Kulturkonservativa inlägg

Den 22 November 2008 förde jag fram en artikel här på Frihetens Inferno som påtalade ambitionen att ta fram ett nytt politiskt program. Jag argumenterade att ett sådant program borde ta sin utgångspunkt i ett humanistiskt bildningsideal och en aristokratisk värdegrund. Dominerande borde tilltron på individens långtgående frihet vara, tillsammans med en vidsträckt ambition att knyta den högre estetikens värden närmre politiken. En vidare betraktelse skulle kunna göra gällande att jag här i viss mån gör samma angrepp som kulturkonservatismen på den postkoloniala och postmodernistiska kulturpolitiken.

Den 5 november samma år publicerade Expressen en kulturdebattsartikel av Johan Lundberg, chefredaktör för Axess, vars kritik riktades mot den rådande kulturregimen i Sverige. Inlägget sammanfattas senare också på Svenska Dagbladets ledarsida den 31 december av P J Anders Linder. I korthet var kritiken riktad mot kulturradikalismens tre grundpelare. För det första kritiseras den dogm som gör gällande att konsten har provokationen som främsta självändamål. För det andra kritiseras den postmodernistiska inställning som håller för sant att allt mänskligt skapande ligger på samma nivå. Att en reklamtext för tamponger har samma konstnärliga värde som en text av Goethe eller Le Clézio. Kulturradikalismen håller som bekant båda för lika. För det tredje kritiseras tillslut den rådande nedvärderingen av den egna kulturtraditionen.

Den moderna kulturkonservatismen erbjuder ett alternativ. Den väsentliga konsten betraktas såsom autonom och hierarkisk, en förutsättning för människans penetrerande utforskning av sig själv och sitt inre. I en värld som saknar dimensioner kan vi aldrig nå djup och höjder. Populärkultur och kommersialism ställs mot en konst byggd på estetiska värden. Nyhet är inte alltid den högsta summan. Konsten, skriver Lundberg, kan därmed också ges en utopisk dimension i vilken människan kan betrakta de höjder hon kan nå i sina bästa stunder, där kan hon lära sig att hon kan nå högre, besegra sin egen litenhet. Konsten tillåts på nytt att inspirera.

Baltasar Gracián konstaterade redan i mitten på 1600-talet att det var kulturen som skapade människan. Ju högre hennes kultur var, desto större individ blev hon också. Den stora konsten öppnar upp dimensioner inom oss som vi annars inte skulle funnit vägar till. Konsten arbetar över oändliga tidsperspektiv och sinnesdimensioner, den är i sin storhet just stor oberoende av könstillhörighet, samtidskontexter et cetera. Kulturkonservatismen, skriver Lundeberg vidare, är endast politisk i sådan mån att den inte uppfattar civilisationsprocessen som destruktiv och förtryckande. Den är något gott i sig. Kulturkonservatismen står så utanför den politiska polariseringen och ser sin motståndare både i den nyliberala kulturpolitik som underminerar olika former av kulturbevarande institutioner och den vänsterradikalism som under senare decennier inte bara likriktat teoribildningen vid landets akademier utan också i synnerhet underminerat den humanistiska bildningens värde till förmån för ett kulturklimat dominerat av tv-såpor och reklambyråer – den snabba nyhetens kultur.

P J Anders Linder går längre i sin ledare i Svenska Dagbladet. Han knyter där begrepp som tradition och kulturkonservatism till bildningsbegreppet, och därefter bildning till frihet. Enligt honom förvarar den nya kulturkonservatismen en idé och inte en position. Det handlar inte om kontroll utan om kunskap i sig. Kunskap som en väg till mänsklig utveckling, kommunikation och upplevelser. Våra gemensamma referensramar utgörs ju av historia, språk och den högre konsten – det vill säga vår kunskap om Beethoven, Cervantes och Rafael.

Friheten har därmed blivit ett konservativt värde. Den socialistiska idétraditionen har genom historien visat sig kraftigt frihetsberövande i sin ambition. Inte bara legislativt utan även i sina konformistiska krav på individer och mänskliga grupper. Det är också denna kulturradikala politik som omdanat provokationen från kraft till obligatorium i konstuttrycket Den liberala skolan å sin sida, är den politiska rörelse som idag, sitt eget namn till trotts, kraftigast argumenterar för statens rätt till intrång i den personliga integriteten, passiv övervakning, degenerering av skolans bildningsideal et cetera. Tvärtemot båda dessa värderingsgrunder ser kulturkonservatismen kunskap som vägen till frihet. Frihet växer fram ur studier, läsning och reflexion. Skolans huvuduppgift måste vara att värna denna frihet. Den frihet på vilken vi säger oss bygga vårt samhälle och dess övriga grundvalar. En frihet som nu länge underminerats av nyliberala felnavigeringar, och värdekonservativ kulturradikalism. Kulturkonservatismen knyter därmed direkt an till det humanistiska bildningsidealet. Ett ideal som gör gällande att människans frihet, både hennes själsliga och kroppsliga, bäst upprätthålles genom en vittgående bildning. En bildning grundad i den högre konstens värden.

Johan Lundbergs artikel: www.expressen.se/kultur/1.1358316/smakrevolt

Axess: http://www.axess.se/

Anders Linders: www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2263443.svd

Ode "an die freude" - repris

För den som betraktar historien tydliggörs snart hur människan vid vissa tillfällen närmat sig begreppet fulländning, de höjder som efterkommande tider inte lyckas överträffa. Nivåer av mästerskap där vi tillsynes når slutpunkten av en underbar och enastående utveckling. Ett slags väldig urladdning av gudomligt betingad estetik som får århundraden av arbete att blekna i jämförelse. På musikens område inträffade denna totala fulländning i och med Beethoven. Han föregicks förvisso av två giganter - Johan Sebastian Bach och den sprudlande Wolfgang Amadeus Mozart, men med Beethoven inträffar något speciellt. I hans kompositioner uppstår en färdighet, komplexitet och känslomässig fulländning som, även om man inte personligen föredrar hans toner, egentligen inte tycks gå att angripa. Här skiner det av genialitet. Men så är symbolen Beethoven också på sätt och vis ett förkroppsligande av en större människa. Revolutionären Beethoven, eller skall vi kanske snarare se på honom som den frie radikalen, trotsade konventionerna, han bröt konformiteten och tog de steg som möjliggjorde hans egen enorma skapelse. På så sätt blir han till viss del en musikens Nietzsche - den senares inställning till den förre till trots. Beethoven var och förblev en individ, en individ som under sitt liv aldrig inordnade sig.
Han, den store Ludwig van, var den kompositör som tillfullo omfamnade den mänskliga passionen och förstod att föra in den i den högre musiken. När Wolfgang Amadeus Mozart kämpade sig in i sin egen död, tog han som sista uppgift att också genomföra sitt eget Requiem som komposition. Som döende omfamnade han döden till och med i sin konst. I relation till detta blir Beethovens personlighet på något sätt talande. Hans avslutande stora verk och avsked till världen, hans nionde symfoni, talar som inget annat musikalsikt verk i världshistorien. Det är en explosion till glädjens försvar, en vägran att låta sig nedslås. Trots den dövhet som drabbat honom och de motgångar som plågat honom går han i sitt farväl alltså till storms mot missmodets dunkla bastioner. Som en Titan.
Kommer vi då någonsin att få uppleva en sådan låga under vår egen tid? Det är med tvekan. Kanske utanför konstens fack. De högre konsterna har inte längre det tillflöde som genialitetens stora rörelse kräver, allt för få grödor odlas i dess åker för att vi verkligen skall kunna våga hoppas på en storslagen vårblomning inom kort, ty den intellektuella grund som konsterna idag ofta bekänner sig till leder inte mot den stora konstens och det stora livets svindlande höjder. Litteraturen kan emellertid i detta vara den hoppfulla budbäraren, här dröjer fortfarande den högre konstens idévärld kvar, här strävar fortfarande konstnärerna uppåt och bryter de tvingande tyglarna. Där finns hopp.

Detta är en omarbetning av en text som först fördes fram i Explanatio. Jag har fört in den här då jag inspireras av dess demagogiska ton.