Konstinfernot

Ibland får man för sig saker. Några veckor innan jul vaknade jag en dag och var övertygad om att jag behövde börja måla. Till saken hör att jag aldrig betraktat mig som någon speciellt bra konstnär. Senaste gången jag på allvar bekantade mig med bildkonsten och en pensel var på gymnasiet. Det var i slutet på åttiotalet. Men nu fanns detta behov där likväl. Jag ringde min farmor, hennes far hade varit konstnär på gamla dar så jag misstänkte att det fanns ett staffli på en vind någon stans, och mycket riktigt hon hade det kvar. När vi träffades under julen överlämnades släktklenoden och det var faktiskt med stort nöje som jag nu tyckte att jag tog upp traditionen. Det är alltid något visst med att ärva äldre saker som man har för avsikt att ta i bruk igen. Det skänker en slags tillfredsställande lycka och när man använder dem inbillar man sig att man kan känna den förre ägaren som någon stans i bakgrunden skänka en om ens verksamhet. Det är ett sätt att känna bekantskap med de hädangångna. När jag väl hade staffliet på plats i mitt kök införskaffade jag lite akrylfärger, någon duk, några pannåer samt några penslar. Den tingest som skänkte mest lycka var träpaletten, den rundade klassiska träskiva som man alltid förknippar med konstnären. Det är en viss känsla med att hålla den. Så har jag alltså börjat måla. Det är inga mästerverk, men det är inte heller så illa som jag först befarade. Jag har lagt upp de första alstren i en blogg och kommer att fortsätta att lägga upp bilder och betraktelser över mina skapelser där. Besök den gärna, jag bjuder på mitt enkla amatörskap.

http://konstinfernot.blogspot.com/