med samma namn. Norwegian Wood har allt det som Murakami erbjuder sina läsare och som sådan framstår den som en utav hans viktigare verk. Den är också väl avgränsad. Murakami skriver ofta långt, väldigt långt, men Norwegian Wood har en behändig längd och kanske har detta bidragit till att just denna bok är ett så bra koncentrat av författaren.
Pramoedya Ananta Toer är knappt utgiven på svenska. Det finns en titel, Människornas jord. Flyktingen som jag här kort skall ta upp är det inte. Men den är utgiven av Penguin och borde vara rimligen lättanskafflig. Flyktingen är ytterligare en utav dessa böcker – boken är en kortroman – som man vet inom sig när man läser den att den tillhör den högre litteraturen. Eller i alla fall att författaren gör det. Det var i alla fall känslan jag slogs av när jag för ett par år sedan bekantade mig med berättelsen. Pramoedya själv finns inte längre men omnämndes förut som en möjlig asiatisk kandidat till nobelpriset i litteratur. Det talar för sig självt. Berättelsen är medgripande, en man är på flykt undan sin far men också från de japanska ockupanterna på en indonesisk ö under kriget. Det absoluta slutet i boken är däremot direkt dåligt. Kanske gör detta boken ännu mer intressant. Men jag tror inte det.
Ingen litteraturkanon kan heller anses fulländat utan ett bidrag av Ernest Hemingway. En gammal man ger i mötet med en ung pojke – måhända det yngre jaget – sig ut på öppet hav för att finna livet igen. En förutbestämt kamp mot ödet och naturen tar vid. Med förutbestämd utgång. Den gamle och havet har jag läst i alla fall tre gånger och den har alltid fångat mig. Det är det enda jag verkligen läst av Hemingway å andra sidan. Den ingick i svenskaundervisningens pliktlitteratur och när jag för några år sedan fann den i ett behändigt litet hårdband blev den en självklar gäst i min egen boksamling. Där står den nu upptagen bland den ”viktiga” litteraturen.
För något år sedan kom en novellsamling av August Strindberg ut i en slags nyutgåva. Ett halvt ark papper, som jag också skrivit om tidigare här på Frihetens Inferno, har namn efter en utav dessa noveller. Det är kanske det mest rörande som skrivits av en svensk författare. Strindberg i sin helhet är ett måste för den som läser svenska. Han är och förblir tillsvidare vår störste och mest intressante skriftställare. Oerhörd - både som författare och som person. Jag väljer dock denna novellsamling som förslag för i novellens form möter vi författaren som ett förtätat fenomen. Här måste hela konstverket rymmas på enbart några få sidor. Det är novellen som form som avslöjar författarens kvalitet.
Det pratas emellanåt om Herman Hesse, i alla fall dyker det ifrån endera hållet alltid upp någon slags reflektion när man nämner hans namn. Oftast omtalas ”Stäppvargen”, boken om övermänniskan. Mindre omnämnd är Siddhartha en kort fiktiv roman om en ung Buddhas bana. Hur han lämnar den värld han fötts in i för att söka svar på sina frågor genom erfarenhet. Det är en vacker bok, på sitt sätt fängslande, för den som har den inneboende känslan för den buddhistiska läran eller som känner en spänning i den mystik som omger denna aspekt av den indoeuropeiska kulturen. Men boken är en litterär bok och står på sina egna ben.
Så övermänniskan. Så eller sålunda, människa eller övermänniska, det är frågan? Sålunda talade Zarathustra, Friedrich Nietzsches enda större prosaverk. Fortfarande en filosofisk betraktelse men i formen av en berättelse. En filosof drar upp i bergen för att finna svar, men finner då att asketismen inte får världen att bete sig annorlunda. Han beslutar sig för att missionera sitt budskap. Här dras linjerna upp för hur hon – alltså människan – skall kunna överträffa sig själv och bli något mer utöver det hon redan är. Vår potential är så oerhört mycket större menade Nietzsche. Sålunda talade Zarathustra är nyckeln till människan, inte minst till människan under nittonhundratalet. Eller snarare är det kanske så att nittonhundratalsmänniskan är beviset på att hon aldrig riktigt lärde sig läsa Nietzsche. Jag låter det vara osagt. Just det här verket har jag läst tre gånger. Vid första försöket föreföll den stundom fullständigt obegriplig, samtidigt som den på ett plan också var solklart begriplig. Jag var ung då, iklädd uniform. Efterföljande läsningar har gjort den något mer normal för mig. Kanske är det därför Nietzsche också blivit så omständligt felförstådd. Få människor i vår egen tid tar sig tid nog att djupt tränga in i en bok under läsningen, än mindre en andra eller en tredje gång. Ytterst få har det bildningsbagage som krävs för att alls kunna förstå fullt ut. Oavsett detta är Sålunda talade Zarathustra oundviklig och kanske är dess viktigaste egenskap att den omöjligen kan begripas. Den måste inses.
Böckernas bok. Skriven på sextonhundratalet är den fortfarande en utav världslitteraturens största verk. Miguel Cervantes klassiker Don Quijote om den förläste äventyrstörstande skröplingen Don Quijote och hans väpnare Sancho Panza är inte bara ett humoristiskt mästerverk utan också en djupt mänsklig betraktelse. Boken går egentligen inte att undvika. Berättelsen skall läsas sakta, orden noga vägas, mycket går förlorat om man hastar genom berättelsens rader. Don Quijote kom i nyöversättning 2001 i ett vackert hårdband som verkligen förhöjer läsningen.
Från Spaniens värme till belgisk kyla. Blanko, av den flamländske författaren Peter Terrin är en klaustrofobisk historia om en man och hans son. Terrin har jämförts med både Kafka och Camus och i Blanko tas läsaren med in i berättelsen om en mardrömsliknande saknad och människans oförmåga att kunna skydda barnet från omvärldens skeenden. Allt detta sker i en klinisk värld, där hemmet måste skötas om på samma sätt som ett laboratorium. I en blanko värld görs människan galen av sorg. Det här är ett författarskap av mycket hög klass och det är bara att hoppas att Terrin kommer ut på svenska även i framtiden.
De första en och en halv sidorna som möter läsaren i Ernst Jüngers mästerverk På marmorklipporna säger allt. De noggrant utmejsalde orden bildar ett konstverk. Konstverket hänför. Sällan möter man sådan litteratur, där man omedelbart grips av denna absoluta insikt, att det är en definierande och avgörande skulptur befinner sig framför ens ögon. Beklagligt nog finns På Marmorklipporna inte längre i tryck och de få överlevande exemplaren är extremt sällsynta även i landets antikvariat. Själva boken ingår i den politiserade diskussionen om författaren själv och det är i det närmast omöjligt att närma sig Jüngers politiska liv utan att beröra Auf den Marmorklippen som den tyska titeln lyder. Inte så mycket för att författaren själv placerat den där som för att eftervärlden ofrånkomligen ser en tolkning av Ernst Jüngers eget förhållande till Hitlertyskland inbyggd i själva berättelsen.
Därifrån kastar jag mig hastigt till den japanske, och ännu synnerligen verksamme, författaren Haruki Murakami. Murakami är, vågar jag påstå, japans idag främste författare – i alla fall på den internationella arenan. Han skriver oftast i en värld innesluten i en mild surrealism. En drömsk värld. Inte sällan byggs handlingen kring problematiken i ungdomens sexualitet, om längtan, förlust och försvinnande. Karaktärerna besitter ofta en slags ensamhet. Titeln Norwegian wood har förhoppningsvis lockat en eller annan fyrtiotalist till läspulpeten då den är tagen direkt från Beatleslåten med samma namn. Norwegian Wood har allt det som Murakami erbjuder sina läsare och som sådan framstår den som en utav hans viktigare verk. Den är också väl avgränsad. Murakami skriver ofta långt, väldigt långt, men Norwegian Wood har en behändig längd och kanske har detta bidragit till att just denna bok är ett så bra koncentrat av författaren.
Pramoedya Ananta Toer är knappt utgiven på svenska. Det finns en titel, Människornas jord. Flyktingen som jag här kort skall ta upp är det inte. Men den är utgiven av Penguin och borde vara rimligen lättanskafflig. Flyktingen är ytterligare en utav dessa böcker – boken är en kortroman – som man vet inom sig när man läser den att den tillhör den högre litteraturen. Eller i alla fall att författaren gör det. Det var i alla fall känslan jag slogs av när jag för ett par år sedan bekantade mig med berättelsen. Pramoedya själv finns inte längre men omnämndes förut som en möjlig asiatisk kandidat till nobelpriset i litteratur. Det talar för sig självt. Berättelsen är medgripande, en man är på flykt undan sin far men också från de japanska ockupanterna på en indonesisk ö under kriget. Det absoluta slutet i boken är däremot direkt dåligt. Kanske gör detta boken ännu mer intressant. Men jag tror inte det.
Ingen litteraturkanon kan heller anses fulländat utan ett bidrag av Ernest Hemingway. En gammal man ger i mötet med en ung pojke – måhända det yngre jaget – sig ut på öppet hav för att finna livet igen. En förutbestämt kamp mot ödet och naturen tar vid. Med förutbestämd utgång. Den gamle och havet har jag läst i alla fall tre gånger och den har alltid fångat mig. Det är det enda jag verkligen läst av Hemingway å andra sidan. Den ingick i svenskaundervisningens pliktlitteratur och när jag för några år sedan fann den i ett behändigt litet hårdband blev den en självklar gäst i min egen boksamling. Där står den nu upptagen bland den ”viktiga” litteraturen.
För något år sedan kom en novellsamling av August Strindberg ut i en slags nyutgåva. Ett halvt ark papper, som jag också skrivit om tidigare här på Frihetens Inferno, har namn efter en utav dessa noveller. Det är kanske det mest rörande som skrivits av en svensk författare. Strindberg i sin helhet är ett måste för den som läser svenska. Han är och förblir tillsvidare vår störste och mest intressante skriftställare. Oerhörd - både som författare och som person. Jag väljer dock denna novellsamling som förslag för i novellens form möter vi författaren som ett förtätat fenomen. Här måste hela konstverket rymmas på enbart några få sidor. Det är novellen som form som avslöjar författarens kvalitet.
Det pratas emellanåt om Herman Hesse, i alla fall dyker det ifrån endera hållet alltid upp någon slags reflektion när man nämner hans namn. Oftast omtalas ”Stäppvargen”, boken om övermänniskan. Mindre omnämnd är Siddhartha en kort fiktiv roman om en ung Buddhas bana. Hur han lämnar den värld han fötts in i för att söka svar på sina frågor genom erfarenhet. Det är en vacker bok, på sitt sätt fängslande, för den som har den inneboende känslan för den buddhistiska läran eller som känner en spänning i den mystik som omger denna aspekt av den indoeuropeiska kulturen. Men boken är en litterär bok och står på sina egna ben.
Så övermänniskan. Så eller sålunda, människa eller övermänniska, det är frågan? Sålunda talade Zarathustra, Friedrich Nietzsches enda större prosaverk. Fortfarande en filosofisk betraktelse men i formen av en berättelse. En filosof drar upp i bergen för att finna svar, men finner då att asketismen inte får världen att bete sig annorlunda. Han beslutar sig för att missionera sitt budskap. Här dras linjerna upp för hur hon – alltså människan – skall kunna överträffa sig själv och bli något mer utöver det hon redan är. Vår potential är så oerhört mycket större menade Nietzsche. Sålunda talade Zarathustra är nyckeln till människan, inte minst till människan under nittonhundratalet. Eller snarare är det kanske så att nittonhundratalsmänniskan är beviset på att hon aldrig riktigt lärde sig läsa Nietzsche. Jag låter det vara osagt. Just det här verket har jag läst tre gånger. Vid första försöket föreföll den stundom fullständigt obegriplig, samtidigt som den på ett plan också var solklart begriplig. Jag var ung då, iklädd uniform. Efterföljande läsningar har gjort den något mer normal för mig. Kanske är det därför Nietzsche också blivit så omständligt felförstådd. Få människor i vår egen tid tar sig tid nog att djupt tränga in i en bok under läsningen, än mindre en andra eller en tredje gång. Ytterst få har det bildningsbagage som krävs för att alls kunna förstå fullt ut. Oavsett detta är Sålunda talade Zarathustra oundviklig och kanske är dess viktigaste egenskap att den omöjligen kan begripas. Den måste inses.
Så har jag då alltså skapat en litteraturkanon ändå. Ingen skada skedd i kulturen. Nio författare, Cervantes, Terrin, Jünger, Murakami, Toer, Hemingway, Strindberg, Hesse, Nietzsche. Ingen kvinna kom olyckligtvis med den här gången. Väl litteratur från tre kontinenter, en svensk, tre tyskar. Samtliga böcker läsvärda. Avnjut efter bästa förmåga.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar