Kulturkonservativa inlägg

Den 22 November 2008 förde jag fram en artikel här på Frihetens Inferno som påtalade ambitionen att ta fram ett nytt politiskt program. Jag argumenterade att ett sådant program borde ta sin utgångspunkt i ett humanistiskt bildningsideal och en aristokratisk värdegrund. Dominerande borde tilltron på individens långtgående frihet vara, tillsammans med en vidsträckt ambition att knyta den högre estetikens värden närmre politiken. En vidare betraktelse skulle kunna göra gällande att jag här i viss mån gör samma angrepp som kulturkonservatismen på den postkoloniala och postmodernistiska kulturpolitiken.

Den 5 november samma år publicerade Expressen en kulturdebattsartikel av Johan Lundberg, chefredaktör för Axess, vars kritik riktades mot den rådande kulturregimen i Sverige. Inlägget sammanfattas senare också på Svenska Dagbladets ledarsida den 31 december av P J Anders Linder. I korthet var kritiken riktad mot kulturradikalismens tre grundpelare. För det första kritiseras den dogm som gör gällande att konsten har provokationen som främsta självändamål. För det andra kritiseras den postmodernistiska inställning som håller för sant att allt mänskligt skapande ligger på samma nivå. Att en reklamtext för tamponger har samma konstnärliga värde som en text av Goethe eller Le Clézio. Kulturradikalismen håller som bekant båda för lika. För det tredje kritiseras tillslut den rådande nedvärderingen av den egna kulturtraditionen.

Den moderna kulturkonservatismen erbjuder ett alternativ. Den väsentliga konsten betraktas såsom autonom och hierarkisk, en förutsättning för människans penetrerande utforskning av sig själv och sitt inre. I en värld som saknar dimensioner kan vi aldrig nå djup och höjder. Populärkultur och kommersialism ställs mot en konst byggd på estetiska värden. Nyhet är inte alltid den högsta summan. Konsten, skriver Lundberg, kan därmed också ges en utopisk dimension i vilken människan kan betrakta de höjder hon kan nå i sina bästa stunder, där kan hon lära sig att hon kan nå högre, besegra sin egen litenhet. Konsten tillåts på nytt att inspirera.

Baltasar Gracián konstaterade redan i mitten på 1600-talet att det var kulturen som skapade människan. Ju högre hennes kultur var, desto större individ blev hon också. Den stora konsten öppnar upp dimensioner inom oss som vi annars inte skulle funnit vägar till. Konsten arbetar över oändliga tidsperspektiv och sinnesdimensioner, den är i sin storhet just stor oberoende av könstillhörighet, samtidskontexter et cetera. Kulturkonservatismen, skriver Lundeberg vidare, är endast politisk i sådan mån att den inte uppfattar civilisationsprocessen som destruktiv och förtryckande. Den är något gott i sig. Kulturkonservatismen står så utanför den politiska polariseringen och ser sin motståndare både i den nyliberala kulturpolitik som underminerar olika former av kulturbevarande institutioner och den vänsterradikalism som under senare decennier inte bara likriktat teoribildningen vid landets akademier utan också i synnerhet underminerat den humanistiska bildningens värde till förmån för ett kulturklimat dominerat av tv-såpor och reklambyråer – den snabba nyhetens kultur.

P J Anders Linder går längre i sin ledare i Svenska Dagbladet. Han knyter där begrepp som tradition och kulturkonservatism till bildningsbegreppet, och därefter bildning till frihet. Enligt honom förvarar den nya kulturkonservatismen en idé och inte en position. Det handlar inte om kontroll utan om kunskap i sig. Kunskap som en väg till mänsklig utveckling, kommunikation och upplevelser. Våra gemensamma referensramar utgörs ju av historia, språk och den högre konsten – det vill säga vår kunskap om Beethoven, Cervantes och Rafael.

Friheten har därmed blivit ett konservativt värde. Den socialistiska idétraditionen har genom historien visat sig kraftigt frihetsberövande i sin ambition. Inte bara legislativt utan även i sina konformistiska krav på individer och mänskliga grupper. Det är också denna kulturradikala politik som omdanat provokationen från kraft till obligatorium i konstuttrycket Den liberala skolan å sin sida, är den politiska rörelse som idag, sitt eget namn till trotts, kraftigast argumenterar för statens rätt till intrång i den personliga integriteten, passiv övervakning, degenerering av skolans bildningsideal et cetera. Tvärtemot båda dessa värderingsgrunder ser kulturkonservatismen kunskap som vägen till frihet. Frihet växer fram ur studier, läsning och reflexion. Skolans huvuduppgift måste vara att värna denna frihet. Den frihet på vilken vi säger oss bygga vårt samhälle och dess övriga grundvalar. En frihet som nu länge underminerats av nyliberala felnavigeringar, och värdekonservativ kulturradikalism. Kulturkonservatismen knyter därmed direkt an till det humanistiska bildningsidealet. Ett ideal som gör gällande att människans frihet, både hennes själsliga och kroppsliga, bäst upprätthålles genom en vittgående bildning. En bildning grundad i den högre konstens värden.

Johan Lundbergs artikel: www.expressen.se/kultur/1.1358316/smakrevolt

Axess: http://www.axess.se/

Anders Linders: www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2263443.svd

Islamistisk yoga

Den 22 november beslutade Malaysias högsta muslimska råd att utövningen av Yoga var oförenlig med islam. Man gjorde det i formen av en fatwa. Fatwan är ett rättesnöre snarare än en lag som muslimen följer av eget val, men man skall dock inte underskatta fatwans tvingande roll i en värld som domineras av religiös fundamentalism.

Riktlinjerna utfärdades med motiveringen att yoga är en yttring av hinduismen. Kombinationen av kroppsövningar och vad man ser som religiösa inslag som lovsång och dyrkan med avsikt att uppnå en inre frid syftar till att individen blir ett med hinduismens högsta väsen. Ett sådant tankesätt är enligt ordföranden för rådet, Abdul Shukor Husin, oförenligt med islam. Beslutet har dock kritiserats, inte bara i väst utan också av mer moderata muslimer och av andra institutioner i Malaysia. Bland kritikerna står flera sultaner vilka traditionellt dessutom betraktas just som islams väktare. Från sådant håll har meddelats fatwan inte kommer att träda i kraft förrän det att Malaysias federala fatwautskott diskuterat frågan.

Yoga som träningsform har under de sista åren blivit populärt i Malaysia. Man får anta att det är just därför som det i detta fallet muslimska rådet reagerat. Man behöver dock inte resa långt för att träffa på denna religiöst betonade skepticism riktad gentemot just yogan som träningsform. För något år sedan riktades liknande kritik i vissa svenska kyrkor. Motiveringen den gången var inte ordagrant densamma, men vilade ändå i samma slutledning. I det fallet var invändningen att yogan – och all annan asiatisk mystik – hindrade utövarna från att på heltid ägna sin tankeverksamhet åt den kristne guden. Ett tankesätt som förövrigt rimmar dåligt med den protestantiska kyrkans egen värdegrund.

Ett sådant tankesätt är såklart endast förenligt med de monoteistiska religionernas världssyn. Det binära betraktelsesättet av världen skänker inget existensberättigande för utövandeformer som inte direkt knyter an till den rådande dogmen. Samma problem uppträder däremot inte i vare sig ateistiska eller polyteistiska kulturer. Oavsett om vi betraktar den sekulariserade enklaven av jordens befolkning, de buddhistiska kulturerna eller hindusim(och andra polyteistiska system) finner vi samma utbredda tolerans mot ”importerade” andliga uttryck. Det är därför rimligt att antaga att avsaknaden av tro, tron på att det inte finns någon sanning eller erkännandet av flera parallella sanningar, alla mer eller mindre per automatik leder till en mer tolerant världsåskådning.

Kritiken inom de monoteistiska kyrkorna mot dessa fundamentalistiska synsätt är dock inte frånvarande. I det svenska fallet ledde predikan till avsked. Den svenska kyrkan är idag en demokratisk organisation där folket på olika sätt kan utöva makt över tillsättningen av präster. Så skedde således. Det islamistiska fatwabeslutet angående yoga har också kritiserats både av muslimska yogautövare och av muslimsk press i landet. Det har framförts röster om att yoga borde kunna utövas i en slags islamsk form, där de mest tydliga hinduistiska inslagen tagits bort. Liknande ansträngningar har gjorts på flera håll ibland annat den svenska kyrkan. Där utövas idag meditation med tydligt zenbuddhistiska anor. Den buddhistiska ramen har plockats bort och ersatts med en kristen dito. Den meditativa övningens kärna är dock - föreställer jag mig - fortfarande intakt. Den svenska kyrkan är idag dock att betrakta som något mer tolerant än de ofta fundamentalistiska yttringarna av islam. Men steget är inte så stort som vi tror. Ändå borde en liknande lösning vara möjlig för yogan som träningsform och muslimerna i stort. Om en allmänmänsklig acceptans nu inte anses möjlig.

Ett politiskt program

Vid sidan av mina övriga betraktelser kommer jag under Frihetens Inferno att arbeta med att ta fram ett nytt politiskt program. Det kommer att ske i flera steg och de delar som är direkta inlägg kommer att vara tydligt identifierbara. När arbetet eventuellt blir klart kommer argumenten att samlas till vad som då förhoppningsvis blir embryot till ett nytt politiskt parti. Läsaren får gärna kommentera de tankar som presenteras. En inbjudan och en förhoppning som såklart gäller bloggen i sin helhet. Förslag och diskussioner tas emot med samma nöje.

Framtiden måste mötas med nya svar och nya tankar, från nya perspektiv, med nya värderingar, och en annan syn på världen som helhet. En helhet utifrån vilka nationens förutsättningar drastiskt förändrats i förhållande de ideologier som idag oftast utgör dess bas. Vi kan inte längre nöja oss med att möta tvåtusentalet med idéer och ideologier som bygger på 1800-talets verklighet.

Därför kommer inte heller de ämnen som detta nya program tar upp att motsvara de frågeställningar som idag är på de politiska partiernas agenda. Angreppet, om man så vill kommer från höger. Från ett perspektiv som har sin grund i en humanistisk bildningsvärld med rötter i den aristokratiska traditionen. Men här finns också en anarkisk bas, en tanke som tillfullo söker motivera världen utifrån individens egen horisont.

Rörelsen kommer således bygga på ett humanistiskt bildningsideal, och en tro på individens långtgående frihet. En acceptans av att världen är mångfasetterad, men också tron på rätten till ett jag inom en sådan diversifiering. Möjligheten som idé måste vara ledstjärnan för den moderna nationen. Vi måste fostra oss själva till gränslösa individer, människor som inte låter sig begränsas. Estetikens vikt för människans välmående i samhället måste framhävdas, och till detta fogas en tro på de högre konsterna som en ledsagare till människans fulla potential. Sveriges utrikespolitik och den svenska oppinionens förhållande till omvärlden måste i grunden förändras. Detta sammantaget med tanken på möjlighetens eventuella evangelium ger att måste Sverige definiera om sig självt och inte längre betrakta sig som en liten nation utan ett land av kompetenta och inflytelsekapabla individer. Vi har alla en inneboende vilja att vidareutvecklas, och en tro på människans möjlighet till framsteg. Progressionstanken är därför nära knuten till den gränslösa form vi söker. Med en förnyad syn på Sveriges internationella roll kommer också behovet av en ny syn på vår krigsmakt att förtydligas. I en värld som kräver styrka, och där vi ofta varit allt för svaga, kommer jag att argumentera för en upprättelse av många traditionellt sett manliga ideal. Ett sådant förfarande står inte i motsats till kvinnans metafysiska entitet, utan efterlyser enbart en återupprättad jämvikt. Sist men inte minst efterfrågar jag en aktiv och övertygande miljöpolitik, en miljöpolitik som värnar människans behov av en orörd och giftfri natur, för att kunna överleva, för sitt estetiska behov, för sin mytologiska tillfredsställelse, men också för naturens rätt till existens bortom människans direkta påverkan och behov.