Europeisk litteraturpolitik

Det är förhållandevis vanligt att europeiska länder har något slags system som möjliggör ekonomiskt stöd till översättningar av litteratur från det egna språket. Detta system administreras i de olika länderna av olika institutioner. För Sveriges del skedde administrationen fram till den 1 januari 2008 av den statliga myndigheten Svenska Institutet(http://www.si.se/). Svenska Institutet är en myndighet med uppgifta att öka omvärldens intresse och kunskap om vårt land. Detta sker genom utbyten av kultur, utbildningar och vetenskap som bygger samarbete med andra länder. Man håller sig med ett antal kontor runt om i världen. Den mest kända representationen är kanske Svenska Institutet i Rom och i Aten vilka båda bedriver utgrävningsverksamhet i respektive land. Att "stödet för svensk litteratur i översättning" fram till för ett år sedan utgick ifrån institutet och dess verksamhet är därför kanske naturligt. Numera handhas stödtilldelningen av Statens kulturråd, vilket i sig är lika logiskt eftersom rådet handlägger de kulturstöd som delas ut inom Sveriges gränser.

Översättningstödet omfattar främst översättningar som gäller prosa, poesi, dramatik, barn- och ungdomslitteratur, allmänkulturell facklitteratur, essäistik samt tidskrifter som innehåller temanummer med svensk litteratur. För samtliga genrer gäller att verket skall hålla en hög språklig och litterär kvalitet. Stödet kan i dagsläget sökas vid tre olika tillfällen under året. Ekonomisk bidrag kan också ges till provöversättningar eller till resor relevanta för översättnignsprojekten - det kan till exempel röra sig om rent kulturellt utbyte. Oberoende av land är det normala att stöd utgår till ungefär halva till två tredjedelar av översättningskostnaden. Stödet ges till utgivande förlag och inte direkt till översättaren. Jag förmodar att detta beror på direkt juridiska och skattemässiga förhållanden.

Samma bidragssystem står att finna hos flera olika länder, både i Europa och utanför världsdelen. De är för det mesta organiserade på ett liknande sätt som beskrivs ovan. Där emellan råder emellertid stora skillnader mellan vilken slags litteratur man ger stöd till och hur man arbetar. Under tiden med Bokförlaget Augusti kom vi i kontakt med ett flertal utav dessa institutioner och jag skall beröra kort de skillnader som vi upptäckte under åren 2004 till 2008. De länder som jag kommer att beröra är Belgien, Nederländerna, Tyskland, Frankrike samt Sydafrika.

Hos Statens kulturråd(http://www.kulturradet.se/) kulturråd står angivet att Sverige främst ger stöd till svensk samtidslitteratur. Redan här finner vi en skiljelinje i den europeiska litteraturpolitiken. Under samtal med Goetheinstitutet(www.goethe.de/ins/se) i Tyskland - vilket är den institution som sköter handläggningen av det tyska översättningstödet - sökte vi under 2006 förhöra oss om möjligheterna att få bidrag till översättningen av en yngre samtidsförfattare vid namn Christian Kracht. Boken, 1979, är en slags surrealistisk berättelse om en ung man som befinner sig i Teheran vid tiden för revolutionen. På Goetheinstitutet visade man sig emellertid inte vara speciellt intresserade av samtidslitteraturen. Stöd utgick, meddelade man, främst till kulturarvet, alltså Nietzsche, Goethe och så vidare. Våra antydningar om den tyska litteraturens svaga ställning i Sverige hjälpte inte mycket, men ledde i alla fall fram till slutledningen att det ju inte kunde skada att söka.

Under samma period var jag också i färd med att undersöka möjligheterna att kunna ge ut den franske författaren Pierre Mérot's bok Mammifères - Däggdjur - en cynisk samhällsskildring om livets genomgående missär. För fransk litteratur söker man via den franska ambassaden. Jag hade fått kontakten via min kollega Elisabeth Grate - numera Nobelförläggare(http://www.elisabethgrate.se/) - som redan då gett ut bland annat le Cléizo och därför var väl bevandrad i den franska byråkratin. För oss tog det ett halvår att få kontakt med ansvarig person. Det skedde en gång, varpå vi aldrig hörde av dem. För fransk litteratur gäller ett ansökningstillfälle per år. Tyska Goetheinstitutet hade två eller tre. (Sverige tre som sagt).

När vi under 2006 började arbeta med den belgiska författaren Peter Terrin och hans bok Blanko blev förlaget kontaktade av Nederländksa litteraturfonden - Vlaams Fond voor de Letteren(http://www.vfl.be/). Istället för att vi behövde gå igenom det ofta ganska trista omaket att hitta rätt institution ringde de nu alltså självmant upp oss och erbjöd oss att söka stöd. De hade ansökningsmöjligheter var annan månad, året runt. Samma förfarande skedde när vi under 2007 började arbeta med översättningen av Ferdinand Bordewijks Karaktären. Motsvarande fond i Nederländerna(http://www.nlpvf.nl/) tog då kontakt med oss till och med innan avtalet med de nederländska rättighetsinnehavarna var klart.

Ungefär under samma period arbetade vi också med översättningen av den sydafrikanske författaren Etienne Leroux. Magersfontein, O Magersfontein skulle snart gå i tryck och vi ville undersöka alla möjligheter att kunna uppbära stöd för översättningen. Vi kontaktade kulturattachén på den sydafrikanska ambassaden i Stockholm, men utan resultat. Vi visste att ambassaden stöttat litteratur förut och ansåg att detta var bästa vägen att gå även för oss. Trotts flera försök erhöll vi aldrig något svar ifrån sydafrikanerna, och vi drog slutsatsen att de inte var intresserade att sprida sin litteratur till andra länder.