För ett år sedan skrev jag följnade i min dagbok:
Dagen innan nyårsnatten samlas Lunds herrskap i saluhallen. Där spatserar de framför charkuteridiskarna föreställande sig sin egen förnämlighet som om den vore utgjuten i den stundande offermaten. Där blandar sig en redan utgången generation iförd sina pälsar och kappor spelandes en roll de inte känner. Allt emedan deras begär på avstånd trånar efter paté och ostar bakom diskarnas glas. Som en konvulsion ser man i deras ansikten förnärmelsen över att just deras vilja, deras hunger, behöver rätta sig efter den lilla kölappens makt.
De ter sig som en samling spacklade lik. Där står de som hungrande hunddjur och hugger efter kadavren. Intetsägande människor, inbillade professorer, bankirer och doktorer. Fyllda på guldpläterade diplom men tomma på mänsklig ande. Alla är de upptagna med illusionen i vilken de, de förvekligade, fortlever sin livslögn. Den att människans station ges av hennes skådespel och inte av hennes värde. Just därför är deras egen middag en symbol för höjden av den klass uppå vilken de bestigit sitt liv. Vad de inte tagit hänsyn till är att bergets storhet kommer lika mycket av dess massa som dess höjd. Och emedan de tagit sig upp på livets kulle har de ännu inte bestigit övermänniskans klarblåhöjder. De reflekterar därför inte över avsaknaden av vita linnedukar och klingande kristall. Den stackars oxen kommer ikväll att förtäras på en simpel bomullsduk.
När så sker anser de till och med att denna avsaknad av genuin klass icke är något klandervärt utan tvärt om något alldeles aktningsvärt i sig. Besynnerligt, att de inte ser att de i allt saknar tidigare tiders sofistikerade levnadsföring. Frånvaron av frack och vita silkeshandskar är inte bara fysisk, den är också själslig. Borgerskapets brokiga kreationer är som en fältuniform avsedd för deras stånd. I allt saknar de högre värden och estetisk förmåga. De känner namnet på den filé som ställs fram på nyårsbordet, men de vet inget om den värdighet med vilken det offrade livet borde förtäras.
Uppenbarligen var jag när jag skrev detta på stående fot i saluhallen förnärmad av det högre ståndets litenhet. Det högre borgerskapet är ju det högsta stånd vi känner idag. Någon aristokrati ser vi inte längre på våra gator. Samma känsla övermannade mig också igår då jag inhandlade ost avsedd för kvällens njutningar. När jag stod där och trängdes med tanter i dyra pälsar och fattiga själar slog det mig att jag redan närt denna betraktelse och fört ner den i min skriftbok.
Dagen innan nyårsnatten samlas Lunds herrskap i saluhallen. Där spatserar de framför charkuteridiskarna föreställande sig sin egen förnämlighet som om den vore utgjuten i den stundande offermaten. Där blandar sig en redan utgången generation iförd sina pälsar och kappor spelandes en roll de inte känner. Allt emedan deras begär på avstånd trånar efter paté och ostar bakom diskarnas glas. Som en konvulsion ser man i deras ansikten förnärmelsen över att just deras vilja, deras hunger, behöver rätta sig efter den lilla kölappens makt.
De ter sig som en samling spacklade lik. Där står de som hungrande hunddjur och hugger efter kadavren. Intetsägande människor, inbillade professorer, bankirer och doktorer. Fyllda på guldpläterade diplom men tomma på mänsklig ande. Alla är de upptagna med illusionen i vilken de, de förvekligade, fortlever sin livslögn. Den att människans station ges av hennes skådespel och inte av hennes värde. Just därför är deras egen middag en symbol för höjden av den klass uppå vilken de bestigit sitt liv. Vad de inte tagit hänsyn till är att bergets storhet kommer lika mycket av dess massa som dess höjd. Och emedan de tagit sig upp på livets kulle har de ännu inte bestigit övermänniskans klarblåhöjder. De reflekterar därför inte över avsaknaden av vita linnedukar och klingande kristall. Den stackars oxen kommer ikväll att förtäras på en simpel bomullsduk.
När så sker anser de till och med att denna avsaknad av genuin klass icke är något klandervärt utan tvärt om något alldeles aktningsvärt i sig. Besynnerligt, att de inte ser att de i allt saknar tidigare tiders sofistikerade levnadsföring. Frånvaron av frack och vita silkeshandskar är inte bara fysisk, den är också själslig. Borgerskapets brokiga kreationer är som en fältuniform avsedd för deras stånd. I allt saknar de högre värden och estetisk förmåga. De känner namnet på den filé som ställs fram på nyårsbordet, men de vet inget om den värdighet med vilken det offrade livet borde förtäras.
Uppenbarligen var jag när jag skrev detta på stående fot i saluhallen förnärmad av det högre ståndets litenhet. Det högre borgerskapet är ju det högsta stånd vi känner idag. Någon aristokrati ser vi inte längre på våra gator. Samma känsla övermannade mig också igår då jag inhandlade ost avsedd för kvällens njutningar. När jag stod där och trängdes med tanter i dyra pälsar och fattiga själar slog det mig att jag redan närt denna betraktelse och fört ner den i min skriftbok.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar