Den 22 November 2008 förde jag fram en artikel här på Frihetens Inferno som påtalade ambitionen att ta fram ett nytt politiskt program. Jag argumenterade att ett sådant program borde ta sin utgångspunkt i ett humanistiskt bildningsideal och en aristokratisk värdegrund. Dominerande borde tilltron på individens långtgående frihet vara, tillsammans med en vidsträckt ambition att knyta den högre estetikens värden närmre politiken. En vidare betraktelse skulle kunna göra gällande att jag här i viss mån gör samma angrepp som kulturkonservatismen på den postkoloniala och postmodernistiska kulturpolitiken.
Den 5 november samma år publicerade Expressen en kulturdebattsartikel av Johan Lundberg, chefredaktör för Axess, vars kritik riktades mot den rådande kulturregimen i Sverige. Inlägget sammanfattas senare också på Svenska Dagbladets ledarsida den 31 december av P J Anders Linder. I korthet var kritiken riktad mot kulturradikalismens tre grundpelare. För det första kritiseras den dogm som gör gällande att konsten har provokationen som främsta självändamål. För det andra kritiseras den postmodernistiska inställning som håller för sant att allt mänskligt skapande ligger på samma nivå. Att en reklamtext för tamponger har samma konstnärliga värde som en text av Goethe eller Le Clézio. Kulturradikalismen håller som bekant båda för lika. För det tredje kritiseras tillslut den rådande nedvärderingen av den egna kulturtraditionen.
Den moderna kulturkonservatismen erbjuder ett alternativ. Den väsentliga konsten betraktas såsom autonom och hierarkisk, en förutsättning för människans penetrerande utforskning av sig själv och sitt inre. I en värld som saknar dimensioner kan vi aldrig nå djup och höjder. Populärkultur och kommersialism ställs mot en konst byggd på estetiska värden. Nyhet är inte alltid den högsta summan. Konsten, skriver Lundberg, kan därmed också ges en utopisk dimension i vilken människan kan betrakta de höjder hon kan nå i sina bästa stunder, där kan hon lära sig att hon kan nå högre, besegra sin egen litenhet. Konsten tillåts på nytt att inspirera.
Baltasar Gracián konstaterade redan i mitten på 1600-talet att det var kulturen som skapade människan. Ju högre hennes kultur var, desto större individ blev hon också. Den stora konsten öppnar upp dimensioner inom oss som vi annars inte skulle funnit vägar till. Konsten arbetar över oändliga tidsperspektiv och sinnesdimensioner, den är i sin storhet just stor oberoende av könstillhörighet, samtidskontexter et cetera. Kulturkonservatismen, skriver Lundeberg vidare, är endast politisk i sådan mån att den inte uppfattar civilisationsprocessen som destruktiv och förtryckande. Den är något gott i sig. Kulturkonservatismen står så utanför den politiska polariseringen och ser sin motståndare både i den nyliberala kulturpolitik som underminerar olika former av kulturbevarande institutioner och den vänsterradikalism som under senare decennier inte bara likriktat teoribildningen vid landets akademier utan också i synnerhet underminerat den humanistiska bildningens värde till förmån för ett kulturklimat dominerat av tv-såpor och reklambyråer – den snabba nyhetens kultur.
P J Anders Linder går längre i sin ledare i Svenska Dagbladet. Han knyter där begrepp som tradition och kulturkonservatism till bildningsbegreppet, och därefter bildning till frihet. Enligt honom förvarar den nya kulturkonservatismen en idé och inte en position. Det handlar inte om kontroll utan om kunskap i sig. Kunskap som en väg till mänsklig utveckling, kommunikation och upplevelser. Våra gemensamma referensramar utgörs ju av historia, språk och den högre konsten – det vill säga vår kunskap om Beethoven, Cervantes och Rafael.
Friheten har därmed blivit ett konservativt värde. Den socialistiska idétraditionen har genom historien visat sig kraftigt frihetsberövande i sin ambition. Inte bara legislativt utan även i sina konformistiska krav på individer och mänskliga grupper. Det är också denna kulturradikala politik som omdanat provokationen från kraft till obligatorium i konstuttrycket Den liberala skolan å sin sida, är den politiska rörelse som idag, sitt eget namn till trotts, kraftigast argumenterar för statens rätt till intrång i den personliga integriteten, passiv övervakning, degenerering av skolans bildningsideal et cetera. Tvärtemot båda dessa värderingsgrunder ser kulturkonservatismen kunskap som vägen till frihet. Frihet växer fram ur studier, läsning och reflexion. Skolans huvuduppgift måste vara att värna denna frihet. Den frihet på vilken vi säger oss bygga vårt samhälle och dess övriga grundvalar. En frihet som nu länge underminerats av nyliberala felnavigeringar, och värdekonservativ kulturradikalism. Kulturkonservatismen knyter därmed direkt an till det humanistiska bildningsidealet. Ett ideal som gör gällande att människans frihet, både hennes själsliga och kroppsliga, bäst upprätthålles genom en vittgående bildning. En bildning grundad i den högre konstens värden.
Johan Lundbergs artikel: www.expressen.se/kultur/1.1358316/smakrevolt
Den 5 november samma år publicerade Expressen en kulturdebattsartikel av Johan Lundberg, chefredaktör för Axess, vars kritik riktades mot den rådande kulturregimen i Sverige. Inlägget sammanfattas senare också på Svenska Dagbladets ledarsida den 31 december av P J Anders Linder. I korthet var kritiken riktad mot kulturradikalismens tre grundpelare. För det första kritiseras den dogm som gör gällande att konsten har provokationen som främsta självändamål. För det andra kritiseras den postmodernistiska inställning som håller för sant att allt mänskligt skapande ligger på samma nivå. Att en reklamtext för tamponger har samma konstnärliga värde som en text av Goethe eller Le Clézio. Kulturradikalismen håller som bekant båda för lika. För det tredje kritiseras tillslut den rådande nedvärderingen av den egna kulturtraditionen.
Den moderna kulturkonservatismen erbjuder ett alternativ. Den väsentliga konsten betraktas såsom autonom och hierarkisk, en förutsättning för människans penetrerande utforskning av sig själv och sitt inre. I en värld som saknar dimensioner kan vi aldrig nå djup och höjder. Populärkultur och kommersialism ställs mot en konst byggd på estetiska värden. Nyhet är inte alltid den högsta summan. Konsten, skriver Lundberg, kan därmed också ges en utopisk dimension i vilken människan kan betrakta de höjder hon kan nå i sina bästa stunder, där kan hon lära sig att hon kan nå högre, besegra sin egen litenhet. Konsten tillåts på nytt att inspirera.
Baltasar Gracián konstaterade redan i mitten på 1600-talet att det var kulturen som skapade människan. Ju högre hennes kultur var, desto större individ blev hon också. Den stora konsten öppnar upp dimensioner inom oss som vi annars inte skulle funnit vägar till. Konsten arbetar över oändliga tidsperspektiv och sinnesdimensioner, den är i sin storhet just stor oberoende av könstillhörighet, samtidskontexter et cetera. Kulturkonservatismen, skriver Lundeberg vidare, är endast politisk i sådan mån att den inte uppfattar civilisationsprocessen som destruktiv och förtryckande. Den är något gott i sig. Kulturkonservatismen står så utanför den politiska polariseringen och ser sin motståndare både i den nyliberala kulturpolitik som underminerar olika former av kulturbevarande institutioner och den vänsterradikalism som under senare decennier inte bara likriktat teoribildningen vid landets akademier utan också i synnerhet underminerat den humanistiska bildningens värde till förmån för ett kulturklimat dominerat av tv-såpor och reklambyråer – den snabba nyhetens kultur.
P J Anders Linder går längre i sin ledare i Svenska Dagbladet. Han knyter där begrepp som tradition och kulturkonservatism till bildningsbegreppet, och därefter bildning till frihet. Enligt honom förvarar den nya kulturkonservatismen en idé och inte en position. Det handlar inte om kontroll utan om kunskap i sig. Kunskap som en väg till mänsklig utveckling, kommunikation och upplevelser. Våra gemensamma referensramar utgörs ju av historia, språk och den högre konsten – det vill säga vår kunskap om Beethoven, Cervantes och Rafael.
Friheten har därmed blivit ett konservativt värde. Den socialistiska idétraditionen har genom historien visat sig kraftigt frihetsberövande i sin ambition. Inte bara legislativt utan även i sina konformistiska krav på individer och mänskliga grupper. Det är också denna kulturradikala politik som omdanat provokationen från kraft till obligatorium i konstuttrycket Den liberala skolan å sin sida, är den politiska rörelse som idag, sitt eget namn till trotts, kraftigast argumenterar för statens rätt till intrång i den personliga integriteten, passiv övervakning, degenerering av skolans bildningsideal et cetera. Tvärtemot båda dessa värderingsgrunder ser kulturkonservatismen kunskap som vägen till frihet. Frihet växer fram ur studier, läsning och reflexion. Skolans huvuduppgift måste vara att värna denna frihet. Den frihet på vilken vi säger oss bygga vårt samhälle och dess övriga grundvalar. En frihet som nu länge underminerats av nyliberala felnavigeringar, och värdekonservativ kulturradikalism. Kulturkonservatismen knyter därmed direkt an till det humanistiska bildningsidealet. Ett ideal som gör gällande att människans frihet, både hennes själsliga och kroppsliga, bäst upprätthålles genom en vittgående bildning. En bildning grundad i den högre konstens värden.
Johan Lundbergs artikel: www.expressen.se/kultur/1.1358316/smakrevolt
Anders Linders: www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2263443.svd
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar