...
Några timmar efter skalvet är jag fylld av en påtaglig lyckokänsla. Jag gläds över det faktum att den slumrande tillvaron skakats om. Att Gaia brutit sig igenom varats ständiga och bevisat att hon fortfarande lever. När jag för att inhandla mitt frukostbröd gav mig ut på en hastig runda i kvarteret möttes jag av idel glada ansikten från mina medmänniskor. Det var som om jordbävningen väckt något slumrande till liv i oss alla, som om förkastningsrörelsen kittlat våra primala drifter. Som om livet för en kort sekund varit på besök i våra själar och väckt minnen om hur skön och omvälvande tillvaron skulle kunna gestalta sig. För en kort stund hade den startat en tanke i oss om att vi var del av den kosmiska ordningen, att vår natur är kaos och inte den livets bleke som det småborgeliga trygghetssamhället söker omge oss med. Denna vågrörelse kommer i de allra flesta sinnen redan att ha dött ut när jag skriver detta. Ty skalvet var allt för svagt för att kunna välta verkligheten över ända. Men kanske gror ett frihetens skott i ett sinne eller i två, en glöd som blir till en låga. Till en människa som bryter sig loss och som ser som sin uppgift att bryta ner tillvarons fängslande grundvalar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar