Det belgiska bandet Front 242 materialiserade sig på den elektroniska musikscenen 1981 i och med släppet av singeln Principles. Året därpå kom första fullängdsplattan Geography. Skivan, som spelades in på en fyrakanalsstudio, hade ett minimalistiskt, klaustrofobiskt sound som främst gav intrycket av en mänsklighet omgiven av en betongvärld i ruiner. Bandet bytte tidigt medlemmar, någon föll ifrån och några kom till. Med detta förändrades också ljudbilden. På sexspårsplattan No Comment (1984) är musiken betydligt tyngre och hårdare, med taktfast melodiska basgångar och samplade röster. Redan från starten gör bandet en tydligt experimentell musik
som på många sätt dekonstruerar popkulturens regim. Detta sound, ett slags återanvänd bild av television och politik, når sin fulla utveckling i och med tredje plattan, Official Version (1987). När skivan släpps har bandet intagit rollen av fundament till den kultur som vuxit upp kring begreppet ”Electronic Body Music”, förkortat EBM. Med musik byggd på den moderna medievärldens språk har man format en egen subkultur. Ett samhälle av fans har skapat sin identitet kring den närmast paramilitära image som bandet representerar. Detta är också början till bandets storhetstid. 1988 kommer uppföljaren Front by Front där bandet själva hävdar att de drar sin musik till extremer. Trots att släktskapet är uppenbart skiljer sig ljudbilden från föregående år. Plattan är enklare, mer tydligt studioproducerad och inte lika fri och experimentell som deras tidigare skivor. Videon till ledmotivet Headhunter produceras av den presumtivt legendariske Anton Corbijn. Det dröjer nu tre år, närmare bestämt till 1991, innan albumet Tyranny for You når skivhyllorna. De enkla kala landskap som fanns tio år tidigare har nu allt mer utvecklats till ljudmattor av samplingar och komplicerade rytmer. Ändå spelas singeln Tragedy for you flitigt på MTV. Den passar uppenbarligen bra in i tiden, efter 1980-talets sammanbrott. Bandet befinner sig nu på höjden av sin storhetstid.
som på många sätt dekonstruerar popkulturens regim. Detta sound, ett slags återanvänd bild av television och politik, når sin fulla utveckling i och med tredje plattan, Official Version (1987). När skivan släpps har bandet intagit rollen av fundament till den kultur som vuxit upp kring begreppet ”Electronic Body Music”, förkortat EBM. Med musik byggd på den moderna medievärldens språk har man format en egen subkultur. Ett samhälle av fans har skapat sin identitet kring den närmast paramilitära image som bandet representerar. Detta är också början till bandets storhetstid. 1988 kommer uppföljaren Front by Front där bandet själva hävdar att de drar sin musik till extremer. Trots att släktskapet är uppenbart skiljer sig ljudbilden från föregående år. Plattan är enklare, mer tydligt studioproducerad och inte lika fri och experimentell som deras tidigare skivor. Videon till ledmotivet Headhunter produceras av den presumtivt legendariske Anton Corbijn. Det dröjer nu tre år, närmare bestämt till 1991, innan albumet Tyranny for You når skivhyllorna. De enkla kala landskap som fanns tio år tidigare har nu allt mer utvecklats till ljudmattor av samplingar och komplicerade rytmer. Ändå spelas singeln Tragedy for you flitigt på MTV. Den passar uppenbarligen bra in i tiden, efter 1980-talets sammanbrott. Bandet befinner sig nu på höjden av sin storhetstid.Från och med denna punkt och framåt kommer de dock i ganska rask takt att förlora sitt inflytande på den alternativa musikscenen. Två skivor släpps 1993. I och med dessa, 06:21:03:11 Up Evil och 05:22:09:12 Off, blir brottet med alla tidigare ljudbilder tvärt. Nu presenteras ett experimentellt, digitalt sound som är både musikaliskt och konstnärligt ointressant, ibland rentav obegripligt. Och fansen, visar det sig snart, följer inte med. Det kommer att dröja tio år innan nästa nya fullängdare släpps. Tiden fram till dess fylls av ett antal remixskivor som alla bryter kraftigt med den musikaliska tradition ur vilket bandet växte fram. Först 2003 kommer EP:n Still Raw och lite senare samma år fullängdaren Pulse. Musiken är i mångt och mycket en tillbakagång till de idéer som den syntetiska genren skapade åt sig under 80-talets första år.För fansen och för bandet har scenframträdandena alltid varit minst lika viktiga som skivorna. Front 242 är ett koncept som sträcker sig bortom själva musiken. Det är musik som politik. Inte så att deras texter är märkbart politiska i betydelsen budskap. Snarare är det själva konceptet som är politiskt. Front 242 är ett propagandanummer där lyssnaren och besökaren deltar i konserten inte bara för musiken utan också som en del av rekvisitan för föreställningen. Under deras storhetstid var konserterna energiska nummer som uppnådde ett samspel mellan kropp, arbete, svett och musik.
Front 242 på scen 2009
Dessvärre saknar Front 242 numera identitet på secenen. På den turné som bandet just nu är ute på säger man sig ha ambitionen att vända tillbaka till ett tidigare sound. En ambition som ju också fanns bakom skivsläppet för snart sex år sedan. Så långt förefaller allt logiskt. Bandet äntrar dock scenen med ett anonymt spår från 1993, varpå man går miste om möjligheten att direkt fånga den större publikens intresse. Konserttempot är högt, ljudslingorna sm
attrar fram, men mixningen saknar struktur. Det är allt eller inget, fullt ljus eller totalt mörker som gäller. Arrangemanget påminner mer om nittiotalets remixskivor än den tunga pulserande EBM som bandet skapade för ett kvartssekel sedan. Det blir snart uppenbart att Front 242 fortfarande står med benen i olika musikstilar och att man inte fullt ut förmått ta steget in i sin ambition om en återgång till svunna storhetstider. Publikens reaktion på detta är uppenbar. Visst applåderar man mellan numren, men som helhet är det långt ifrån hängivet. Reaktionerna svänger med låtvalen, man sjunger med i det äldre materialet och nöjer sig med att lyssna till det nyare. Genomgående är mixarna på de olika spåren fortsatt fantasilösa, de saknar tydlig karaktär. Enda spåret från senaste plattan, 7Rain, dyker upp någon tredjedel in i den nitton låtar långa konserten. Det blir tydligt hur väl sången faller in bland det äldre materialet. Konserten växer efterhand, men det faktum att sångaren Jean Luc De Meyer bitvis sjunger imponerande falskt hjälper förstås inte upp det övergripande intrycket. Historiens tydliga samspel mellan musik och propagandanummer uteblir, och i sin iver att framstå som ett modernt klubband förlorar Front 242 sin egen identitet. Bandets musik saknar i stort sett musikalisk relevans. Deras storhetstid, med tunga slingor och extatisk publik, är ett minne blott. Ändå bjuder man på tillräckligt för att bli inropade för extranummer. Tre låtar blir det - fullpoängaren Kampfbereit från debutplattan, halvhiten Until death us do part från 1998 och Punish your machine, en själlös remixlåt som redan från första början saknat allt ett bra verk behöver. Jag konstaterar att man valt att både inleda och avsluta konserten med låtar som har en svag ställning hos lyssnarna. Förundrad inser jag att bandet idag bryr sig väldigt lite om den helhetsbild som deras konserter i bästa fall skulle kunna skänka besökarna. Den med applåder frikostiga publiken bjuds inte heller på något andra extranummer, och när showen är slut tvingas vi fastställa att Front 242 inte levererat några av sina allra största, och näst intill obligatoriska, låtar. Varken Tragedy for you, No Shuffle eller Masterhit framförs. Ett tilltag som måste betraktas som något besynnerligt på en turné som utger sig för att söka sig tillbaka till rötterna. Ett mediestrategiskt och propagandistiskt felslut ovärdigt Front 242.
attrar fram, men mixningen saknar struktur. Det är allt eller inget, fullt ljus eller totalt mörker som gäller. Arrangemanget påminner mer om nittiotalets remixskivor än den tunga pulserande EBM som bandet skapade för ett kvartssekel sedan. Det blir snart uppenbart att Front 242 fortfarande står med benen i olika musikstilar och att man inte fullt ut förmått ta steget in i sin ambition om en återgång till svunna storhetstider. Publikens reaktion på detta är uppenbar. Visst applåderar man mellan numren, men som helhet är det långt ifrån hängivet. Reaktionerna svänger med låtvalen, man sjunger med i det äldre materialet och nöjer sig med att lyssna till det nyare. Genomgående är mixarna på de olika spåren fortsatt fantasilösa, de saknar tydlig karaktär. Enda spåret från senaste plattan, 7Rain, dyker upp någon tredjedel in i den nitton låtar långa konserten. Det blir tydligt hur väl sången faller in bland det äldre materialet. Konserten växer efterhand, men det faktum att sångaren Jean Luc De Meyer bitvis sjunger imponerande falskt hjälper förstås inte upp det övergripande intrycket. Historiens tydliga samspel mellan musik och propagandanummer uteblir, och i sin iver att framstå som ett modernt klubband förlorar Front 242 sin egen identitet. Bandets musik saknar i stort sett musikalisk relevans. Deras storhetstid, med tunga slingor och extatisk publik, är ett minne blott. Ändå bjuder man på tillräckligt för att bli inropade för extranummer. Tre låtar blir det - fullpoängaren Kampfbereit från debutplattan, halvhiten Until death us do part från 1998 och Punish your machine, en själlös remixlåt som redan från första början saknat allt ett bra verk behöver. Jag konstaterar att man valt att både inleda och avsluta konserten med låtar som har en svag ställning hos lyssnarna. Förundrad inser jag att bandet idag bryr sig väldigt lite om den helhetsbild som deras konserter i bästa fall skulle kunna skänka besökarna. Den med applåder frikostiga publiken bjuds inte heller på något andra extranummer, och när showen är slut tvingas vi fastställa att Front 242 inte levererat några av sina allra största, och näst intill obligatoriska, låtar. Varken Tragedy for you, No Shuffle eller Masterhit framförs. Ett tilltag som måste betraktas som något besynnerligt på en turné som utger sig för att söka sig tillbaka till rötterna. Ett mediestrategiskt och propagandistiskt felslut ovärdigt Front 242.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar