En notis om palestinafrågan.

Sin vana trogen använder den Israeliska staten massivt övervåld i sin vedergällning för de raketangrepp som palestinier gör från Hamastrogna områden. Nära trehundra döda på ett par dagar i en konflikt som nyss tagit fart igen efter att den halvårslånga vapenvila som omfattat de båda parterna nu upphörde för en dryg vecka sedan. De palestinska raketangreppen å sin sida måste betraktas som fruktlösa, självdestruktiva, försök till slag mot den Israeliska ockupationsstaten. Raketanfallen som sällan når målet att faktiskt skada någon israel, skänker endast utökat lidande till den redan nödställda palestinska befolkningen. Än en gång är det alltså bevisat för omvärlden att de båda parternas konflikt inte kan lösas med de medel som idag används. Där kan inte bli någon fred i Israel med mindre än att landet ger upp sina bosättningar och inga vapenstillestånd kan sannolikt bli fruktsamma så länge en terroriststämplad organisation behärskar delar av den palestinska geografin. I ock med detta är det egentligen ointressant huruvida de palestinska grupperingarna är frihetsrörelser eller terroristorganisationer. Faktum kvarstår nämligen att så länge kriget inte trappas upp till ett fullskaligt krig med syfte att utplåna motståndarsidan syns ingen lösning att hämta i de våldsansträngningar som nu pågår. Varken för Israel eller för palestinierna.

Det Israeliska övervåldet har nu kritiserats av det ”internationella samfundet” via ett yttrande i säkerhetsrådet. Sin vana trogen kommer dock omvärlden inte att ta några fler steg för att faktiskt åstadkomma ett slut på konflikten. För en utomstående kan det tyckas motiverat att faktiskt införa sanktioner riktade mot staten Israel så länge de fortsätter att förtrycka och terrorisera miljontals människor på grund av deras etniska tillhörighet. Ett sådant hopp är dock att betrakta som overkligt då den amerikanska staten utan förbehåll stödjer statens Israels agerande – detta oavsett vad denna tar sig för. Det är därför rimligt att anta följande. Det kommer aldrig att bli fred i mellanöstern. Israel vill inte ha fred med palestinierna och utan humana reformer i sin utrikespolitik kommer palestinska aktionsgrupper inte heller upphöra med angreppen på den stat som håller dem fångna och dess civilbefolkning. Fred uppnås därför med största sannolikhet först den dag då ena parten upphört att existera. Framtiden är därför mörk för palestinierna. Israel har den starkare handen i spelet och det är osannolikt att någon väststat kommer palestinierna till hjälp, oavsett deras, som man kan anse, moraliska övertag. Sverige antog ju exempelvis under statsminister Göran Perssons ledning en tydligare Israelvänlig hållning än vi tidigare haft. En återgång till den gamla hållningen, skulle förvisso vara politisk motiverad, men i grunden fruktlös och i längden endast tillgodose våra egna behov av att tro att vi står på det rättfärdigas sida. Vår vana trogen tar vi bara tydlig ställning i konflikter som inte direkt påverkar oss och vår egen politiska vardag. Vilken part vi således beslutar oss för att stödja spelar egentligen ingen roll. På säkert avstånd kan vi fortsätta betrakta konflikten utan att behöva bli berörda. Så som vi gjort så många gånger förr.