Född 1920 i Tyskland. Avliden 1994 i Kalifornien. Där emellan vagabond, magsår, kvinnor, misär och sprit. Charles Bukowski började sin författarbana på femtiotalet som beatnikinfluerad poet innan han under den sena medelåldern tog sig an monografins och novellens form. Märkta kort är en novellsamling. Trettien noveller ryms i den behändiga lilla bok som jag slår upp. Jag möts av en skitig värld, visioner från samhällets botten till tonerna av en envis humanism. Det är här inte tal om högtravande språkliga ansträngningar. Inga ambitioner att förfina den litterära konsten. Berättelserna är skildringar av verkligheten. Reportage snarare, ofta med författaren själv som fiktiv huvudperson. Ibland också både som förgrundsgestalt och motspelare. Bilden av samhället och konversationen är det viktiga, inte själva konstuttrycket.
Novellen är annars en tacksam form för läsaren. Alltför ofta befinner man sig idag halvvägs in i en månghundrasidig djungel, önskandes att författaren vid något tillfälle borde kommit till punkt och lagt diktarpennan från sig. Novellen, som inte oväntat är en eftersatt litterär kategori i vårt land där vi inte läser för bildning utan främst för verklighetsflykt, ställer krav på författaren. I andra länder har novellen högre status. I den, måste skriftställarens hela register tas i bruk och koncentreras över ett fåtal sidor. Novellen som form blir således till en värdemätare på författarens kvalitet. Här är det inte mängden text som gör litteratören, det är de ord med vilka berättelsen ges som avtecknar mästaren. Med något tiotal sidor till förfogande måste kärnfullheten göras till ledstjärna i skrivandet.
Bukowskis berättelser är rättframma. Språket enkelt, uppkäftigt, ovårdat. Där finns en cynisk underton. Precis som verkligheten i den värld han tycks ha rört sig i. Han är ju död nu. Leukemi. Som indikator på det moderna samhället är novellerna intressanta, men som litterära verk inte tillräckligt tilltalande för att man skall begå misstaget att sträckläsa samlingen. Läsningen blir därför avslappnad, betyder inte så mycket, frambringar inget tvång. Stundens allvar griper aldrig tag i en. Märkta kort är en bok man läser och konstaterar att, ”tja – sådär är det väl ungefär”. Därefter lägger man den ifrån sig. Ungefär som livet självt.
Novellen är annars en tacksam form för läsaren. Alltför ofta befinner man sig idag halvvägs in i en månghundrasidig djungel, önskandes att författaren vid något tillfälle borde kommit till punkt och lagt diktarpennan från sig. Novellen, som inte oväntat är en eftersatt litterär kategori i vårt land där vi inte läser för bildning utan främst för verklighetsflykt, ställer krav på författaren. I andra länder har novellen högre status. I den, måste skriftställarens hela register tas i bruk och koncentreras över ett fåtal sidor. Novellen som form blir således till en värdemätare på författarens kvalitet. Här är det inte mängden text som gör litteratören, det är de ord med vilka berättelsen ges som avtecknar mästaren. Med något tiotal sidor till förfogande måste kärnfullheten göras till ledstjärna i skrivandet.
Bukowskis berättelser är rättframma. Språket enkelt, uppkäftigt, ovårdat. Där finns en cynisk underton. Precis som verkligheten i den värld han tycks ha rört sig i. Han är ju död nu. Leukemi. Som indikator på det moderna samhället är novellerna intressanta, men som litterära verk inte tillräckligt tilltalande för att man skall begå misstaget att sträckläsa samlingen. Läsningen blir därför avslappnad, betyder inte så mycket, frambringar inget tvång. Stundens allvar griper aldrig tag i en. Märkta kort är en bok man läser och konstaterar att, ”tja – sådär är det väl ungefär”. Därefter lägger man den ifrån sig. Ungefär som livet självt.
Ovantående stycke är en recension publicerad i Tidningen Kulturen i slutet på 2008. Märkta kort är titeln, Charles Bukowski författaren. Förlag: Lindelöws. När jag skrev recensionen var jag inte fullt nöjd med resultatet, men såhär i efterhand ligger den mig närmre än jag vid tillfället kände.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar