Gnothi seauton

Känn dig själv - är hela vetenskapen, skriver Nietzsche. Tingen är människans gränser, och första när vi känner svaret på alla frågor kommer vi sann bemärkelse också känna svaret på frågan vem vi själva är. Samtidigt orsakar en ökad insikt i tingens ursprung ett minskat intresse i de samma. Det kan sammanfattas i insikten att kunskapen dödar myten. Samma myt som nyss ledde oss in på utforskningens stig. De värderingar, känslor och så vidare som vi inlagt i tingen förlorar sin mening ju djupare våra kunskaper sträcker sig. Ursprunget förlorar sin betydelse i samma utsträckning som insikten i ursprunget ökar. I vår tid har vetenskapen trängt undan nästan varje fråga, varje myt, varje föreställning med sina svar. Frågan kvarstår dock om det är en bättre sinnevärd vi lever i? Mår vi inte bättre i en intellektuellt gränslös värld, än i det begränsade, beräknade kvadratiskt maskinella kosm som den moderna vetenskapen erbjuder? Men om vi skall kunna hävda att kunskap är makt, skriver Ernst Jünger, så måste vi först veta vad kunskap är för något. Om vi här därför likställer ordet makt med den yttersta kunskapen, ger det att vi först måste känna kunskapens natur för att kunna förstå vår egen vetskap. Denna kunskap ges dock inte av ord menar Nietzsche å sin sida. De ord som föregående tider använt som substitut för varje ny upptäckt de gjort ligger nu framför oss som ett hinder. För varje ny kunskap måste vår egen tid snubbla över döda och förstenade ting.

Frihetens grundvalar i ett moraliskt samhälle

I början av sin bok Morgonrodnad från 1881 framför Nietzsche tanken att den fria människan är osedlig eftersom hon i allt vill vara beroende enbart av sig själv och inte av någon sedvänja: i alla mänsklighetens ursprungliga tillstånd betyder "ond" inget mindre än "individuell", "fri, "godtycklig", "ovanlig", "oförutsedd", "oberäknelig". Det är intressant att här åter igen dra sig till minnes ett kort citat av Ernst Jünger som nyligen figurerade i ett inlägg angående Spengler. Jünger ger i romanen Gläserne Bienen uttrycket "Teknologisk perfektion strävar mot det beräkneliga, mänsklig perfektion mot det oberäkneliga". Vi kan här notera, och det gör även Nietzsche, hur exempelvis mänsklig genialitet genom historien ledsagats av en föreställning om närhet till galenskapen. Idag anses att det till geniet skall tillsättas en gnutta vansinne, emedan man i äldre tider ansåg att överallt på de ställen där man fann vansinne så fann man också en gnutta vishet, med andra ord delar av något gudomligt, och tabubelagt. Seden tvingar alltså in människan i beräknelighet, den enskilde måste offra sig - sedernas moral kräver det skriver Nietzsche och därifrån är steget inte långt till Spenglers tidigare kort diskuterade syn på det tekniska samhället såsom en kollektiv och civilisationsdödande kraft. Gör man sig fri från församlingen uppfattar denna individen som omoralisk. Individen blir - åter igen med filosofens ord - i ordets djupaste mening ond. Eftersom det är tydligt att ondska är något relativt, den ställs alltid mot vad som är gott och det goda gestaltas i varje kultur med viss arrogans gentemot tidigvarande kulturer utifrån vad som är sed i samhället. Nietzsches steg att därmed vilja välta moralen över ända är därför naturlig - kausal. Seden är ett hot mot individ och genialitet. Nietzsche skriver: Sedens moral och dess herravälde har gjort att all slags originalitet har fått dåligt samvete; himlen ovanför de bästa människorna har av den anledningen fram till detta ögonblick varit dystrare än den skulle behöva vara.

Översättningen av Morgonrodnad är hämtad från 2001 års svenska utgåva. Peter Handberg har översatt.

Människan och tekniken, del 1

De kommande inläggen kommer att ha det tema som rubriken anger. Rubriken är förövrigt Oswald Spenglers och den pryder en kort liten bok om snart hundra sidor som sammanfattar hans gedigna verk Västerlandet Undergång. I just det här inlägget kommer jag att presentera ett utdrag ur sista kapitlet i sagda bok (Människan och tekniken, Bidrag till en livsfilosofi). Jag ber läsaren notera att texten är Oswald Spenglers, eller i viss mån översättarens, och alltså inte i egentlig mening min. Begrepp och termer är alltså den ursprunglige författarens. På det stora hela är texten dock betänkansvärd.

Kapitel XII

... Vi stå i våra dagar på höjdpunkten, där, varest den femte akten börjar. Avgörandet kommer, och tragedien slutar.

Varje hög kultur är en tragedi, människans historia i sin helhet tragisk. Men den faustiska människans övermod och fall är större än allt, som Aiskylos och Shakespeare någonsin skådat. Skapelsen reser sig mot skaparen. Liksom en gång mikrokosmen människan mot naturen, så reser sig nu mikroskosmen maskinen mot mot den nordiska (nordiska skulle här kunna vara likvärdigt med den västerländska, min anm.) människan. Världens herre blir maskinens slav. Den tvingar oss, alla utan undantag, antingen vi vilja eller ej, att löpa framåt på dess bana. Den störtade segraren släpas till döds av det rasande spannet.

Vid början av det tjugonde århundradet ser "världen" på denna lilla planet ut så här: En grupp av nationer under ledning av engelsmän, tyskar, fransmän och yankees behärskar läget. Deras politiska makt beror på deras rikedom, och deras rikedom består i deras starka industri. Men denna är bunden vid kolet (idag oljan). Belägenheten av de tillgängliga koldistrikten försäkrar framförallt de germanska folken om så gott som monopol och leder till en ökning av befolkningen, som är utan exempel i hela historien. Med kolet som fäste och vid korsningarna av de från detta utstrålande färdevägarna samlas nu en människomassa av oerhörda mått, som är fostrad av maskintekniken, arbetar för den och lever av den. De övriga folken får rollen av råstoffsproducenter och avnämare, antingen som kolonier eller som skenbart oberoende stater. Denna fördelning säkerställes genom härar och flottor, vilkas underhåll förutsätter industriländernas rikedom och vilka till följd av sina tekniska anordningar själva blivit maskiner och försättas i "arbete" genom tryckningen på en knapp. Åter framträder den nära frändskapen, ja nästan identiteten mellan politik, krig och näringsliv. Graden av den militära makten är beroende av industriens rang. Industrifattiga länder äro allmänt fattiga, alltså kunna de icke bekosta någon här och något krig, alltså äro de politiskt vanmäktiga, alltså äro arbetarna där, ledarna såväl som de underlydande, objekt för sina motståndares politik.

...

Men det hör till denna tids tragik, att det frigjorda mänskliga tänkandet icke mera förmår fatta sina egna konsekvenser. Tekniken har blivit esoterisk liksom den högre matematiken, varav den betjänar sig, liksom den fysikaliska teorien, som vid sin spekulation över företeelsernas abstraktioner har utan att märka det trängt fram till de rena grundformerna för mänsklig kunskap. Världens mekanisering har kommit i ett stadium av det farligaste övermått. Jorden med sina växter, djur och människor har ändrat utseende. Inom några få årtionden ha de flesta stora skogar försvunnit och förvandlats till tidningspapper, och därmed inträda förändringar i klimatet, som skada åkerbruket för hela befolkningslaget. Otaliga djurarter komma att, liksom bufflarna, vara helt och hållet eller nästan alldeles utrotade, hela människoraser liksom de nordamerikanska indianerna och australierna nästan försvunna från jorden.

Allt organiskt dukar under för organisationen, som griper allt mer omkring sig. En artificiell värld förgiftar och kommer istället för den naturliga. Civilisationen har själv blivit en maskin, som gör eller vill göra allt maskinmässigt. (jfr följande citat av Ernst Jünger: Teknologisk perfektion strävar mot det beräkneliga, mänsklig perfektion mot det oberäkneliga.) Man tänker endast i hästkrafter. Man kan inte längre se ett vattenfall utan att i tankarna omsätta det i elektrisk kraft. Man kan inte se en mark med betande hjordar utan att beräkna värdet av deras kött, inte ett vackert, gammalt hantverk utan att önska kunna ersätta det med en modern teknisk metod. Det tekniska tänkandet vill förverkligas, vare sig ett verkligt behov föreligger eller ej. Maskinlyxen är följden av ett tanketvång. Maskinen är, när allt kommer omkring, en symbol liksom dess hemliga ideal, perpetuum mobile, nödvändigt för själen och intellektet, men ingen vital nödvändighet.

Ernst Jünger - Glasbina

Den senaste tiden har den svenska Jüngerutgivningen breddats markant i förhållande till hur den såg ut bara för några få år sedan. Tvåtusensex kom kortromanen Sturm på Bokförlaget Augusti, något år senare kom en nyutgåva på av Psykonauterna på H-ströms förlag och i höstas gav Atlantis ut nyckelverket I Stålstormen. I och med denna utvidgade utgivning av Jünger har författaren allt mer också kommit att omnämnas i den svenska intellektuella konservativa debatten och på så sätt också gett liv åt en högst behövlig konservativ begreppsbildning. Man får dra slutsatsen att Ernst Jünger därmed en gång för alla tillåtits flytta ut ur kulturens skamvrå till de salonger där de mer intressanta konversationerna sker.

En titel som inte finns på svenska, vare sig i den tidigare utgivningen eller, i det nu återvunna intresset är Gläserne Bienen. Glasbina är i det närmaste en science-fictionbok av traditionella mått där huvudrollsinnehavaren ställs öga mot öga med en teknologi vid första anblicken överlägsen hans egen begreppsförmåga. När boken publicerades i Tyskland 1960 avfärdades den i pressen som tidsmässigt irrelevant – egentligen förelåg säkerligen politiska anledningar. Idag framstår boken även om den innehåller inslag som kan betraktas som irrelevanta ur vårt eget perspektiv som en skarpsynt tolkning av vår egen verklighet. Jag kommer i det följande inte att göra någon djupare analys av dess handling eller budskap men jag skall ändå försöka återge dess väsentliga grundstenar.

Richard, huvudpersonen, befinner sig på samhällets sociala botten. Som före detta officer i det lätta kavalleriet har han inte funnit någon livslönsam plats i den moderna världen. En vän från kavalleriåren föreslår att han skall söka jobb hos industrimagnaten Zapparoni. Zapparoni själv kan i historien betraktas som en man av Walt Disneys karaktär – hans imperium bygger på att skänka illusioner åt människorna. Detta förhållande gör att Richard med sin officersbakgrund hyser moralisk tvekan inför det arbetstillfälle som nu uppenbarat sig hos samme Zapparoni. Han brottas berättelsen igenom med frågan om moralens utarmning. Richard beslutar sig ändå för att bege sig till intervjun med Zapparoni. Under detta möte finner sig snart vår huvudperson ensam i en trädgård fylld med vad som visar sig vara en mängd små robotar, glasbin, och andra tingestar. Det blir snart uppenbart att detta är en prövning av hans karaktär.

Ernst Jünger är i första rummet inte någon vetenskapligt framtidsvisionär, han är en politisk och samhällelig filosof och skärskådare men flera utav hans böcker rymmer likväl tolkningar av framtidens teknologi och karaktär. Dessa tolkningar har vid fler än ett tillfälle visat sig oerhört sannfärdiga. Så även i Glasbina som över fyrtio år före sin tid gör en i det närmaste kristallklar reflektion över av den teknologiska och mentala nivå på vilken vår egen tid befinner sig. Vi lever ju otvetydigt i verklighetsflyktens och de själsligt bedövande illusionernas tid.

Glasbina uppvisar många karaktäristika typiska för Jüngers sätt att berätta. I förgrunden finner vi en människa, en man, som på sätt och vis anser sig stå utanför det övriga samhället. Han är betraktaren, den som reflekterar och leder läsaren genom berättelsen. Han har militär bakgrund men befinner sig i en civil värld – ofta mer brutal än krigets. I vårt fall har huvudpersonen tidigare tjänstgjort vid det lätta kavalleriet. Det är också vid tiden i det militära som huvudkaraktären upphämtat den moraliska grund med vilken han nu filtrerar intrycken från sin omgivning. En omgivning från vilken han till viss del också känner sig fjärmad. Hans motpol är den ofta amoraliska, och ofta hårdhänte, härskaren. I detta fall Zapparoni, över vilken han inte öppet moraliserar, men ändå förbehåller avstånd till.

Huvudpersonen tvingas nu interagera med den person och värld från vilken han själv urskiljer sig. Den generella handlingen i Ernst Jüngers berättande är ofta ganska kortfattad och boken bärs istället fram av huvudpersonens reflektioner om världen, flydda minnen och hans rådande belägenhet. I det här fallet utgörs största delen av metahandlingen av huvudpersonens reflektioner under den tid han befinner sig i Zapparonis artificiella trädgård. Under handlingens gång kommer huvudpersonen att konfronteras med det ”absolut brutala” som härskargestalten utsätter honom för. Det sätt på vilket han handskas med detta leder också till slutet på berättelsen, det slut som i Jüngers fall oftast gestaltas av en ny riktning i verkligheten mer än ett klart urskiljbart avbrott. I Glasbina tvingas huvudpersonen att omvärdera sin relation till Zapparoni. Vår huvudperson misslyckas med det prov Zapparoni utsätter honom för och undslipper på detta vis sin egen tvekan kring den erbjudna positionen. Samtidigt uppstår i och med detta ett oväntat nytt tillfälle.

Det viktigaste budskapet i Glasbina som jag ser det är relationen mellan maskin och människa. Den store illusionisten, maskinskaparen, ställs emot människans vara. Jünger skriver, Teknologisk perfektion strävar mot det beräkneliga, mänsklig perfektion strävar mot det oberäkneliga. Perfekta mekanismer … framkallar både rädsla och titanisk stolthet. Den rädsla och entusiasm vi erfar vid synen av perfekta mekanismer är den exakta kontrasten till den lycka vi känner vid synen av ett konstverk. Dessa få rader utgör kärnan i bokens filosofi. När huvudpersonen lämnas ensam i Zapparonis trädgård trollbinds han snart av den maskinella perfektion som de små robotarna uppvisar, men visionen blir snart till en slags skräckversion när de ställs emot den naturliga världen och dess skönhet. Huvudpersonen tillåter sig trotts Zapparonis egna varningar att förblindas av det han ser under sitt besök i trädgården. Det som är ett naturligt förhållande mellan bi och blomma blir när bina bytts ut mot robotar i miniatyr en förtärande regim där naturen töms på sina resurser - utplånas. I den automatiserade, artificiella världen finns inte längre skönheten, endast teknologiska perfektionen. Slutsatsen blir att den moderna människan lever i en värld byggd på rädsla och entusiasm. Skönheten däremot, uteblir.

Fotot visar Ernst Jünger 1997, något år innan han avled 102 år gammal.

Litterärt kanon 2009

För några år sedan stormade det i debatten på svenska kultursidor om huruvida vi skulle ta fram en svensk litteraturkanon eller ej. Jag skall inte gå in på frågan om behovet verkligen finns att formalisera en sådan. Istället tänker jag presentera nio titlar ur mitt eget bibliotek som är verkligt läsvärda. Följer alltså nu, tvåtusennio års svenska litteraturkanon.

Böckernas bok. Skriven på sextonhundratalet är den fortfarande en utav världslitteraturens största verk. Miguel Cervantes klassiker Don Quijote om den förläste äventyrstörstande skröplingen Don Quijote och hans väpnare Sancho Panza är inte bara ett humoristiskt mästerverk utan också en djupt mänsklig betraktelse. Boken går egentligen inte att undvika. Berättelsen skall läsas sakta, orden noga vägas, mycket går förlorat om man hastar genom berättelsens rader. Don Quijote kom i nyöversättning 2001 i ett vackert hårdband som verkligen förhöjer läsningen.

Från Spaniens värme till belgisk kyla. Blanko, av den flamländske författaren Peter Terrin är en klaustrofobisk historia om en man och hans son. Terrin har jämförts med både Kafka och Camus och i Blanko tas läsaren med in i berättelsen om en mardrömsliknande saknad och människans oförmåga att kunna skydda barnet från omvärldens skeenden. Allt detta sker i en klinisk värld, där hemmet måste skötas om på samma sätt som ett laboratorium. I en blanko värld görs människan galen av sorg. Det här är ett författarskap av mycket hög klass och det är bara att hoppas att Terrin kommer ut på svenska även i framtiden.

De första en och en halv sidorna som möter läsaren i Ernst Jüngers mästerverk På marmorklipporna säger allt. De noggrant utmejsalde orden bildar ett konstverk. Konstverket hänför. Sällan möter man sådan litteratur, där man omedelbart grips av denna absoluta insikt, att det är en definierande och avgörande skulptur befinner sig framför ens ögon. Beklagligt nog finns På Marmorklipporna inte längre i tryck och de få överlevande exemplaren är extremt sällsynta även i landets antikvariat. Själva boken ingår i den politiserade diskussionen om författaren själv och det är i det närmast omöjligt att närma sig Jüngers politiska liv utan att beröra Auf den Marmorklippen som den tyska titeln lyder. Inte så mycket för att författaren själv placerat den där som för att eftervärlden ofrånkomligen ser en tolkning av Ernst Jüngers eget förhållande till Hitlertyskland inbyggd i själva berättelsen.

Därifrån kastar jag mig hastigt till den japanske, och ännu synnerligen verksamme, författaren Haruki Murakami. Murakami är, vågar jag påstå, japans idag främste författare – i alla fall på den internationella arenan. Han skriver oftast i en värld innesluten i en mild surrealism. En drömsk värld. Inte sällan byggs handlingen kring problematiken i ungdomens sexualitet, om längtan, förlust och försvinnande. Karaktärerna besitter ofta en slags ensamhet. Titeln Norwegian wood har förhoppningsvis lockat en eller annan fyrtiotalist till läspulpeten då den är tagen direkt från Beatleslåten med samma namn. Norwegian Wood har allt det som Murakami erbjuder sina läsare och som sådan framstår den som en utav hans viktigare verk. Den är också väl avgränsad. Murakami skriver ofta långt, väldigt långt, men Norwegian Wood har en behändig längd och kanske har detta bidragit till att just denna bok är ett så bra koncentrat av författaren.

Pramoedya Ananta Toer är knappt utgiven på svenska. Det finns en titel, Människornas jord. Flyktingen som jag här kort skall ta upp är det inte. Men den är utgiven av Penguin och borde vara rimligen lättanskafflig. Flyktingen är ytterligare en utav dessa böcker – boken är en kortroman – som man vet inom sig när man läser den att den tillhör den högre litteraturen. Eller i alla fall att författaren gör det. Det var i alla fall känslan jag slogs av när jag för ett par år sedan bekantade mig med berättelsen. Pramoedya själv finns inte längre men omnämndes förut som en möjlig asiatisk kandidat till nobelpriset i litteratur. Det talar för sig självt. Berättelsen är medgripande, en man är på flykt undan sin far men också från de japanska ockupanterna på en indonesisk ö under kriget. Det absoluta slutet i boken är däremot direkt dåligt. Kanske gör detta boken ännu mer intressant. Men jag tror inte det.

Ingen litteraturkanon kan heller anses fulländat utan ett bidrag av Ernest Hemingway. En gammal man ger i mötet med en ung pojke – måhända det yngre jaget – sig ut på öppet hav för att finna livet igen. En förutbestämt kamp mot ödet och naturen tar vid. Med förutbestämd utgång. Den gamle och havet har jag läst i alla fall tre gånger och den har alltid fångat mig. Det är det enda jag verkligen läst av Hemingway å andra sidan. Den ingick i svenskaundervisningens pliktlitteratur och när jag för några år sedan fann den i ett behändigt litet hårdband blev den en självklar gäst i min egen boksamling. Där står den nu upptagen bland den ”viktiga” litteraturen.

För något år sedan kom en novellsamling av August Strindberg ut i en slags nyutgåva. Ett halvt ark papper, som jag också skrivit om tidigare här på Frihetens Inferno, har namn efter en utav dessa noveller. Det är kanske det mest rörande som skrivits av en svensk författare. Strindberg i sin helhet är ett måste för den som läser svenska. Han är och förblir tillsvidare vår störste och mest intressante skriftställare. Oerhörd - både som författare och som person. Jag väljer dock denna novellsamling som förslag för i novellens form möter vi författaren som ett förtätat fenomen. Här måste hela konstverket rymmas på enbart några få sidor. Det är novellen som form som avslöjar författarens kvalitet.

Det pratas emellanåt om Herman Hesse, i alla fall dyker det ifrån endera hållet alltid upp någon slags reflektion när man nämner hans namn. Oftast omtalas ”Stäppvargen”, boken om övermänniskan. Mindre omnämnd är Siddhartha en kort fiktiv roman om en ung Buddhas bana. Hur han lämnar den värld han fötts in i för att söka svar på sina frågor genom erfarenhet. Det är en vacker bok, på sitt sätt fängslande, för den som har den inneboende känslan för den buddhistiska läran eller som känner en spänning i den mystik som omger denna aspekt av den indoeuropeiska kulturen. Men boken är en litterär bok och står på sina egna ben.

Så övermänniskan. Så eller sålunda, människa eller övermänniska, det är frågan? Sålunda talade Zarathustra, Friedrich Nietzsches enda större prosaverk. Fortfarande en filosofisk betraktelse men i formen av en berättelse. En filosof drar upp i bergen för att finna svar, men finner då att asketismen inte får världen att bete sig annorlunda. Han beslutar sig för att missionera sitt budskap. Här dras linjerna upp för hur hon – alltså människan – skall kunna överträffa sig själv och bli något mer utöver det hon redan är. Vår potential är så oerhört mycket större menade Nietzsche. Sålunda talade Zarathustra är nyckeln till människan, inte minst till människan under nittonhundratalet. Eller snarare är det kanske så att nittonhundratalsmänniskan är beviset på att hon aldrig riktigt lärde sig läsa Nietzsche. Jag låter det vara osagt. Just det här verket har jag läst tre gånger. Vid första försöket föreföll den stundom fullständigt obegriplig, samtidigt som den på ett plan också var solklart begriplig. Jag var ung då, iklädd uniform. Efterföljande läsningar har gjort den något mer normal för mig. Kanske är det därför Nietzsche också blivit så omständligt felförstådd. Få människor i vår egen tid tar sig tid nog att djupt tränga in i en bok under läsningen, än mindre en andra eller en tredje gång. Ytterst få har det bildningsbagage som krävs för att alls kunna förstå fullt ut. Oavsett detta är Sålunda talade Zarathustra oundviklig och kanske är dess viktigaste egenskap att den omöjligen kan begripas. Den måste inses.

Så har jag då alltså skapat en litteraturkanon ändå. Ingen skada skedd i kulturen. Nio författare, Cervantes, Terrin, Jünger, Murakami, Toer, Hemingway, Strindberg, Hesse, Nietzsche. Ingen kvinna kom olyckligtvis med den här gången. Väl litteratur från tre kontinenter, en svensk, tre tyskar. Samtliga böcker läsvärda. Avnjut efter bästa förmåga.

Utan handling

Är det vår generations dom att gå utan dåd? Att inte skänka stora tankar som kan inkorporeras i mänsklighetens historia. Som vaken betraktare slås man av tomheten i västerlandets pågående levnadsfilosofi. Som åskådare kan jag skymta den stora tomheten, men som medlem av det folk jag betraktar förblir min penna tyst och klingan på mitt svärd slö, som högts lämpad att tjäna som brevstopp för de fattiga ark av papper jag plitar ned. I ett slag inte bara bejakar utan upphöjer vår tid också dådlöshetens och den förklenade tankens imperium till något eftersträvansvärt. Hör man kanske inte ofta denna doms slutsats alltjämt försvaras med den ständiga balansens dödliga ideologi?

Fenomenet, som inte alls är nytt, var tydligt redan under romersk kejsartid. En tid, då folket bredvilligt skänkt bort sin makt till en rad despoter som varken levde upp till Platons intellektuella ideal eller den långt senare konservativa revolutionens aristokratiska idé. Det var en tid då medborgaren tillsynes avsvurit sig samtliga högre maktanspråk, de livsnormer med vilken hon skulle haft möjlighet att höja sig, och istället upprätthöll despotins ideologi gentemot sina undersåtar och lät sin egen dådkraft köpas stum av en ständig konsumtion av excesser. Juvenalis angriper sin egen tid och konstaterar i en slags satir över de skriftlärdes verklighet att grammatikern, vars uppgift det var att bilda de uppväxande sönerna, under ett år belönas med den summa som arenans gladiator ges till skänks efter en enda seger. Ändå förväntas grammatikern stå in loco parentis för de spirande ynglingarna. För framtiden.

Möter oss inte idag också samma bild av verkligheten? Är inte tutorernas ära, de som skall odla framtidens intellekt, oändligt efterställd skådespelarnas och gycklarnas? Skänks inte dagligen det guld till offentliga horerier och till medlemmar ur förställarnas skara som en enda lärare får till skänks under sin fulla livslängd? Som en effekt av bristen på verksamma ideal och en påvisbar avsaknad av högre utsikt söker människan nu åter sitt opium i skådespelet. Den välbeställa människans ambition ligger inte längre hos dygden, ej längre i djupet av en handling. Istället strävar hon efter ytans bekräftelse, de lagrar hennes andliga hus vilar på är inte längre dådet, utan den prostituerande fernissans skimrande innehållslöshet. Skicka ståthållaren till Ostia, utbrister Juvenalis, men väl där finner man honom bland mördare, sjömän och tjuvar. Där ligger han dyngrak på golvet som en snöping vars tamburiner tystnat. Men varför förvånas över en adlig skådespelare? - frågar han läsaren. Själve kejsaren spelar ju lyra.

Kejsaren får i detta stå modell för vår egen tids statssystem. Där styrs ju varje demokratiskt land tillsynes enkom av folkets rop efter mer bröd och fler skådespel. Är det då inte denna ständiga mättnadskänsla som i allt styr massans politiska handlingsförmåga? Ej längre efterfrågas en godare måltid, ej heller ett skådespel större i anden. Snarare hånas den finare smaken såsom något avskyvärt. Detta är det lågas angrepp på det höga. Den drucknes bild av morgonsolens ljus. Jakten på summans ökande storlek har gjort medborgaren blind inför det tomma innehållet. Det är som att ständigt försöka mätta dagen med en ändlös tillgång på vitt bröd. Vi mättas, men saknar näring, med det att vi försöker fylla vår saknad med tomhet.

Var finner vi då idag det svar vi söker? Den mätta dagen är aldrig störst uppmanade Karin Boye. Det stora gives oss först under en dag av törst. Ernst Jünger talar om en ideologi som ligger den aristokratiska värderingen nära. Dådet, der Tat, är det centrala begreppet i hans filosofi. Här är det livshungern som lyser igenom. Mycket vet jag, dock vill jag veta allt, är Jüngers ord.

Den i anden aristokratiska skolan tar sin utgång i begreppet dygd. Dygden beskrivs sedan antiken, här figurerar Platon, Aristoteles, Cicero och till och med Juvenalis som ledsagare, såsom bestående av fyra grundpelare. Rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet ses som kännetecken på en större människa. I och med dessa begrepp presenteras således en motpol inte enbart till bourgeoisiens värdegrund utan också till hela den rådande samhällsordningen. Dessas beskaffenhet som också kritiseras av Juvenalis mer direkt. Äkta adel och höghet får vi enbart av dygden, menar således den antike satirtecknaren. Det är alltså genom denna dygd som människan skall nå bortom sig själv och bli till något högre, för att använda ett Nietzscheanskt synsätt. Tanken på rättrådighet som ett högsta värde går långt tillbaka, man kan skönja tankegångar på detta område långt in i indoeuropeisk forntid. Det som är rättvist, skapar bäst förutsättningar för samhället. Till viss del står detta i kontrast till de monoteistiska betraktelsesystemen där domen är det förhärskande rättesnöret. Att moralisk betrakta rättsstaten som ett binärt system ligger för den borgerliga människan. I brottet ser den obildade endast rätt eller fel, precis såsom en siffra ges eller inte ges i bolagets bokslut. För den aristokratiska anden är rätten istället något organiskt, formbart, precis som livet självt. Tapperheten anknyter direkt till tanken om der Tat. Att just detta begrepp fick sådan framträdande plats hos Jünger är inte svårbegripligt. Fostrad i den preussiska armétraditionen och deltagandet i första världskriget lämnade en genklang i honom som i olika former kom att stanna kvar livet ut. Tanken på visheten som en dygd har stigit upp ur det humanistiska bildningsidealet. Både strävan och ursprunget är detsamma. Det är därför inte heller förvånande att just bildningen har sitt starkaste fäste i ett aristokratiskt tankekosmos. För borgarsamhället tycks bildningsidealen närmast framstå som en obegriplighet skapad för en värld man själv inte förstår sig på. Där förespråkas istället utbildningsnormen. Hantverkarens gesällbrev är mål och rättesnöre. Diplomet blir viktigare än innehållet och detta tar oss tillbaka till det förhållande som jag tidigare tydliggjorde. Det är främst den materiella förkovran som ger klassen mening. Den andliga rikedomen saknar man förmåga att riktigt förstå sig på. Av bildade människor skapas nämligen direkt en kritik mot bourgeoisiens samhällsform som ju är självinneslutande och konformatorisk i sig. Bildning förutsätter frihet, både kroppsligen och intellektuellt. Borgerskapet förutsätter ju å sin sida en värld uppbyggd genom ett slags skråväsende. Till sist har vi måttfullheten. Denna har hos vissa tolkats som ett slags krav på lagomvarande. Men det är endast genom ett borgerligt tolkningsfilter som en sådan slutsats dras. Måttfullheten står inte i kontrast till den eventuella utsvävningen, men likväl till den småaktiga excessens litenhet. Den upprätthåller en slags balans mellan det stora och det karga och slår vakt om den dynamik i det mänskliga sinnet som krävs för att skapa en högre själ. Måttfullheten vill på så sätt bekämpa sinnenas opium till förmån för sinnets och den högre andens fria raseri.

Minnen från det stora kriget

Den elfte november i år högtidlighölls på många håll i Europa krigsstilleståndet efter första världskriget. Detta krig kom mer än något annat att bli en budbärare om en värld i förändring. Det blev en vågbrytare mellan ett äldre Europa och en ny epok. En tid där förhållandet mellan människan och hennes industrialiserade omgivning tillslut och tydligt skulle komma att förändras. I västfrontens skyttegravskrig inleddes en metamorfos av världen. Det Europa som 1914 steg ner i skyttegravarna, och som i största allmänhet var en fortsättning på 1800-talets idégrund, var ett annat än den i lera och blod indränkta kontinent som efter fyra års ihärdigt metallregn kravlade sig upp till markytan igen 1918. Fram trädde en stålklädd civilisationsregim som skulle hålla världen i sitt grepp under hela 1900-talet, ett samhällssystem som vi fortfarande till viss del lider av. En levnadsordning där människan underordnats den rationella produktionens logik, där individens djupare värden offrats till förmån för massans mekaniska sinnevärld.

Denna förändring var tydlig och den iakttogs inte minst av de som kämpade. Ernst Jünger ger en beskrivning av hans eget första möte med den nya målmedvetna ordning som nu tog form. ”Det var första gången jag såg en tysk soldat i stålhjälm, och jag uppfattade honom omedelbart som en invånare i en främmande och hårdare värld.” De tyska förbanden hade fram till dess varit utrustade med den klassiska pickelhuvan. Den nya stålhjälmen, som idag är liktydig med den tyska krigsmakten under världskrigen, var ett direkt resultat av ställningskrigets plötsligt påkomna realitet. Den nya tiden föll ju bokstavligen med dödlig verkan ner i huvudet på soldaterna. Jünger konstaterar att det korta elddop som soldaten genomgått, redan danat en förändring i honom som gjorde honom väsensskild från de män han nu skulle leda in i krigslandskapet. Ernst Jünger och hans kamrater skulle snart nog genomgå samma förvandling.

Betraktelsen tas från Ernst Jüngers I stålstormen som i dagarna kommer ut på bokförlaget Atlantis. In Stahlgewittern som den tyska titeln lyder något förkortad, publicerades första gången redan 1920 och är utan tvekan en av de viktigare ögonvittnesskildringarna av det stora skyttegravskrigets verklighet. Boken som bygger på författarens egna dagboksanteckningar skulle ursprungligen kommit ut på annat förlag. Ödet ville emellertid annorlunda och Atlantis tog över utgivningen när lundaförlaget Augusti nyligen tvingades lägga ner sin verksamhet. Att Jünger nu ändå ges ut, av ett större förlag, kan betraktas som bevis på bokens obrutna aktualitet.

Ynglingen Jünger rykte in i kriget som nittonåring och genomlevde därefter de flesta av dess skeenden fram till det att han sommaren 1918 skadades allvarligt för fjortonde och sista gången, nu av ett skott genom ena lungan. Han gick emellertid ur tiden långt senare 1998, då hundratvå år gammal, och med en rik författarbana bakom sig. Det får i övrigt anses som ett smått under att han överlevde kriget över huvud taget. Tio miljoner soldater och ytterligare ett stort antal civila skulle komma att förlora livet i denna fyra år långa metallorkan där miljontals ton granater och järnskrot oupphörligt plöjde ner sönderslitna liv i jorden. De flesta av dem existerar nu endast i identitetslösa och avlägsna minnen men speciellt för just denna stora kraftmätning är ändå att så många intellektuella tycks ha tagit del i striderna. Poeter, konstnärer, filosofer och författare slöt upp i leden och gav sig iväg in i dödslandskapet för att i många fall inte återvända. Det är därför också något av en tragisk motsägelse att just detta krig är så okänt bland oss svenskar, då antalet efterlämnade och välformulerade vittnesskildringar är så stort.

Jüngers eget berättande är på en gång både imponerande och besvärande ärligt. Han låter oss ta del av soldatens känslor, hans handlingar och djupgående intryck av krigets totala brutalitet. I stålstormen, skildrar döden sedd på nära håll, utan skygglappar och utan omskrivningar. Ur sitt eget perspektiv berättar han också om soldatens ofta plötsligt uppdykande medmänsklighet, om vilka tankar som omgav honom i hans mest sårbara stunder, och hur han närd av raseri och bitterhet ändå ansträngde sig för att se på sina fiender som människor. Jünger ger också en bild av den uppenbart fatalistiskt underbyggda bedövning som växte fram i dem ur den likgiltighet med vilken artillerigranaterna ständigt ryckte deras kamrater ifrån dem. Men, författaren undanhåller heller inte läsaren den ofta euforiska lyckokänsla som striden, framgången, modet - och implicit då också motståndarens lidande - även förde med sig. Han erkänner soldatens och krigets alla sidor, men lämnar åt läsaren att ta ställning till berättelsens och händelsernas djupare moral.

Det stora kriget 1914 till 1918 har i den pågående svenska historievurmen inte på långt när åtnjutit samma intresse som det senare världskriget. Ändå är det när man studerar det på många sätt mer intressant, mer avslöjande för den som söker svar och ur vissa aspekter också mer brutalt. Ställningskriget på västfronten har en omedelbarhet som det är svårt att inte bli berörd av. Den som vill lära om kriget, både första världskriget i sig och kriget som företeelse, om dess påverkan på människan i alla dess overkliga och surrealistiska miljöer, måste därför med nödvändighet vända sig till dessa minnen. Bland de många källorna är Jüngers biografi en av de allra främsta. Det som inte minst gör honom så betydelsefull är hans skarpa, analytiska förmåga, få andra skildringar av kriget har skänkts med samma intellektuella klarsynthet, en egenskap hos honom som också blev den framstående styrkan i hans senare prosaförfattande.

Betydelsefull är också Urban Lindströms översättning. Det berättande följsamma språket ger Ernst Jüngers inte alltid enkla tyska rättvisa utan att bli svårt. Berättelsen är lättillgänglig och orden flyter under läsningen fram utan att svenskan på något enda ställe förringas eller onödigt förenklas. Ur alla dessa perspektiv är Jüngers I stålstormen nu nittio år efter krigsslutet fortfarande oundviklig.

Det föregående inlägget är en vidarebearbetning av den artikel som publicerades i Tidningen Kulturen 25/11-2008, och i en kortare version som recension i Dalademokraten 21/11-2008

Främmande ord

Under Bokförlaget Augustis tid gav vi året 2006 ut en bok av den belgiske författaren Peter Terrin. Blanko var en utav de bättre titlarna som vi under vår korta tid fick ut på den svenska bokmarknaden. Terrin är en författare av verkligt hög klass och det är en sorg för mig att den efterkommande titel som var planerad på förlaget, Kvinnor och barn först, aldrig nådde fram till utgivning.

Blanko å sin sida åtnjuter fortfarande ett eller annat omnämnande bland nätrecensioner och blogginlägg, vilket såklart både jag och översättaren Urban Lindström (förövrigt just nu aktuell med en översättning av Ernst Jüngers I stålstormen [Atlantis], gläds mycket åt. Blanko emottogs emellertid i utgivningsskedet en rad recensioner i vilka de allra flesta kommentarer var positivt inställda till denna nya författare, från ett i Sverige dessutom nästan helt bortglömt språkområde.

Det var emellertid en utav dessa recensioner som i mig fastnade mer än de andra. Skribenten hade vid läsningen upprörts så till den milda grad att hon nu fann det för gott att ägna några utav de fåtaliga tidningsrader hon hade till förfogande åt ett rättframt klagomål. Under läsningen hade hon stött på ett ord som hon inte direkt förstod. Det hela hade såklart stört helhetsintrycket då recensenten tvingats vända sig till en ordbok för en förklaring. Detta förstörde läsintrycket.

Jag förstod aldrig grunden till hennes invändning och jag har fortsatt svårt att se varför ett ord man aldrig förr mött på något sätt skulle ha en sådan negativ innebörd. För mig är ett sådant möte snarast det motsatta. En möjlighet att få lära mig något nytt, en utsikt att få vidga mig själv. Förekomsten av det okända och utmanande, vilket vi annars är så svältfödda på i vår moderna kultur, är för mig möjligheten till ett äventyr i sig. Och därmed tycks det mig snarare en bit befrielse ges mig och min uppmärksamhet vid dessa tillfällen.

Det ord det den gången var frågan om var aplomb, ett uttryck som jag själv knappt använt förrän det dök upp i Terrins bok. Författaren själv använde det och under ett samtal med översättaren innan publicering kom vi fram till att ändå ha kvar ordet då det representerade både samma begrepp och främmande air från gängse språkbruk i den ursprungliga nederländskan. Aplomb har förresten betydelsen av säkerhet eller eftertryck i uppträdandet hos en person.

Tanken på den här invändningen kom till mig då jag är i full färd med att ta mig igenom akademiledamoten Peter Englunds sexhundrasidiga skildring av första världskriget, Stridens skönhet och sorg. Här möts man bortsett det i allmänhet brillianta berättandet också av ett och annat ord som man aldrig själv använt. Så slogs jag till exempel för några dagar sedan av ordet ominös när det passerade min läsande ögon. Ur den käre recensentens perspektiv skulle detta möte alltså har varit just ominöst, det vill säga olycksbådande. För mig var det ett välkommet möte, som dessutom väckte en del minnen till liv. Kapitlet senare använder Englund begreppet polyglott. Även om betydelsen här är mer eller mindre uppenbar kan jag med säkerhet hävda att jag aldrig själv använt heller detta uttryck. Ordets främmande och ovanliga karaktär påvisades också senare. Ett hundratal sidor längre fram i berättelsen dyker nämligen begreppet upp igen och jag kan inte hindra mig själv från att då tänka att Peter Englund ju nu upprepat sig själv. Det slår mig då även att acceptansen för ord och upprepningar är högre ju vanligare vokabeln är. För polyglott var hundra sidors mellanrum knappt tillräckligt, för ordet författare är kanske en mening eller två tillräckligt. Under den tid jag begrundar detta återupptar jag läsningen och låter mig glatt översköljas av de främmande ordens äventyrliga värld.