Den 19 februari 1945 inleddes den amerikanska invasionen av den japanska ön Iwojima. De över fem veckor långa striderna skulle pågå fram till den 26 mars samma år. När kampen avtog hade ett utav stillahavskrigets blodigaste slag utkämpats på den lilla vulkanön. Sju tusen amerikaner hade mist livet, men i det virrvarr av tunnlar som de japanska försvararna grävt ut månaderna innan angreppet låg nära tjugoen tusen japaner döda. Allt som allt omfattade de båda ländernas sammanräknade förluster i döda och sårade över fyrtiofem tusen man. Endast ett par hundra av de japanska försvararna överlevde.
Framför mig ligger nu en bok med namnet Breven från Iwo Jima. Titeln – och handlingen – identisk med den film som för något år sedan gjordes av regissören Clint Eastwood. Denna titelgemenskap är naturligtvis ingen tillfällighet. Både Yukiko Dukes bok och filmen bygger i stort på de brev som de japanska försvararna lämnade efter sig. Speciellt gäller detta de över fyrtio brev som den japanske befälhavaren på ön, generallöjtnant Tadimichi Kuribayashi, skrev till sin familj under sin tid på ön. Då breven av olika anledningar aldrig kom att genomgå någon censur är de som historisk källa omistliga. I dem beskriver Kuribayashi sina känslor inför familjen och kriget. De ger dessutom en ovärderlig inblick i hur livet tedde sig på ön för de japanska soldaterna innan de mötte sitt öde under det amerikanska angreppet.
Yukiko Duke själv är för de flesta kanske mest känd som litteraturkritiker i tv eller som översättare av några utav den japanske författaren Haruki Murakamis böcker. Tidigare har hon också varit verksam som nyhetsjournalist i Japan, och som krigskorrespondent i Kambodja. Som litteratör har hon gett ut två kokböcker av vilka den ena, Mikaku, också en kulturhistorisk berättelse, blev nominerad till Augustpriset. Breven från Iwo Jima är hennes första försök till en större historieskildring.
Som historiker kastar jag mig såklart med stor iver över varje intressant skildring som kommer min väg. Så också den här gången. Desto närmare källorna en bok håller sig desto större behållning får jag ofta av skildringen. Kanske är det en falsk förhoppning om att jag då kommer sanningen närmast. Breven från Iwo Jima är därför något av en liten guldgruva. Brev, av vilka jag kan läsa många själv, och alltså inte enbart är hänvisad till författarens egen avhandling. I dem kan jag komma ett stycke förflutenhet in på livet.
Det är som bekant segraren som skriver historien, och vad gäller den västerländska bilden av kriget i Stilla Havet har ofrånkomligen det amerikanska tolkningsföreträdet varit uppenbart. En bok baserad på japanska källor känns därför särskilt angelägen. Historieskådespelet blir än mer gripande då de japanska soldaterna inte längre förblir anonyma pjäser i en politiskt korrigerad historia. När historieskrivningen kan spela en sådan roll, då har den sin allra viktigaste uppgift.
Klarar då Yukiko Duke av att föra detta nära fyrahundra sidor långa förstlingsförsök genom prövningen? Att Yukiko är en skicklig skribent råder det inget tvivel om. Hennes författande är lättläst och man tar det lätt till sig. Generallöjtnant Tadimichis historia återberättas med stor inlevelse. Med känsla och förståelse. Det är också här som mitt första försiktiga utropstecken sätts. Boken, som är mer av en biografi över Kuribayashi än en skildring av slaget om själva ön, förefaller ibland något tendentiös. Kanske står Yukiko den man hon skildrar allt för nära i känslan. Ibland saknar jag en djupare analys. Duke skildrar – återberättar – men ifrågasätter och omvärderar inte i den utsträckning som jag själv skulle ha önskat. Samtidigt kan jag reagera på att den japanska sidan i boken ofta förfrämligas genom ett utbrett användande av uttrycket ”japanerna” som vore de alltjämt främmande för läsaren. För en bok som har ambitionen att bryta det rådande tolkningsföreträdet ter detta drag sig något underligt. En annan form hade varit att föredra.
Parallellt upplever jag att den berättade historien ofta upprepas. Jag stöter i boken ibland på stycken, ord, formuleringar och information jag tycker mig ha mött förut och jag lämnas undrande över varför redaktören inte reagerat? Sådana ting är lätta att tillrättalägga. Vad allvarligare är, är att formgivningen av boken en direkt besvikelse. När jag nyligen läste Peter Englunds Stridens skönhet och sorg från Atlantis möttes ögat av en form som skänkte estetisk njutning för ögat. Där var skepnaden behändig och texten vacker. Norstedts formgivning av Yukiko Dukes bok får bakläxa. Boken är klumpigt stor (ett öde som beklagligt nog också drabbat delar av Norstedts Murakamiutgivning) och sättningen, speciellt bildtexternas typsnitt, en plåga. Om vi i vår del av världen beundrar något i den japanska kulturen måste det vara dess estetiska sinne. En bok om Iwo Jima hade därför förtjänat större omtanke. Textens innehåll är i en bok naturligtvis det viktigaste, men det grafiska språket spelar samtidigt en betydande roll för läsupplevelsen.
Framför mig ligger nu en bok med namnet Breven från Iwo Jima. Titeln – och handlingen – identisk med den film som för något år sedan gjordes av regissören Clint Eastwood. Denna titelgemenskap är naturligtvis ingen tillfällighet. Både Yukiko Dukes bok och filmen bygger i stort på de brev som de japanska försvararna lämnade efter sig. Speciellt gäller detta de över fyrtio brev som den japanske befälhavaren på ön, generallöjtnant Tadimichi Kuribayashi, skrev till sin familj under sin tid på ön. Då breven av olika anledningar aldrig kom att genomgå någon censur är de som historisk källa omistliga. I dem beskriver Kuribayashi sina känslor inför familjen och kriget. De ger dessutom en ovärderlig inblick i hur livet tedde sig på ön för de japanska soldaterna innan de mötte sitt öde under det amerikanska angreppet.
Yukiko Duke själv är för de flesta kanske mest känd som litteraturkritiker i tv eller som översättare av några utav den japanske författaren Haruki Murakamis böcker. Tidigare har hon också varit verksam som nyhetsjournalist i Japan, och som krigskorrespondent i Kambodja. Som litteratör har hon gett ut två kokböcker av vilka den ena, Mikaku, också en kulturhistorisk berättelse, blev nominerad till Augustpriset. Breven från Iwo Jima är hennes första försök till en större historieskildring.
Som historiker kastar jag mig såklart med stor iver över varje intressant skildring som kommer min väg. Så också den här gången. Desto närmare källorna en bok håller sig desto större behållning får jag ofta av skildringen. Kanske är det en falsk förhoppning om att jag då kommer sanningen närmast. Breven från Iwo Jima är därför något av en liten guldgruva. Brev, av vilka jag kan läsa många själv, och alltså inte enbart är hänvisad till författarens egen avhandling. I dem kan jag komma ett stycke förflutenhet in på livet.
Det är som bekant segraren som skriver historien, och vad gäller den västerländska bilden av kriget i Stilla Havet har ofrånkomligen det amerikanska tolkningsföreträdet varit uppenbart. En bok baserad på japanska källor känns därför särskilt angelägen. Historieskådespelet blir än mer gripande då de japanska soldaterna inte längre förblir anonyma pjäser i en politiskt korrigerad historia. När historieskrivningen kan spela en sådan roll, då har den sin allra viktigaste uppgift.
Klarar då Yukiko Duke av att föra detta nära fyrahundra sidor långa förstlingsförsök genom prövningen? Att Yukiko är en skicklig skribent råder det inget tvivel om. Hennes författande är lättläst och man tar det lätt till sig. Generallöjtnant Tadimichis historia återberättas med stor inlevelse. Med känsla och förståelse. Det är också här som mitt första försiktiga utropstecken sätts. Boken, som är mer av en biografi över Kuribayashi än en skildring av slaget om själva ön, förefaller ibland något tendentiös. Kanske står Yukiko den man hon skildrar allt för nära i känslan. Ibland saknar jag en djupare analys. Duke skildrar – återberättar – men ifrågasätter och omvärderar inte i den utsträckning som jag själv skulle ha önskat. Samtidigt kan jag reagera på att den japanska sidan i boken ofta förfrämligas genom ett utbrett användande av uttrycket ”japanerna” som vore de alltjämt främmande för läsaren. För en bok som har ambitionen att bryta det rådande tolkningsföreträdet ter detta drag sig något underligt. En annan form hade varit att föredra.
Parallellt upplever jag att den berättade historien ofta upprepas. Jag stöter i boken ibland på stycken, ord, formuleringar och information jag tycker mig ha mött förut och jag lämnas undrande över varför redaktören inte reagerat? Sådana ting är lätta att tillrättalägga. Vad allvarligare är, är att formgivningen av boken en direkt besvikelse. När jag nyligen läste Peter Englunds Stridens skönhet och sorg från Atlantis möttes ögat av en form som skänkte estetisk njutning för ögat. Där var skepnaden behändig och texten vacker. Norstedts formgivning av Yukiko Dukes bok får bakläxa. Boken är klumpigt stor (ett öde som beklagligt nog också drabbat delar av Norstedts Murakamiutgivning) och sättningen, speciellt bildtexternas typsnitt, en plåga. Om vi i vår del av världen beundrar något i den japanska kulturen måste det vara dess estetiska sinne. En bok om Iwo Jima hade därför förtjänat större omtanke. Textens innehåll är i en bok naturligtvis det viktigaste, men det grafiska språket spelar samtidigt en betydande roll för läsupplevelsen.
Redan från börjar stod det dock klart för mig att det här var en bok jag kände mig nödgad att läsa. Historiens värde överglänser eventuella tveksamheter. Man skall läsa och ta till sig av Breven från Iwo Jima. Berättelsen är intressant och aktuell. Fortfarande aktuell därför att boken skänker oss ett minne av dem som vi förut inte känt.
Denna recension publiceras i Tidningen Kulturen julveckan 2008.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar