Baksmälla

Man vaknar upp för fjärde gången de senaste två timmarna. Magen gör sura uppstötningar. I huvudet spelas en sång av Anna Ternheim åter och åter och åter. Inom dig har du envis bild av en färgtub krimsonrött som du försökt tömma under morgonen i en dröm som även den gång på gång hemsökt dig. Känslan av repetition är överväldigande. Livet - inget mer än en repris. Varje dag. Varje år. Det första du gör är att betala hyran som du glömt. Frukost på yoghurt och knäckebröd med smör. Inga pengar, på riktigt. Därefter skriva en rad, tömma en tub av rött. Om Strindberg kunde måla kan fan i mig jag också det.

Litterärt kanon 2009

För några år sedan stormade det i debatten på svenska kultursidor om huruvida vi skulle ta fram en svensk litteraturkanon eller ej. Jag skall inte gå in på frågan om behovet verkligen finns att formalisera en sådan. Istället tänker jag presentera nio titlar ur mitt eget bibliotek som är verkligt läsvärda. Följer alltså nu, tvåtusennio års svenska litteraturkanon.

Böckernas bok. Skriven på sextonhundratalet är den fortfarande en utav världslitteraturens största verk. Miguel Cervantes klassiker Don Quijote om den förläste äventyrstörstande skröplingen Don Quijote och hans väpnare Sancho Panza är inte bara ett humoristiskt mästerverk utan också en djupt mänsklig betraktelse. Boken går egentligen inte att undvika. Berättelsen skall läsas sakta, orden noga vägas, mycket går förlorat om man hastar genom berättelsens rader. Don Quijote kom i nyöversättning 2001 i ett vackert hårdband som verkligen förhöjer läsningen.

Från Spaniens värme till belgisk kyla. Blanko, av den flamländske författaren Peter Terrin är en klaustrofobisk historia om en man och hans son. Terrin har jämförts med både Kafka och Camus och i Blanko tas läsaren med in i berättelsen om en mardrömsliknande saknad och människans oförmåga att kunna skydda barnet från omvärldens skeenden. Allt detta sker i en klinisk värld, där hemmet måste skötas om på samma sätt som ett laboratorium. I en blanko värld görs människan galen av sorg. Det här är ett författarskap av mycket hög klass och det är bara att hoppas att Terrin kommer ut på svenska även i framtiden.

De första en och en halv sidorna som möter läsaren i Ernst Jüngers mästerverk På marmorklipporna säger allt. De noggrant utmejsalde orden bildar ett konstverk. Konstverket hänför. Sällan möter man sådan litteratur, där man omedelbart grips av denna absoluta insikt, att det är en definierande och avgörande skulptur befinner sig framför ens ögon. Beklagligt nog finns På Marmorklipporna inte längre i tryck och de få överlevande exemplaren är extremt sällsynta även i landets antikvariat. Själva boken ingår i den politiserade diskussionen om författaren själv och det är i det närmast omöjligt att närma sig Jüngers politiska liv utan att beröra Auf den Marmorklippen som den tyska titeln lyder. Inte så mycket för att författaren själv placerat den där som för att eftervärlden ofrånkomligen ser en tolkning av Ernst Jüngers eget förhållande till Hitlertyskland inbyggd i själva berättelsen.

Därifrån kastar jag mig hastigt till den japanske, och ännu synnerligen verksamme, författaren Haruki Murakami. Murakami är, vågar jag påstå, japans idag främste författare – i alla fall på den internationella arenan. Han skriver oftast i en värld innesluten i en mild surrealism. En drömsk värld. Inte sällan byggs handlingen kring problematiken i ungdomens sexualitet, om längtan, förlust och försvinnande. Karaktärerna besitter ofta en slags ensamhet. Titeln Norwegian wood har förhoppningsvis lockat en eller annan fyrtiotalist till läspulpeten då den är tagen direkt från Beatleslåten med samma namn. Norwegian Wood har allt det som Murakami erbjuder sina läsare och som sådan framstår den som en utav hans viktigare verk. Den är också väl avgränsad. Murakami skriver ofta långt, väldigt långt, men Norwegian Wood har en behändig längd och kanske har detta bidragit till att just denna bok är ett så bra koncentrat av författaren.

Pramoedya Ananta Toer är knappt utgiven på svenska. Det finns en titel, Människornas jord. Flyktingen som jag här kort skall ta upp är det inte. Men den är utgiven av Penguin och borde vara rimligen lättanskafflig. Flyktingen är ytterligare en utav dessa böcker – boken är en kortroman – som man vet inom sig när man läser den att den tillhör den högre litteraturen. Eller i alla fall att författaren gör det. Det var i alla fall känslan jag slogs av när jag för ett par år sedan bekantade mig med berättelsen. Pramoedya själv finns inte längre men omnämndes förut som en möjlig asiatisk kandidat till nobelpriset i litteratur. Det talar för sig självt. Berättelsen är medgripande, en man är på flykt undan sin far men också från de japanska ockupanterna på en indonesisk ö under kriget. Det absoluta slutet i boken är däremot direkt dåligt. Kanske gör detta boken ännu mer intressant. Men jag tror inte det.

Ingen litteraturkanon kan heller anses fulländat utan ett bidrag av Ernest Hemingway. En gammal man ger i mötet med en ung pojke – måhända det yngre jaget – sig ut på öppet hav för att finna livet igen. En förutbestämt kamp mot ödet och naturen tar vid. Med förutbestämd utgång. Den gamle och havet har jag läst i alla fall tre gånger och den har alltid fångat mig. Det är det enda jag verkligen läst av Hemingway å andra sidan. Den ingick i svenskaundervisningens pliktlitteratur och när jag för några år sedan fann den i ett behändigt litet hårdband blev den en självklar gäst i min egen boksamling. Där står den nu upptagen bland den ”viktiga” litteraturen.

För något år sedan kom en novellsamling av August Strindberg ut i en slags nyutgåva. Ett halvt ark papper, som jag också skrivit om tidigare här på Frihetens Inferno, har namn efter en utav dessa noveller. Det är kanske det mest rörande som skrivits av en svensk författare. Strindberg i sin helhet är ett måste för den som läser svenska. Han är och förblir tillsvidare vår störste och mest intressante skriftställare. Oerhörd - både som författare och som person. Jag väljer dock denna novellsamling som förslag för i novellens form möter vi författaren som ett förtätat fenomen. Här måste hela konstverket rymmas på enbart några få sidor. Det är novellen som form som avslöjar författarens kvalitet.

Det pratas emellanåt om Herman Hesse, i alla fall dyker det ifrån endera hållet alltid upp någon slags reflektion när man nämner hans namn. Oftast omtalas ”Stäppvargen”, boken om övermänniskan. Mindre omnämnd är Siddhartha en kort fiktiv roman om en ung Buddhas bana. Hur han lämnar den värld han fötts in i för att söka svar på sina frågor genom erfarenhet. Det är en vacker bok, på sitt sätt fängslande, för den som har den inneboende känslan för den buddhistiska läran eller som känner en spänning i den mystik som omger denna aspekt av den indoeuropeiska kulturen. Men boken är en litterär bok och står på sina egna ben.

Så övermänniskan. Så eller sålunda, människa eller övermänniska, det är frågan? Sålunda talade Zarathustra, Friedrich Nietzsches enda större prosaverk. Fortfarande en filosofisk betraktelse men i formen av en berättelse. En filosof drar upp i bergen för att finna svar, men finner då att asketismen inte får världen att bete sig annorlunda. Han beslutar sig för att missionera sitt budskap. Här dras linjerna upp för hur hon – alltså människan – skall kunna överträffa sig själv och bli något mer utöver det hon redan är. Vår potential är så oerhört mycket större menade Nietzsche. Sålunda talade Zarathustra är nyckeln till människan, inte minst till människan under nittonhundratalet. Eller snarare är det kanske så att nittonhundratalsmänniskan är beviset på att hon aldrig riktigt lärde sig läsa Nietzsche. Jag låter det vara osagt. Just det här verket har jag läst tre gånger. Vid första försöket föreföll den stundom fullständigt obegriplig, samtidigt som den på ett plan också var solklart begriplig. Jag var ung då, iklädd uniform. Efterföljande läsningar har gjort den något mer normal för mig. Kanske är det därför Nietzsche också blivit så omständligt felförstådd. Få människor i vår egen tid tar sig tid nog att djupt tränga in i en bok under läsningen, än mindre en andra eller en tredje gång. Ytterst få har det bildningsbagage som krävs för att alls kunna förstå fullt ut. Oavsett detta är Sålunda talade Zarathustra oundviklig och kanske är dess viktigaste egenskap att den omöjligen kan begripas. Den måste inses.

Så har jag då alltså skapat en litteraturkanon ändå. Ingen skada skedd i kulturen. Nio författare, Cervantes, Terrin, Jünger, Murakami, Toer, Hemingway, Strindberg, Hesse, Nietzsche. Ingen kvinna kom olyckligtvis med den här gången. Väl litteratur från tre kontinenter, en svensk, tre tyskar. Samtliga böcker läsvärda. Avnjut efter bästa förmåga.

Livets betingelser

”… oberoende har han gått igenom livets hårda skola och ser ner på människorna med det starka och förnäma förakt, som härflyter ur en djup kännedom om den relativa värdelösheten hos allt, det egna jaget däri inbegripet.”

Orden är Strindbergs, boken Inferno. Denna skildring där August oförtäckt lägger sina inre plågor under betraktarens öga träffar på många ställen mitt i prick i beskrivningen över livets plågade föreställning. Ty är inte tillvaron endast ett grått fält av sten i vilket de modigt uppspirande livs-skotten snart mals sönder med ny beläggning?

Den relativa värdelösheten, är väl den livsförutsättning som tydligast är ett barn av människans bildning. Någon, vilken jag nu i ärlighetens namn glömt vem det var, sade en gång att bildningen kan föra med sig två saker. Den leder till möjligheten av ett intellektuellt förhöjt och njutbart liv och verksamhet, men det vässade analytiska redskapet leder också till den förödande slutsatsen att livet i det yttersta saknar reell mening.

Detta torde vara anledningen till varför enkelt folk mer sällan än bildade människor gör processen med sitt eget liv kort. Självmordet är ju den aristokratiska människans signum. Lite förenklat skulle man kunna säga att det man vet har man också ont av. Ty har man inte djupare penetrerat livets betingelser, bekommer de en heller icke såsom ett påträngande problem. Livet är ingen olägenhet så länge vi inte kräver ut något av det.

Ett intressant faktum är att det således också är här som buddhismens kärnbudskap ligger. Ju mindre betydelsefullt vi anser det egna jaget vara på behovsstegen, desto lyckligare blir människan. Jakten på den egna tillfredställelsen gör oss olyckliga och skapar som minst fler behov. Avsäg dig alla anspråk och livet skall istället le emot dig.

Frågan är om detta svar då kan appliceras på den europeiska människan. Vi inser det stora i denna tanke, och kanske även riktigheten i den, men vi finner oss sällan till ro sittandes stilla. Inte så mycket därför att vi är kulturellt stressade utan skulle jag vilja säga mer beroende på att det i vår mentala struktur tycks finnas ett behov av en slags rörelse. Den europeiska människan sluter inte sitt sinne och avskärmar det från omvärlden. Finner sig icke bekväm i detta. Vi stävar helst mot nya kontinenter höljda i dimma och söker vidare. I detta tillstånd finner vi oss som bäst. Kanske är just därför som också August utbrister,

”Allt får sin egen naturliga och enkla förklaring, och likväl gör just denna enkelhet mig galen och förskräcker mig.”

En vår för Strindberg

Jag bar länge omkring på en känsla av att den berömde Strindberg(1849-1912) och jag i mångt och mycket skulle kunna liknas vid själsfränder. Jag inbillade mig att jag i honom såg ett intensivt brinnande hjärta, en ande som vägrade vika ner sig och som drevs av ett aldrig avmattat behov av att avslöja världens förljugna ansikten. Jag närde denna känsla utan att speciellt egentligen ha bekantat mig med honom eller för den delen hans skrifter. De få intryck jag hade, mitt yrke som bokförläggare till trots, byggde snarast på enstaka fångade intryck från sporadiska korta möten. Där fanns likväl en misstanke om att här gömde sig en själ av verkligt stort format. Det svenska kulturklimatets ständigt ambivalenta förhållningssätt och den alltid framsmygande och omåttligt populära anklagelsen om Augusts kvinnofientlighet ledde så klart mina misstankar i rätt riktning. Här stod antagligen ändå en litterär gigant att finna, vars enormitet inte kulturvänstern och därmed ej heller det svenska intellektuella åsiktsmonopolet, riktigt visste hur man skulle hantera. Som nationalförfattare var han så klart omöjlig att bortse ifrån, även så som dramatiker. Men kvinnohataren Strindberg kan ju omöjligt beredas plats i det moderna samhällets litteraturstudium, likaså har man fortsatt svårt att hantera den uppenbart aristokratiskt influerade mannen. Sedan att Strindberg redan vid den ytligaste betraktelse omöjligt kan anklagas för det förra. Det har man inte tagit ställning till. Ryktet räcker. Den andra kategoriseringen är å andra sidan korrekt, men det förefaller endast möjligt att stänga ute en författare av den här rangen på grund av en sådan anklagelse i ett land som allt som oftast slagit mynt av att vara ett intellektuellt bakvatten. Ivrigt understött naturligtvis från den belägring som kulturvänstern gjort av bildningsansträngningarna här.

Så kom det sig att jag under det stora bokbålet i Göteborg för några år sedan fick en pamflett i min hand om en ny Strindbergbiografi av Stefan Wilde. Jag ögnade igenom de fåtaliga sidorna och genomled då vad som måste liknas vid en direkt och hastig uppenbarelse. Det här var en bok jag verkligen måste läsa, om inte för Strindberg så för författarens uppenbart banbrytande grepp på biografiområdet. Jag kände helt enkelt Augusts egen låga tändas inom mig ackompanjerad av ett sprakande ljud som endast kan ha varit ekot av det bildningsrus som nu väntade. Någon dag senare stod jag och pratade Johan Hammarström, den ansvarige förläggaren, vilken nu räckte över boken till mig i det att han roat berättade hur han hade gråtit en smula när han första gången läst skildringen av Strindbergs död i Wildes framställning.

En skandalskrivare i nattrock och kalsonger - August Strindbergs levnadshistoria för 2000-talet(2006), som den okonventionella titeln lyder är i det närmaste en anarkisk psykografi över en utav Sveriges främsta pennfäktare. Läsaren tvingas bokstavligen löpa gatlopp mellan Augusts vettvilliga frenesier och Wildes egna helt respektlösa avhandling av ämnet. Boken förvandlas snart till en kaotisk drog. Jag vägrade att lägga den ifrån mig innan jag för att stilla min sinneshunger hade förtärt varje ord och stavelse, varje augustinskt intryck, mellan de båda papperspärmarna. Och så kom det sig att även jag kort därefter var på besök hos denna samtidigt älskade och hatade konstnär, där han låg på sin dödsbädd och sakta förtärdes i sina spyor. Och jag grät en tår till farväl, då jag kände brödramötet med min vän hasta mot sitt slut.

Min Strindbergskärlek var nu säkrad för framtiden. Och jag gav mig hastigt i kast med hans egna texter. Samtidigt vaknade ute i landet även där ett nyväckt intresse för August, mycket av anledningen till detta var en uppsättning av Fröken Julie(2005) i Stockholm som blev mycket omtalad. Pjäserna är det ju alltjämt legitimt att ty sig till då de ju i allmänhet håller en mer proletär ton än författarens prosaskrifter. Nyligen kom också Stig Larssons filmatisering, August(2007), författaren här förnämligt porträtterad av skådespelaren Jonas Karlsson, samtidigt som förlagen i allmänhet tycktes ge ut nytryck av många texter. Så hamnade exempelvis Inferno(1897) i pocketform på mitt bord under sommaren. Jag hade förgäves sökt i stadens antikvariat efter en äldre utgåva av sagda skrift, men det visade sig att vissa titlar är näst intill omöjliga att komma över om man söker efter tidiga tryck. Ryms det månne ett intellektuellt uppror i de svenska hemmen? Inferno som ju handlar om författaren själv utspelar under några år på 1890-talets mitt, då han i sviterna efter uppbrottet med Siri von Essen lider av ångest, förföljelsemani och företar sig en rad tillsynes förvirrade övningar. Det går emellertid inte att komma ifrån det faktum boken är en sällsynt givmild och ärlig inblick i en sjuk människas liv. Strindberg bjuder med öppna dörrar in oss i ett hus fyllt av den egna galenskapen.

Desto lättare var det att finna ett exemplar av Svarta fanor(1904-1907). Det talas fortfarande inte alltid högt om denna bok i Sverige, såhär en hundra år efteråt. Här i Lund är kritik av professorssamhället såklart påtagligt besvärande. Grunden är ett generalangrepp på borgarsamhället, så som det tedde sig under hans tid. En samhällsmodell där ordningen och tystnaden var normen. Det säger sig självt att August Strindberg redan från unga år befann sig på fullständig kollisionskurs med denna begränsande och i hans egna ögon förljugna värld. Bandet jag hittade var tryckt 1910 i Göteborg. 1921 trycktes uppenbarligen mitt då nyvunna exemplar av I havsbandet(1890), också det uppfiskat under en tur i stadens antikvariat. Boken - ursprungligen I hafsbandet - är en långt mer allvarlig, inte tillnärmelsevis så demagogisk berättelse som de två föregående titlarna. I verket sammanstrålar Strindbergs naturalistiska, nietzscheanska och till viss del aristokratiska värderingar. Boken är som sådan mycket läsvärd. På Bakhåll förlag har under åren också två sammanställningar av kortare texter getts ut. 2005 gavs Jag har alltid tillbett kvinnorna och det är ett slags försvar med sammanställda utdrag ur Strindbergs författarskap, ett försvar mot den anklagelse som alltjämnt ansätter honom om att han skulle vara en kvinnohatare – av rang. Detta är såklart en uppenbar lögn. Augusts relation till kvinnan måste istället kategoriseras som gravt problematiserad. En inställning som förövrigt äro helt legitim, för att inte säga sund. Samlingen Ett halvt ark papper(2006) bär namn efter novellen med samma namn (1912). Novellen är som litterär form, trots dess korta natur, en fördjupning. Här sammanstrålar skriftställandet till några korta sidor där ambitionerna och passionen noggrant och försiktigt måste mejslas ut. Novellen står på så sätt som en värdemätare för den inneboende konstnären. August Strindbergs Ett halvt ark papper, författat sent i hans liv, är bland det vackraste och mest berörande som skrivits på det svenska språket. Det är en text som bör läsas av alla. Sådan är också Strindberg i sin helhet. Den som inte läst August, har inte läst litteratur på svenska. Hans författarskap är en nödvändighet, av naturen givet.