Gnothi seauton

Känn dig själv - är hela vetenskapen, skriver Nietzsche. Tingen är människans gränser, och första när vi känner svaret på alla frågor kommer vi sann bemärkelse också känna svaret på frågan vem vi själva är. Samtidigt orsakar en ökad insikt i tingens ursprung ett minskat intresse i de samma. Det kan sammanfattas i insikten att kunskapen dödar myten. Samma myt som nyss ledde oss in på utforskningens stig. De värderingar, känslor och så vidare som vi inlagt i tingen förlorar sin mening ju djupare våra kunskaper sträcker sig. Ursprunget förlorar sin betydelse i samma utsträckning som insikten i ursprunget ökar. I vår tid har vetenskapen trängt undan nästan varje fråga, varje myt, varje föreställning med sina svar. Frågan kvarstår dock om det är en bättre sinnevärd vi lever i? Mår vi inte bättre i en intellektuellt gränslös värld, än i det begränsade, beräknade kvadratiskt maskinella kosm som den moderna vetenskapen erbjuder? Men om vi skall kunna hävda att kunskap är makt, skriver Ernst Jünger, så måste vi först veta vad kunskap är för något. Om vi här därför likställer ordet makt med den yttersta kunskapen, ger det att vi först måste känna kunskapens natur för att kunna förstå vår egen vetskap. Denna kunskap ges dock inte av ord menar Nietzsche å sin sida. De ord som föregående tider använt som substitut för varje ny upptäckt de gjort ligger nu framför oss som ett hinder. För varje ny kunskap måste vår egen tid snubbla över döda och förstenade ting.

Frihetens grundvalar i ett moraliskt samhälle

I början av sin bok Morgonrodnad från 1881 framför Nietzsche tanken att den fria människan är osedlig eftersom hon i allt vill vara beroende enbart av sig själv och inte av någon sedvänja: i alla mänsklighetens ursprungliga tillstånd betyder "ond" inget mindre än "individuell", "fri, "godtycklig", "ovanlig", "oförutsedd", "oberäknelig". Det är intressant att här åter igen dra sig till minnes ett kort citat av Ernst Jünger som nyligen figurerade i ett inlägg angående Spengler. Jünger ger i romanen Gläserne Bienen uttrycket "Teknologisk perfektion strävar mot det beräkneliga, mänsklig perfektion mot det oberäkneliga". Vi kan här notera, och det gör även Nietzsche, hur exempelvis mänsklig genialitet genom historien ledsagats av en föreställning om närhet till galenskapen. Idag anses att det till geniet skall tillsättas en gnutta vansinne, emedan man i äldre tider ansåg att överallt på de ställen där man fann vansinne så fann man också en gnutta vishet, med andra ord delar av något gudomligt, och tabubelagt. Seden tvingar alltså in människan i beräknelighet, den enskilde måste offra sig - sedernas moral kräver det skriver Nietzsche och därifrån är steget inte långt till Spenglers tidigare kort diskuterade syn på det tekniska samhället såsom en kollektiv och civilisationsdödande kraft. Gör man sig fri från församlingen uppfattar denna individen som omoralisk. Individen blir - åter igen med filosofens ord - i ordets djupaste mening ond. Eftersom det är tydligt att ondska är något relativt, den ställs alltid mot vad som är gott och det goda gestaltas i varje kultur med viss arrogans gentemot tidigvarande kulturer utifrån vad som är sed i samhället. Nietzsches steg att därmed vilja välta moralen över ända är därför naturlig - kausal. Seden är ett hot mot individ och genialitet. Nietzsche skriver: Sedens moral och dess herravälde har gjort att all slags originalitet har fått dåligt samvete; himlen ovanför de bästa människorna har av den anledningen fram till detta ögonblick varit dystrare än den skulle behöva vara.

Översättningen av Morgonrodnad är hämtad från 2001 års svenska utgåva. Peter Handberg har översatt.

Litterärt kanon 2009

För några år sedan stormade det i debatten på svenska kultursidor om huruvida vi skulle ta fram en svensk litteraturkanon eller ej. Jag skall inte gå in på frågan om behovet verkligen finns att formalisera en sådan. Istället tänker jag presentera nio titlar ur mitt eget bibliotek som är verkligt läsvärda. Följer alltså nu, tvåtusennio års svenska litteraturkanon.

Böckernas bok. Skriven på sextonhundratalet är den fortfarande en utav världslitteraturens största verk. Miguel Cervantes klassiker Don Quijote om den förläste äventyrstörstande skröplingen Don Quijote och hans väpnare Sancho Panza är inte bara ett humoristiskt mästerverk utan också en djupt mänsklig betraktelse. Boken går egentligen inte att undvika. Berättelsen skall läsas sakta, orden noga vägas, mycket går förlorat om man hastar genom berättelsens rader. Don Quijote kom i nyöversättning 2001 i ett vackert hårdband som verkligen förhöjer läsningen.

Från Spaniens värme till belgisk kyla. Blanko, av den flamländske författaren Peter Terrin är en klaustrofobisk historia om en man och hans son. Terrin har jämförts med både Kafka och Camus och i Blanko tas läsaren med in i berättelsen om en mardrömsliknande saknad och människans oförmåga att kunna skydda barnet från omvärldens skeenden. Allt detta sker i en klinisk värld, där hemmet måste skötas om på samma sätt som ett laboratorium. I en blanko värld görs människan galen av sorg. Det här är ett författarskap av mycket hög klass och det är bara att hoppas att Terrin kommer ut på svenska även i framtiden.

De första en och en halv sidorna som möter läsaren i Ernst Jüngers mästerverk På marmorklipporna säger allt. De noggrant utmejsalde orden bildar ett konstverk. Konstverket hänför. Sällan möter man sådan litteratur, där man omedelbart grips av denna absoluta insikt, att det är en definierande och avgörande skulptur befinner sig framför ens ögon. Beklagligt nog finns På Marmorklipporna inte längre i tryck och de få överlevande exemplaren är extremt sällsynta även i landets antikvariat. Själva boken ingår i den politiserade diskussionen om författaren själv och det är i det närmast omöjligt att närma sig Jüngers politiska liv utan att beröra Auf den Marmorklippen som den tyska titeln lyder. Inte så mycket för att författaren själv placerat den där som för att eftervärlden ofrånkomligen ser en tolkning av Ernst Jüngers eget förhållande till Hitlertyskland inbyggd i själva berättelsen.

Därifrån kastar jag mig hastigt till den japanske, och ännu synnerligen verksamme, författaren Haruki Murakami. Murakami är, vågar jag påstå, japans idag främste författare – i alla fall på den internationella arenan. Han skriver oftast i en värld innesluten i en mild surrealism. En drömsk värld. Inte sällan byggs handlingen kring problematiken i ungdomens sexualitet, om längtan, förlust och försvinnande. Karaktärerna besitter ofta en slags ensamhet. Titeln Norwegian wood har förhoppningsvis lockat en eller annan fyrtiotalist till läspulpeten då den är tagen direkt från Beatleslåten med samma namn. Norwegian Wood har allt det som Murakami erbjuder sina läsare och som sådan framstår den som en utav hans viktigare verk. Den är också väl avgränsad. Murakami skriver ofta långt, väldigt långt, men Norwegian Wood har en behändig längd och kanske har detta bidragit till att just denna bok är ett så bra koncentrat av författaren.

Pramoedya Ananta Toer är knappt utgiven på svenska. Det finns en titel, Människornas jord. Flyktingen som jag här kort skall ta upp är det inte. Men den är utgiven av Penguin och borde vara rimligen lättanskafflig. Flyktingen är ytterligare en utav dessa böcker – boken är en kortroman – som man vet inom sig när man läser den att den tillhör den högre litteraturen. Eller i alla fall att författaren gör det. Det var i alla fall känslan jag slogs av när jag för ett par år sedan bekantade mig med berättelsen. Pramoedya själv finns inte längre men omnämndes förut som en möjlig asiatisk kandidat till nobelpriset i litteratur. Det talar för sig självt. Berättelsen är medgripande, en man är på flykt undan sin far men också från de japanska ockupanterna på en indonesisk ö under kriget. Det absoluta slutet i boken är däremot direkt dåligt. Kanske gör detta boken ännu mer intressant. Men jag tror inte det.

Ingen litteraturkanon kan heller anses fulländat utan ett bidrag av Ernest Hemingway. En gammal man ger i mötet med en ung pojke – måhända det yngre jaget – sig ut på öppet hav för att finna livet igen. En förutbestämt kamp mot ödet och naturen tar vid. Med förutbestämd utgång. Den gamle och havet har jag läst i alla fall tre gånger och den har alltid fångat mig. Det är det enda jag verkligen läst av Hemingway å andra sidan. Den ingick i svenskaundervisningens pliktlitteratur och när jag för några år sedan fann den i ett behändigt litet hårdband blev den en självklar gäst i min egen boksamling. Där står den nu upptagen bland den ”viktiga” litteraturen.

För något år sedan kom en novellsamling av August Strindberg ut i en slags nyutgåva. Ett halvt ark papper, som jag också skrivit om tidigare här på Frihetens Inferno, har namn efter en utav dessa noveller. Det är kanske det mest rörande som skrivits av en svensk författare. Strindberg i sin helhet är ett måste för den som läser svenska. Han är och förblir tillsvidare vår störste och mest intressante skriftställare. Oerhörd - både som författare och som person. Jag väljer dock denna novellsamling som förslag för i novellens form möter vi författaren som ett förtätat fenomen. Här måste hela konstverket rymmas på enbart några få sidor. Det är novellen som form som avslöjar författarens kvalitet.

Det pratas emellanåt om Herman Hesse, i alla fall dyker det ifrån endera hållet alltid upp någon slags reflektion när man nämner hans namn. Oftast omtalas ”Stäppvargen”, boken om övermänniskan. Mindre omnämnd är Siddhartha en kort fiktiv roman om en ung Buddhas bana. Hur han lämnar den värld han fötts in i för att söka svar på sina frågor genom erfarenhet. Det är en vacker bok, på sitt sätt fängslande, för den som har den inneboende känslan för den buddhistiska läran eller som känner en spänning i den mystik som omger denna aspekt av den indoeuropeiska kulturen. Men boken är en litterär bok och står på sina egna ben.

Så övermänniskan. Så eller sålunda, människa eller övermänniska, det är frågan? Sålunda talade Zarathustra, Friedrich Nietzsches enda större prosaverk. Fortfarande en filosofisk betraktelse men i formen av en berättelse. En filosof drar upp i bergen för att finna svar, men finner då att asketismen inte får världen att bete sig annorlunda. Han beslutar sig för att missionera sitt budskap. Här dras linjerna upp för hur hon – alltså människan – skall kunna överträffa sig själv och bli något mer utöver det hon redan är. Vår potential är så oerhört mycket större menade Nietzsche. Sålunda talade Zarathustra är nyckeln till människan, inte minst till människan under nittonhundratalet. Eller snarare är det kanske så att nittonhundratalsmänniskan är beviset på att hon aldrig riktigt lärde sig läsa Nietzsche. Jag låter det vara osagt. Just det här verket har jag läst tre gånger. Vid första försöket föreföll den stundom fullständigt obegriplig, samtidigt som den på ett plan också var solklart begriplig. Jag var ung då, iklädd uniform. Efterföljande läsningar har gjort den något mer normal för mig. Kanske är det därför Nietzsche också blivit så omständligt felförstådd. Få människor i vår egen tid tar sig tid nog att djupt tränga in i en bok under läsningen, än mindre en andra eller en tredje gång. Ytterst få har det bildningsbagage som krävs för att alls kunna förstå fullt ut. Oavsett detta är Sålunda talade Zarathustra oundviklig och kanske är dess viktigaste egenskap att den omöjligen kan begripas. Den måste inses.

Så har jag då alltså skapat en litteraturkanon ändå. Ingen skada skedd i kulturen. Nio författare, Cervantes, Terrin, Jünger, Murakami, Toer, Hemingway, Strindberg, Hesse, Nietzsche. Ingen kvinna kom olyckligtvis med den här gången. Väl litteratur från tre kontinenter, en svensk, tre tyskar. Samtliga böcker läsvärda. Avnjut efter bästa förmåga.

Utan handling

Är det vår generations dom att gå utan dåd? Att inte skänka stora tankar som kan inkorporeras i mänsklighetens historia. Som vaken betraktare slås man av tomheten i västerlandets pågående levnadsfilosofi. Som åskådare kan jag skymta den stora tomheten, men som medlem av det folk jag betraktar förblir min penna tyst och klingan på mitt svärd slö, som högts lämpad att tjäna som brevstopp för de fattiga ark av papper jag plitar ned. I ett slag inte bara bejakar utan upphöjer vår tid också dådlöshetens och den förklenade tankens imperium till något eftersträvansvärt. Hör man kanske inte ofta denna doms slutsats alltjämt försvaras med den ständiga balansens dödliga ideologi?

Fenomenet, som inte alls är nytt, var tydligt redan under romersk kejsartid. En tid, då folket bredvilligt skänkt bort sin makt till en rad despoter som varken levde upp till Platons intellektuella ideal eller den långt senare konservativa revolutionens aristokratiska idé. Det var en tid då medborgaren tillsynes avsvurit sig samtliga högre maktanspråk, de livsnormer med vilken hon skulle haft möjlighet att höja sig, och istället upprätthöll despotins ideologi gentemot sina undersåtar och lät sin egen dådkraft köpas stum av en ständig konsumtion av excesser. Juvenalis angriper sin egen tid och konstaterar i en slags satir över de skriftlärdes verklighet att grammatikern, vars uppgift det var att bilda de uppväxande sönerna, under ett år belönas med den summa som arenans gladiator ges till skänks efter en enda seger. Ändå förväntas grammatikern stå in loco parentis för de spirande ynglingarna. För framtiden.

Möter oss inte idag också samma bild av verkligheten? Är inte tutorernas ära, de som skall odla framtidens intellekt, oändligt efterställd skådespelarnas och gycklarnas? Skänks inte dagligen det guld till offentliga horerier och till medlemmar ur förställarnas skara som en enda lärare får till skänks under sin fulla livslängd? Som en effekt av bristen på verksamma ideal och en påvisbar avsaknad av högre utsikt söker människan nu åter sitt opium i skådespelet. Den välbeställa människans ambition ligger inte längre hos dygden, ej längre i djupet av en handling. Istället strävar hon efter ytans bekräftelse, de lagrar hennes andliga hus vilar på är inte längre dådet, utan den prostituerande fernissans skimrande innehållslöshet. Skicka ståthållaren till Ostia, utbrister Juvenalis, men väl där finner man honom bland mördare, sjömän och tjuvar. Där ligger han dyngrak på golvet som en snöping vars tamburiner tystnat. Men varför förvånas över en adlig skådespelare? - frågar han läsaren. Själve kejsaren spelar ju lyra.

Kejsaren får i detta stå modell för vår egen tids statssystem. Där styrs ju varje demokratiskt land tillsynes enkom av folkets rop efter mer bröd och fler skådespel. Är det då inte denna ständiga mättnadskänsla som i allt styr massans politiska handlingsförmåga? Ej längre efterfrågas en godare måltid, ej heller ett skådespel större i anden. Snarare hånas den finare smaken såsom något avskyvärt. Detta är det lågas angrepp på det höga. Den drucknes bild av morgonsolens ljus. Jakten på summans ökande storlek har gjort medborgaren blind inför det tomma innehållet. Det är som att ständigt försöka mätta dagen med en ändlös tillgång på vitt bröd. Vi mättas, men saknar näring, med det att vi försöker fylla vår saknad med tomhet.

Var finner vi då idag det svar vi söker? Den mätta dagen är aldrig störst uppmanade Karin Boye. Det stora gives oss först under en dag av törst. Ernst Jünger talar om en ideologi som ligger den aristokratiska värderingen nära. Dådet, der Tat, är det centrala begreppet i hans filosofi. Här är det livshungern som lyser igenom. Mycket vet jag, dock vill jag veta allt, är Jüngers ord.

Den i anden aristokratiska skolan tar sin utgång i begreppet dygd. Dygden beskrivs sedan antiken, här figurerar Platon, Aristoteles, Cicero och till och med Juvenalis som ledsagare, såsom bestående av fyra grundpelare. Rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet ses som kännetecken på en större människa. I och med dessa begrepp presenteras således en motpol inte enbart till bourgeoisiens värdegrund utan också till hela den rådande samhällsordningen. Dessas beskaffenhet som också kritiseras av Juvenalis mer direkt. Äkta adel och höghet får vi enbart av dygden, menar således den antike satirtecknaren. Det är alltså genom denna dygd som människan skall nå bortom sig själv och bli till något högre, för att använda ett Nietzscheanskt synsätt. Tanken på rättrådighet som ett högsta värde går långt tillbaka, man kan skönja tankegångar på detta område långt in i indoeuropeisk forntid. Det som är rättvist, skapar bäst förutsättningar för samhället. Till viss del står detta i kontrast till de monoteistiska betraktelsesystemen där domen är det förhärskande rättesnöret. Att moralisk betrakta rättsstaten som ett binärt system ligger för den borgerliga människan. I brottet ser den obildade endast rätt eller fel, precis såsom en siffra ges eller inte ges i bolagets bokslut. För den aristokratiska anden är rätten istället något organiskt, formbart, precis som livet självt. Tapperheten anknyter direkt till tanken om der Tat. Att just detta begrepp fick sådan framträdande plats hos Jünger är inte svårbegripligt. Fostrad i den preussiska armétraditionen och deltagandet i första världskriget lämnade en genklang i honom som i olika former kom att stanna kvar livet ut. Tanken på visheten som en dygd har stigit upp ur det humanistiska bildningsidealet. Både strävan och ursprunget är detsamma. Det är därför inte heller förvånande att just bildningen har sitt starkaste fäste i ett aristokratiskt tankekosmos. För borgarsamhället tycks bildningsidealen närmast framstå som en obegriplighet skapad för en värld man själv inte förstår sig på. Där förespråkas istället utbildningsnormen. Hantverkarens gesällbrev är mål och rättesnöre. Diplomet blir viktigare än innehållet och detta tar oss tillbaka till det förhållande som jag tidigare tydliggjorde. Det är främst den materiella förkovran som ger klassen mening. Den andliga rikedomen saknar man förmåga att riktigt förstå sig på. Av bildade människor skapas nämligen direkt en kritik mot bourgeoisiens samhällsform som ju är självinneslutande och konformatorisk i sig. Bildning förutsätter frihet, både kroppsligen och intellektuellt. Borgerskapet förutsätter ju å sin sida en värld uppbyggd genom ett slags skråväsende. Till sist har vi måttfullheten. Denna har hos vissa tolkats som ett slags krav på lagomvarande. Men det är endast genom ett borgerligt tolkningsfilter som en sådan slutsats dras. Måttfullheten står inte i kontrast till den eventuella utsvävningen, men likväl till den småaktiga excessens litenhet. Den upprätthåller en slags balans mellan det stora och det karga och slår vakt om den dynamik i det mänskliga sinnet som krävs för att skapa en högre själ. Måttfullheten vill på så sätt bekämpa sinnenas opium till förmån för sinnets och den högre andens fria raseri.

Ode "an die freude" - repris

För den som betraktar historien tydliggörs snart hur människan vid vissa tillfällen närmat sig begreppet fulländning, de höjder som efterkommande tider inte lyckas överträffa. Nivåer av mästerskap där vi tillsynes når slutpunkten av en underbar och enastående utveckling. Ett slags väldig urladdning av gudomligt betingad estetik som får århundraden av arbete att blekna i jämförelse. På musikens område inträffade denna totala fulländning i och med Beethoven. Han föregicks förvisso av två giganter - Johan Sebastian Bach och den sprudlande Wolfgang Amadeus Mozart, men med Beethoven inträffar något speciellt. I hans kompositioner uppstår en färdighet, komplexitet och känslomässig fulländning som, även om man inte personligen föredrar hans toner, egentligen inte tycks gå att angripa. Här skiner det av genialitet. Men så är symbolen Beethoven också på sätt och vis ett förkroppsligande av en större människa. Revolutionären Beethoven, eller skall vi kanske snarare se på honom som den frie radikalen, trotsade konventionerna, han bröt konformiteten och tog de steg som möjliggjorde hans egen enorma skapelse. På så sätt blir han till viss del en musikens Nietzsche - den senares inställning till den förre till trots. Beethoven var och förblev en individ, en individ som under sitt liv aldrig inordnade sig.
Han, den store Ludwig van, var den kompositör som tillfullo omfamnade den mänskliga passionen och förstod att föra in den i den högre musiken. När Wolfgang Amadeus Mozart kämpade sig in i sin egen död, tog han som sista uppgift att också genomföra sitt eget Requiem som komposition. Som döende omfamnade han döden till och med i sin konst. I relation till detta blir Beethovens personlighet på något sätt talande. Hans avslutande stora verk och avsked till världen, hans nionde symfoni, talar som inget annat musikalsikt verk i världshistorien. Det är en explosion till glädjens försvar, en vägran att låta sig nedslås. Trots den dövhet som drabbat honom och de motgångar som plågat honom går han i sitt farväl alltså till storms mot missmodets dunkla bastioner. Som en Titan.
Kommer vi då någonsin att få uppleva en sådan låga under vår egen tid? Det är med tvekan. Kanske utanför konstens fack. De högre konsterna har inte längre det tillflöde som genialitetens stora rörelse kräver, allt för få grödor odlas i dess åker för att vi verkligen skall kunna våga hoppas på en storslagen vårblomning inom kort, ty den intellektuella grund som konsterna idag ofta bekänner sig till leder inte mot den stora konstens och det stora livets svindlande höjder. Litteraturen kan emellertid i detta vara den hoppfulla budbäraren, här dröjer fortfarande den högre konstens idévärld kvar, här strävar fortfarande konstnärerna uppåt och bryter de tvingande tyglarna. Där finns hopp.

Detta är en omarbetning av en text som först fördes fram i Explanatio. Jag har fört in den här då jag inspireras av dess demagogiska ton.