Kulturkonservativa inlägg

Den 22 November 2008 förde jag fram en artikel här på Frihetens Inferno som påtalade ambitionen att ta fram ett nytt politiskt program. Jag argumenterade att ett sådant program borde ta sin utgångspunkt i ett humanistiskt bildningsideal och en aristokratisk värdegrund. Dominerande borde tilltron på individens långtgående frihet vara, tillsammans med en vidsträckt ambition att knyta den högre estetikens värden närmre politiken. En vidare betraktelse skulle kunna göra gällande att jag här i viss mån gör samma angrepp som kulturkonservatismen på den postkoloniala och postmodernistiska kulturpolitiken.

Den 5 november samma år publicerade Expressen en kulturdebattsartikel av Johan Lundberg, chefredaktör för Axess, vars kritik riktades mot den rådande kulturregimen i Sverige. Inlägget sammanfattas senare också på Svenska Dagbladets ledarsida den 31 december av P J Anders Linder. I korthet var kritiken riktad mot kulturradikalismens tre grundpelare. För det första kritiseras den dogm som gör gällande att konsten har provokationen som främsta självändamål. För det andra kritiseras den postmodernistiska inställning som håller för sant att allt mänskligt skapande ligger på samma nivå. Att en reklamtext för tamponger har samma konstnärliga värde som en text av Goethe eller Le Clézio. Kulturradikalismen håller som bekant båda för lika. För det tredje kritiseras tillslut den rådande nedvärderingen av den egna kulturtraditionen.

Den moderna kulturkonservatismen erbjuder ett alternativ. Den väsentliga konsten betraktas såsom autonom och hierarkisk, en förutsättning för människans penetrerande utforskning av sig själv och sitt inre. I en värld som saknar dimensioner kan vi aldrig nå djup och höjder. Populärkultur och kommersialism ställs mot en konst byggd på estetiska värden. Nyhet är inte alltid den högsta summan. Konsten, skriver Lundberg, kan därmed också ges en utopisk dimension i vilken människan kan betrakta de höjder hon kan nå i sina bästa stunder, där kan hon lära sig att hon kan nå högre, besegra sin egen litenhet. Konsten tillåts på nytt att inspirera.

Baltasar Gracián konstaterade redan i mitten på 1600-talet att det var kulturen som skapade människan. Ju högre hennes kultur var, desto större individ blev hon också. Den stora konsten öppnar upp dimensioner inom oss som vi annars inte skulle funnit vägar till. Konsten arbetar över oändliga tidsperspektiv och sinnesdimensioner, den är i sin storhet just stor oberoende av könstillhörighet, samtidskontexter et cetera. Kulturkonservatismen, skriver Lundeberg vidare, är endast politisk i sådan mån att den inte uppfattar civilisationsprocessen som destruktiv och förtryckande. Den är något gott i sig. Kulturkonservatismen står så utanför den politiska polariseringen och ser sin motståndare både i den nyliberala kulturpolitik som underminerar olika former av kulturbevarande institutioner och den vänsterradikalism som under senare decennier inte bara likriktat teoribildningen vid landets akademier utan också i synnerhet underminerat den humanistiska bildningens värde till förmån för ett kulturklimat dominerat av tv-såpor och reklambyråer – den snabba nyhetens kultur.

P J Anders Linder går längre i sin ledare i Svenska Dagbladet. Han knyter där begrepp som tradition och kulturkonservatism till bildningsbegreppet, och därefter bildning till frihet. Enligt honom förvarar den nya kulturkonservatismen en idé och inte en position. Det handlar inte om kontroll utan om kunskap i sig. Kunskap som en väg till mänsklig utveckling, kommunikation och upplevelser. Våra gemensamma referensramar utgörs ju av historia, språk och den högre konsten – det vill säga vår kunskap om Beethoven, Cervantes och Rafael.

Friheten har därmed blivit ett konservativt värde. Den socialistiska idétraditionen har genom historien visat sig kraftigt frihetsberövande i sin ambition. Inte bara legislativt utan även i sina konformistiska krav på individer och mänskliga grupper. Det är också denna kulturradikala politik som omdanat provokationen från kraft till obligatorium i konstuttrycket Den liberala skolan å sin sida, är den politiska rörelse som idag, sitt eget namn till trotts, kraftigast argumenterar för statens rätt till intrång i den personliga integriteten, passiv övervakning, degenerering av skolans bildningsideal et cetera. Tvärtemot båda dessa värderingsgrunder ser kulturkonservatismen kunskap som vägen till frihet. Frihet växer fram ur studier, läsning och reflexion. Skolans huvuduppgift måste vara att värna denna frihet. Den frihet på vilken vi säger oss bygga vårt samhälle och dess övriga grundvalar. En frihet som nu länge underminerats av nyliberala felnavigeringar, och värdekonservativ kulturradikalism. Kulturkonservatismen knyter därmed direkt an till det humanistiska bildningsidealet. Ett ideal som gör gällande att människans frihet, både hennes själsliga och kroppsliga, bäst upprätthålles genom en vittgående bildning. En bildning grundad i den högre konstens värden.

Johan Lundbergs artikel: www.expressen.se/kultur/1.1358316/smakrevolt

Axess: http://www.axess.se/

Anders Linders: www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2263443.svd

Livets betingelser

”… oberoende har han gått igenom livets hårda skola och ser ner på människorna med det starka och förnäma förakt, som härflyter ur en djup kännedom om den relativa värdelösheten hos allt, det egna jaget däri inbegripet.”

Orden är Strindbergs, boken Inferno. Denna skildring där August oförtäckt lägger sina inre plågor under betraktarens öga träffar på många ställen mitt i prick i beskrivningen över livets plågade föreställning. Ty är inte tillvaron endast ett grått fält av sten i vilket de modigt uppspirande livs-skotten snart mals sönder med ny beläggning?

Den relativa värdelösheten, är väl den livsförutsättning som tydligast är ett barn av människans bildning. Någon, vilken jag nu i ärlighetens namn glömt vem det var, sade en gång att bildningen kan föra med sig två saker. Den leder till möjligheten av ett intellektuellt förhöjt och njutbart liv och verksamhet, men det vässade analytiska redskapet leder också till den förödande slutsatsen att livet i det yttersta saknar reell mening.

Detta torde vara anledningen till varför enkelt folk mer sällan än bildade människor gör processen med sitt eget liv kort. Självmordet är ju den aristokratiska människans signum. Lite förenklat skulle man kunna säga att det man vet har man också ont av. Ty har man inte djupare penetrerat livets betingelser, bekommer de en heller icke såsom ett påträngande problem. Livet är ingen olägenhet så länge vi inte kräver ut något av det.

Ett intressant faktum är att det således också är här som buddhismens kärnbudskap ligger. Ju mindre betydelsefullt vi anser det egna jaget vara på behovsstegen, desto lyckligare blir människan. Jakten på den egna tillfredställelsen gör oss olyckliga och skapar som minst fler behov. Avsäg dig alla anspråk och livet skall istället le emot dig.

Frågan är om detta svar då kan appliceras på den europeiska människan. Vi inser det stora i denna tanke, och kanske även riktigheten i den, men vi finner oss sällan till ro sittandes stilla. Inte så mycket därför att vi är kulturellt stressade utan skulle jag vilja säga mer beroende på att det i vår mentala struktur tycks finnas ett behov av en slags rörelse. Den europeiska människan sluter inte sitt sinne och avskärmar det från omvärlden. Finner sig icke bekväm i detta. Vi stävar helst mot nya kontinenter höljda i dimma och söker vidare. I detta tillstånd finner vi oss som bäst. Kanske är just därför som också August utbrister,

”Allt får sin egen naturliga och enkla förklaring, och likväl gör just denna enkelhet mig galen och förskräcker mig.”

Övervakningens pris

Det var inte glädjen över det romerska livets förträfflighet som föranledde Juvenalis att utbrista bröd och skådespel i en utav sina satirer. Panem et circenses, som förövrigt snarast översätts skådespel och cirkus, var för honom ett nedvärderande betyg och i sammanhanget beklagar han sig över att det folk som brukat utdela fältherremakt och ämbeten nu förminskat sin ambition och sig själva. Romarna, vilka var målet för det verbala angreppet, nöjde sig numera med just dessa två ting, och i utbyte mot dem, gav man bredvilligt bort sin egen frihet. Genom att göra avkall på sina rättigheter litade man till ett ökat välmående för sig själv. Ett välmående, måhända hade Marx kallat det ett folkets opium, som via ett antal felaktigt uppbyggda slutledningar också leder till en tro på individens förhöjda säkerhet. Samma beteende ser vi idag också i det allt mer materiellt välmående Kina. Under samtal möter man öppet dessa tankegångar vilka tydliggör varför de humanistiska reformerna uteblivit trotts de stora framgångarna på andra samhällsplan. De kinesiska medborgarna har helt enkelt låtit sig köpas, låtit sig bedövas av konsumtionens narkotikum. Man ber världen om uppskov från kampen om rättigheter och hänvisar till att man först vill vältra sig i den materiella rikedomens bassäng. Denna tanke leder på inte speciellt långväga stigar direkt till oss själva och vår egen situation. Sjunkande samhällsengagemang går hand i hand med tilltagande konsumtion, tilltagande religiositet, tilltagande verklighetsflykt och också en grav världsfrånvändhet. I denna situation drivs nu i flera olika parallella spår kraven på ökad säkerhet, större polismakt, ökande bevakning, automatiserade hastighetskontroller och så vidare. Vad vi än företar oss förefaller vi vara åtföljda av ett krav att ta bevakningskameran med oss. Allt för vårt eget bästa. Medelklassmedborgaren när en ökande övertygelse om att ett reellt hot går att urskilja inte enbart gentemot individen i sig utan också mot den trygga och aldrig ifrågasatta – hopplöst känslolösa – men materiellt mättade samhällsordningen. I detta tillstånd har individen avsagt sig inte bara en mängd intellektuella rättigheter utan också vitala dito på yttrandefrihetens område. Kring sig bygger man därför murar av glas inifrån vilka man nöjer sig med att betrakta den mänskliga tillvarons förutsättningar som ett hot. Livet tillskrivs endast ett värde. Direkt sinnlig tillfredställelse. Inte på passionens plan, inte som en njutning, lidelse och vällust kräver ju känslorum och sinnliga motpoler, utan i den stilla mättnadens regim. Med denna avtrubbning har man också lagt ifrån sig ambitionen att ge sig själv och sin avkomma lärdom. Själva bildningen har snarast förvandlats till ett aristokratiskt betingat skällsord. Här i ligger den omedelbara faran. Lärdomen må vara en aristokratisk värdering men som sådan är den ett uttryck för något gott. Den obildade medborgaren är farlig. Inte bara för sig själv utan också för sin omvärld, och det är ett högt spel för alla stater att skänka inflytande till en sådan typ av samhällskropp. Bristen på bildning leder till ibland rent katastrofala beslut. Dag Hammarskjöld uttryckte kunskapens fundamentala vikt i termer av att vi måste lära oss att förstå världen om vi skall kunna förändra den till det bättre. Så enkelt uttryckt! Den utbredda okunnigheten och det till den starkt knutna ointresset är det som idag möjliggör övervakningssamhällets framgångar. Det är en bristande insikt i informationsfrihetens och yttrandefrihetens fundamentala värde som gör att västvärldens medborgare idag är beredda att köpslå med samma rättigheter till förmån för vad man tror skall alstra en större trygghet. Benjamin Franklin tydliggjorde dock denna tankebanas elementära felslut. De medborgare som ger upp sina rättigheter i utbyte mot säkerhet har snart varken det ena eller det andra. Det följer naturligt att en medborgare utan rättigheter också saknar den säkerhet hon söker, de medel med vilka hon kan försvara sig mot intrång i den personliga integriteten. En sådan person lever i en totalitär stat.

Ett politiskt program

Vid sidan av mina övriga betraktelser kommer jag under Frihetens Inferno att arbeta med att ta fram ett nytt politiskt program. Det kommer att ske i flera steg och de delar som är direkta inlägg kommer att vara tydligt identifierbara. När arbetet eventuellt blir klart kommer argumenten att samlas till vad som då förhoppningsvis blir embryot till ett nytt politiskt parti. Läsaren får gärna kommentera de tankar som presenteras. En inbjudan och en förhoppning som såklart gäller bloggen i sin helhet. Förslag och diskussioner tas emot med samma nöje.

Framtiden måste mötas med nya svar och nya tankar, från nya perspektiv, med nya värderingar, och en annan syn på världen som helhet. En helhet utifrån vilka nationens förutsättningar drastiskt förändrats i förhållande de ideologier som idag oftast utgör dess bas. Vi kan inte längre nöja oss med att möta tvåtusentalet med idéer och ideologier som bygger på 1800-talets verklighet.

Därför kommer inte heller de ämnen som detta nya program tar upp att motsvara de frågeställningar som idag är på de politiska partiernas agenda. Angreppet, om man så vill kommer från höger. Från ett perspektiv som har sin grund i en humanistisk bildningsvärld med rötter i den aristokratiska traditionen. Men här finns också en anarkisk bas, en tanke som tillfullo söker motivera världen utifrån individens egen horisont.

Rörelsen kommer således bygga på ett humanistiskt bildningsideal, och en tro på individens långtgående frihet. En acceptans av att världen är mångfasetterad, men också tron på rätten till ett jag inom en sådan diversifiering. Möjligheten som idé måste vara ledstjärnan för den moderna nationen. Vi måste fostra oss själva till gränslösa individer, människor som inte låter sig begränsas. Estetikens vikt för människans välmående i samhället måste framhävdas, och till detta fogas en tro på de högre konsterna som en ledsagare till människans fulla potential. Sveriges utrikespolitik och den svenska oppinionens förhållande till omvärlden måste i grunden förändras. Detta sammantaget med tanken på möjlighetens eventuella evangelium ger att måste Sverige definiera om sig självt och inte längre betrakta sig som en liten nation utan ett land av kompetenta och inflytelsekapabla individer. Vi har alla en inneboende vilja att vidareutvecklas, och en tro på människans möjlighet till framsteg. Progressionstanken är därför nära knuten till den gränslösa form vi söker. Med en förnyad syn på Sveriges internationella roll kommer också behovet av en ny syn på vår krigsmakt att förtydligas. I en värld som kräver styrka, och där vi ofta varit allt för svaga, kommer jag att argumentera för en upprättelse av många traditionellt sett manliga ideal. Ett sådant förfarande står inte i motsats till kvinnans metafysiska entitet, utan efterlyser enbart en återupprättad jämvikt. Sist men inte minst efterfrågar jag en aktiv och övertygande miljöpolitik, en miljöpolitik som värnar människans behov av en orörd och giftfri natur, för att kunna överleva, för sitt estetiska behov, för sin mytologiska tillfredsställelse, men också för naturens rätt till existens bortom människans direkta påverkan och behov.