När James Fenimore Cooper skrev Den siste mohikanen 1826 författade han inte en ungdomsbok såsom den numera oftast presenteras. Berättelsen är främst en saga om mötet mellan två världar. Mellan människlighetens olika aspekter. Den viktigaste konfrontationen står mellan den själsligt fria människan och den sofistikerade, ordnade moderna men ändå vilsne motsvarigheten – här i sjuttonhundratalets europeiska skepnad. I berättelsen ställs dessa två manlighetstyper mot varandra. Till sin natur är boken således mytisk och till viss del antimodernistisk i sin ton. Mohikanen representerar det äkta, européerna det obegripliga. Via mohikanen ges bilden av en orörd värld som är på väg att gå under. Vilket också antyds i titeln.
Denna mystik fångade oss som barn. Det moderna samhället av idag står långt ifrån den naturalistiska frihetstanke som författaren förde fram. Inte desto mindre, kanske just därför var det dessa mytiska indianstammar som fångade vår fantasi när vi var unga. Frågade man oss om indianer svarade vi Mohikaner, Mohawk, Svartfot- och Kråkindianer. Sägenomspunna folk. Vi tog upp deras mytologi i vår fantasi och det var som dem vi smög omkring i ekbackarnas undervegetation med fjädrar i håret och täljda spjut och pilar. Vi byggde lövhyddor och jagade vårt vilt i form av rotvältor i den närliggande granskogen.
När vi blev äldre förändrades den avbild som gavs oss av ordet indian. Precis som mohikanerna i berättelsen tillslut går om intet och därmed tagits upp i historien över förlorade folk, hade de nu fått lämna plats i våra tankar för Sioux, Apache, Cheyenne. Jag tror det var skolans bild som tog överhanden och vi hade nu lärt oss om Sitting Bull, Crazy Horse och tillslut slaget vid Little Big Horn. Jag minns fortfarande den olustiga känsla som uppstod i mig när jag första gången jag fick lära mig hur dessa folk gått under i nationsbyggnadens blodbad. Det var något mer än enbart människor som hade gått förlorade när verkligheten tillslut omintetgjorde den naturalistiska krigaren. Själva mystiken var död, manligheten och det mänskliga betvingat. Världen befolkades inte längre av den fria människotyp som vi eftersträvade och som kunde utgöra en positiv motpol till moderniseringens budskap i Coopers bok. Myt hade förvandlats till avklädd politik.
När jag idag möter ordet indian ser jag framför mig endast resterna av det som gått förlorat. Sägnerna har förvandlats till sandkorn. Bilden är av Navajo, ökenindianen. Visionerna har flytt än längre väster ut, som om själva myten trängts undan till sitt reservat av den verkliga världen. Rostiga fordon, kasinon, misär och den vite mannens kläder har ersatt Hudsonflodens lummiga bergssluttningar. Samma förändring förefaller mig uppenbar, både i verkligheten så som historien utspelade sig och i mitt inre. Barnets mytiska värld lever hos oss endast i en undanskymd roll under nyordningens ok och kanske är det just därför som Fenimore Coopers Den siste mohikanen idag betraktas som ungdomsbok. Den talar till den fria själen i vårt mentala vara. Den del som den unga människan i oss har starkast band med. Den fria, otyglade manligheten. Äventyrets grundsten.
Denna mystik fångade oss som barn. Det moderna samhället av idag står långt ifrån den naturalistiska frihetstanke som författaren förde fram. Inte desto mindre, kanske just därför var det dessa mytiska indianstammar som fångade vår fantasi när vi var unga. Frågade man oss om indianer svarade vi Mohikaner, Mohawk, Svartfot- och Kråkindianer. Sägenomspunna folk. Vi tog upp deras mytologi i vår fantasi och det var som dem vi smög omkring i ekbackarnas undervegetation med fjädrar i håret och täljda spjut och pilar. Vi byggde lövhyddor och jagade vårt vilt i form av rotvältor i den närliggande granskogen.
När vi blev äldre förändrades den avbild som gavs oss av ordet indian. Precis som mohikanerna i berättelsen tillslut går om intet och därmed tagits upp i historien över förlorade folk, hade de nu fått lämna plats i våra tankar för Sioux, Apache, Cheyenne. Jag tror det var skolans bild som tog överhanden och vi hade nu lärt oss om Sitting Bull, Crazy Horse och tillslut slaget vid Little Big Horn. Jag minns fortfarande den olustiga känsla som uppstod i mig när jag första gången jag fick lära mig hur dessa folk gått under i nationsbyggnadens blodbad. Det var något mer än enbart människor som hade gått förlorade när verkligheten tillslut omintetgjorde den naturalistiska krigaren. Själva mystiken var död, manligheten och det mänskliga betvingat. Världen befolkades inte längre av den fria människotyp som vi eftersträvade och som kunde utgöra en positiv motpol till moderniseringens budskap i Coopers bok. Myt hade förvandlats till avklädd politik.
När jag idag möter ordet indian ser jag framför mig endast resterna av det som gått förlorat. Sägnerna har förvandlats till sandkorn. Bilden är av Navajo, ökenindianen. Visionerna har flytt än längre väster ut, som om själva myten trängts undan till sitt reservat av den verkliga världen. Rostiga fordon, kasinon, misär och den vite mannens kläder har ersatt Hudsonflodens lummiga bergssluttningar. Samma förändring förefaller mig uppenbar, både i verkligheten så som historien utspelade sig och i mitt inre. Barnets mytiska värld lever hos oss endast i en undanskymd roll under nyordningens ok och kanske är det just därför som Fenimore Coopers Den siste mohikanen idag betraktas som ungdomsbok. Den talar till den fria själen i vårt mentala vara. Den del som den unga människan i oss har starkast band med. Den fria, otyglade manligheten. Äventyrets grundsten.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar