”… oberoende har han gått igenom livets hårda skola och ser ner på människorna med det starka och förnäma förakt, som härflyter ur en djup kännedom om den relativa värdelösheten hos allt, det egna jaget däri inbegripet.”
Orden är Strindbergs, boken Inferno. Denna skildring där August oförtäckt lägger sina inre plågor under betraktarens öga träffar på många ställen mitt i prick i beskrivningen över livets plågade föreställning. Ty är inte tillvaron endast ett grått fält av sten i vilket de modigt uppspirande livs-skotten snart mals sönder med ny beläggning?
Den relativa värdelösheten, är väl den livsförutsättning som tydligast är ett barn av människans bildning. Någon, vilken jag nu i ärlighetens namn glömt vem det var, sade en gång att bildningen kan föra med sig två saker. Den leder till möjligheten av ett intellektuellt förhöjt och njutbart liv och verksamhet, men det vässade analytiska redskapet leder också till den förödande slutsatsen att livet i det yttersta saknar reell mening.
Detta torde vara anledningen till varför enkelt folk mer sällan än bildade människor gör processen med sitt eget liv kort. Självmordet är ju den aristokratiska människans signum. Lite förenklat skulle man kunna säga att det man vet har man också ont av. Ty har man inte djupare penetrerat livets betingelser, bekommer de en heller icke såsom ett påträngande problem. Livet är ingen olägenhet så länge vi inte kräver ut något av det.
Ett intressant faktum är att det således också är här som buddhismens kärnbudskap ligger. Ju mindre betydelsefullt vi anser det egna jaget vara på behovsstegen, desto lyckligare blir människan. Jakten på den egna tillfredställelsen gör oss olyckliga och skapar som minst fler behov. Avsäg dig alla anspråk och livet skall istället le emot dig.
Frågan är om detta svar då kan appliceras på den europeiska människan. Vi inser det stora i denna tanke, och kanske även riktigheten i den, men vi finner oss sällan till ro sittandes stilla. Inte så mycket därför att vi är kulturellt stressade utan skulle jag vilja säga mer beroende på att det i vår mentala struktur tycks finnas ett behov av en slags rörelse. Den europeiska människan sluter inte sitt sinne och avskärmar det från omvärlden. Finner sig icke bekväm i detta. Vi stävar helst mot nya kontinenter höljda i dimma och söker vidare. I detta tillstånd finner vi oss som bäst. Kanske är just därför som också August utbrister,
”Allt får sin egen naturliga och enkla förklaring, och likväl gör just denna enkelhet mig galen och förskräcker mig.”
Orden är Strindbergs, boken Inferno. Denna skildring där August oförtäckt lägger sina inre plågor under betraktarens öga träffar på många ställen mitt i prick i beskrivningen över livets plågade föreställning. Ty är inte tillvaron endast ett grått fält av sten i vilket de modigt uppspirande livs-skotten snart mals sönder med ny beläggning?
Den relativa värdelösheten, är väl den livsförutsättning som tydligast är ett barn av människans bildning. Någon, vilken jag nu i ärlighetens namn glömt vem det var, sade en gång att bildningen kan föra med sig två saker. Den leder till möjligheten av ett intellektuellt förhöjt och njutbart liv och verksamhet, men det vässade analytiska redskapet leder också till den förödande slutsatsen att livet i det yttersta saknar reell mening.
Detta torde vara anledningen till varför enkelt folk mer sällan än bildade människor gör processen med sitt eget liv kort. Självmordet är ju den aristokratiska människans signum. Lite förenklat skulle man kunna säga att det man vet har man också ont av. Ty har man inte djupare penetrerat livets betingelser, bekommer de en heller icke såsom ett påträngande problem. Livet är ingen olägenhet så länge vi inte kräver ut något av det.
Ett intressant faktum är att det således också är här som buddhismens kärnbudskap ligger. Ju mindre betydelsefullt vi anser det egna jaget vara på behovsstegen, desto lyckligare blir människan. Jakten på den egna tillfredställelsen gör oss olyckliga och skapar som minst fler behov. Avsäg dig alla anspråk och livet skall istället le emot dig.
Frågan är om detta svar då kan appliceras på den europeiska människan. Vi inser det stora i denna tanke, och kanske även riktigheten i den, men vi finner oss sällan till ro sittandes stilla. Inte så mycket därför att vi är kulturellt stressade utan skulle jag vilja säga mer beroende på att det i vår mentala struktur tycks finnas ett behov av en slags rörelse. Den europeiska människan sluter inte sitt sinne och avskärmar det från omvärlden. Finner sig icke bekväm i detta. Vi stävar helst mot nya kontinenter höljda i dimma och söker vidare. I detta tillstånd finner vi oss som bäst. Kanske är just därför som också August utbrister,
”Allt får sin egen naturliga och enkla förklaring, och likväl gör just denna enkelhet mig galen och förskräcker mig.”
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar