4.7

Klockan 6 och tjugo väcks jag av en dov smäll. Lägenheten rister till och ett fläktsystem i någon byggnad i närheten går upp på högvarv. Mitt sovande tillstånd har under ett ögonblick förbytts mot klarvakenhet. Jag ser mig omkring i mörkret och väntar ett tag på att något mer skall hända. Katten som ligger vid fotändan förefaller preockupperad med samma sysselsättning. Hon ser åt höger och sedan åt vänster, och så åt höger igen. Trotts att jag är lugn vibrerar kroppen. Min puls rusar medans sinnet är stilla. En kort jordbävning har besökt vår annars så stillsamma plätt på jorden. Det är första gången under mitt liv som jag verkligen känner en sådan. Jag är fascinerad. Inte skärrad, bara nöjd över att ha fått uppleva det. Epicentrum låg tydligen bara någon mil härifrån. Fyra komma sju på den berömda Richterskalan. Hungern gör sig påmind. Först kanske ett kapitel av Juvenalis.

...

Några timmar efter skalvet är jag fylld av en påtaglig lyckokänsla. Jag gläds över det faktum att den slumrande tillvaron skakats om. Att Gaia brutit sig igenom varats ständiga och bevisat att hon fortfarande lever. När jag för att inhandla mitt frukostbröd gav mig ut på en hastig runda i kvarteret möttes jag av idel glada ansikten från mina medmänniskor. Det var som om jordbävningen väckt något slumrande till liv i oss alla, som om förkastningsrörelsen kittlat våra primala drifter. Som om livet för en kort sekund varit på besök i våra själar och väckt minnen om hur skön och omvälvande tillvaron skulle kunna gestalta sig. För en kort stund hade den startat en tanke i oss om att vi var del av den kosmiska ordningen, att vår natur är kaos och inte den livets bleke som det småborgeliga trygghetssamhället söker omge oss med. Denna vågrörelse kommer i de allra flesta sinnen redan att ha dött ut när jag skriver detta. Ty skalvet var allt för svagt för att kunna välta verkligheten över ända. Men kanske gror ett frihetens skott i ett sinne eller i två, en glöd som blir till en låga. Till en människa som bryter sig loss och som ser som sin uppgift att bryta ner tillvarons fängslande grundvalar.

Övervakningens pris

Det var inte glädjen över det romerska livets förträfflighet som föranledde Juvenalis att utbrista bröd och skådespel i en utav sina satirer. Panem et circenses, som förövrigt snarast översätts skådespel och cirkus, var för honom ett nedvärderande betyg och i sammanhanget beklagar han sig över att det folk som brukat utdela fältherremakt och ämbeten nu förminskat sin ambition och sig själva. Romarna, vilka var målet för det verbala angreppet, nöjde sig numera med just dessa två ting, och i utbyte mot dem, gav man bredvilligt bort sin egen frihet. Genom att göra avkall på sina rättigheter litade man till ett ökat välmående för sig själv. Ett välmående, måhända hade Marx kallat det ett folkets opium, som via ett antal felaktigt uppbyggda slutledningar också leder till en tro på individens förhöjda säkerhet. Samma beteende ser vi idag också i det allt mer materiellt välmående Kina. Under samtal möter man öppet dessa tankegångar vilka tydliggör varför de humanistiska reformerna uteblivit trotts de stora framgångarna på andra samhällsplan. De kinesiska medborgarna har helt enkelt låtit sig köpas, låtit sig bedövas av konsumtionens narkotikum. Man ber världen om uppskov från kampen om rättigheter och hänvisar till att man först vill vältra sig i den materiella rikedomens bassäng. Denna tanke leder på inte speciellt långväga stigar direkt till oss själva och vår egen situation. Sjunkande samhällsengagemang går hand i hand med tilltagande konsumtion, tilltagande religiositet, tilltagande verklighetsflykt och också en grav världsfrånvändhet. I denna situation drivs nu i flera olika parallella spår kraven på ökad säkerhet, större polismakt, ökande bevakning, automatiserade hastighetskontroller och så vidare. Vad vi än företar oss förefaller vi vara åtföljda av ett krav att ta bevakningskameran med oss. Allt för vårt eget bästa. Medelklassmedborgaren när en ökande övertygelse om att ett reellt hot går att urskilja inte enbart gentemot individen i sig utan också mot den trygga och aldrig ifrågasatta – hopplöst känslolösa – men materiellt mättade samhällsordningen. I detta tillstånd har individen avsagt sig inte bara en mängd intellektuella rättigheter utan också vitala dito på yttrandefrihetens område. Kring sig bygger man därför murar av glas inifrån vilka man nöjer sig med att betrakta den mänskliga tillvarons förutsättningar som ett hot. Livet tillskrivs endast ett värde. Direkt sinnlig tillfredställelse. Inte på passionens plan, inte som en njutning, lidelse och vällust kräver ju känslorum och sinnliga motpoler, utan i den stilla mättnadens regim. Med denna avtrubbning har man också lagt ifrån sig ambitionen att ge sig själv och sin avkomma lärdom. Själva bildningen har snarast förvandlats till ett aristokratiskt betingat skällsord. Här i ligger den omedelbara faran. Lärdomen må vara en aristokratisk värdering men som sådan är den ett uttryck för något gott. Den obildade medborgaren är farlig. Inte bara för sig själv utan också för sin omvärld, och det är ett högt spel för alla stater att skänka inflytande till en sådan typ av samhällskropp. Bristen på bildning leder till ibland rent katastrofala beslut. Dag Hammarskjöld uttryckte kunskapens fundamentala vikt i termer av att vi måste lära oss att förstå världen om vi skall kunna förändra den till det bättre. Så enkelt uttryckt! Den utbredda okunnigheten och det till den starkt knutna ointresset är det som idag möjliggör övervakningssamhällets framgångar. Det är en bristande insikt i informationsfrihetens och yttrandefrihetens fundamentala värde som gör att västvärldens medborgare idag är beredda att köpslå med samma rättigheter till förmån för vad man tror skall alstra en större trygghet. Benjamin Franklin tydliggjorde dock denna tankebanas elementära felslut. De medborgare som ger upp sina rättigheter i utbyte mot säkerhet har snart varken det ena eller det andra. Det följer naturligt att en medborgare utan rättigheter också saknar den säkerhet hon söker, de medel med vilka hon kan försvara sig mot intrång i den personliga integriteten. En sådan person lever i en totalitär stat.

Ett politiskt program

Vid sidan av mina övriga betraktelser kommer jag under Frihetens Inferno att arbeta med att ta fram ett nytt politiskt program. Det kommer att ske i flera steg och de delar som är direkta inlägg kommer att vara tydligt identifierbara. När arbetet eventuellt blir klart kommer argumenten att samlas till vad som då förhoppningsvis blir embryot till ett nytt politiskt parti. Läsaren får gärna kommentera de tankar som presenteras. En inbjudan och en förhoppning som såklart gäller bloggen i sin helhet. Förslag och diskussioner tas emot med samma nöje.

Framtiden måste mötas med nya svar och nya tankar, från nya perspektiv, med nya värderingar, och en annan syn på världen som helhet. En helhet utifrån vilka nationens förutsättningar drastiskt förändrats i förhållande de ideologier som idag oftast utgör dess bas. Vi kan inte längre nöja oss med att möta tvåtusentalet med idéer och ideologier som bygger på 1800-talets verklighet.

Därför kommer inte heller de ämnen som detta nya program tar upp att motsvara de frågeställningar som idag är på de politiska partiernas agenda. Angreppet, om man så vill kommer från höger. Från ett perspektiv som har sin grund i en humanistisk bildningsvärld med rötter i den aristokratiska traditionen. Men här finns också en anarkisk bas, en tanke som tillfullo söker motivera världen utifrån individens egen horisont.

Rörelsen kommer således bygga på ett humanistiskt bildningsideal, och en tro på individens långtgående frihet. En acceptans av att världen är mångfasetterad, men också tron på rätten till ett jag inom en sådan diversifiering. Möjligheten som idé måste vara ledstjärnan för den moderna nationen. Vi måste fostra oss själva till gränslösa individer, människor som inte låter sig begränsas. Estetikens vikt för människans välmående i samhället måste framhävdas, och till detta fogas en tro på de högre konsterna som en ledsagare till människans fulla potential. Sveriges utrikespolitik och den svenska oppinionens förhållande till omvärlden måste i grunden förändras. Detta sammantaget med tanken på möjlighetens eventuella evangelium ger att måste Sverige definiera om sig självt och inte längre betrakta sig som en liten nation utan ett land av kompetenta och inflytelsekapabla individer. Vi har alla en inneboende vilja att vidareutvecklas, och en tro på människans möjlighet till framsteg. Progressionstanken är därför nära knuten till den gränslösa form vi söker. Med en förnyad syn på Sveriges internationella roll kommer också behovet av en ny syn på vår krigsmakt att förtydligas. I en värld som kräver styrka, och där vi ofta varit allt för svaga, kommer jag att argumentera för en upprättelse av många traditionellt sett manliga ideal. Ett sådant förfarande står inte i motsats till kvinnans metafysiska entitet, utan efterlyser enbart en återupprättad jämvikt. Sist men inte minst efterfrågar jag en aktiv och övertygande miljöpolitik, en miljöpolitik som värnar människans behov av en orörd och giftfri natur, för att kunna överleva, för sitt estetiska behov, för sin mytologiska tillfredsställelse, men också för naturens rätt till existens bortom människans direkta påverkan och behov.

Döden, min enda fiende

Döden är min enda fiende. Ju fler år som går, ju fler veckor som löses upp, ju fler ögonblick som sprider sig bakom mig likt en dimma av minnen, ju mer jag rannsakar mitt inre om innehållet i tillvaron, desto tydligare sprider sig en skräck inombords. En innerlig och rädsla för dödens faktum. Tanken på ickeexistensens möjlighet är outhärdlig. En otänkbarhet som är så främmande att den inte på något vis är greppbar. Ändå smärtar den varje gång den sköljer över mig. I grund och botten är det den ateistiska livsfilosofins tribut som krävs in av dess ståthållare. När vi befriar oss själva från enväldiga gudars regim inför vi en ordning där själen inte har någon plats efter varat, ty efterlivet ges ingen realitet i vår inre logik. Så långt fungerar visst intellektet, men vid tanken på att inte förnimma sprider sig kvalen som en löpeld i kroppen och över min dag. Och även om rädslan lämnar mig lika snart som den kom, vet jag också att den kommer åter. I morgon möts vi med kalkylerad säkerhet igen, som vore det hugget i sten. Den och jag. Återvänder med samma envishet som livet hastar mot sitt ofrånkomliga upphörande i framtiden. Den punkt då min förtvivlan i ett sista andetag byts mot ickevarats kalla tomhet. Friheten har sitt pris. Gudarnas vrede och skuldernas skärseld, deras frånvaro betalar vi således med frihetens inferno. Kvar finns livet, det sanna livet, det fria andens högre andetag, som vi därmed av nöden gör till vår närmatse vän.

Libertas optima rerum

Jag vill önska alla nya läsare välkomna! Samtidigt är alla gamla läsare mycket välkomna tillbaka. Mitt förra bloggförsök gick under i en kombination av försummelse och rent digitala problem när Google kom in i bilden. Ambitionen med denna nya ansträngning är ärligare, mer fokuserad och tar vid där Explanatio lämnades åt sitt eget öde.

Det är med en spänd förväntan om en hoppfull framtid som vi skrider till verket med att skapa en annorlunda värld, en värld för den gränslösa människan. En högre människotyp om man så vill, trots alla faror man möter när man talar om en sådan. Vi talar här om den bildade, gränslösa människan. En person med ideal utöver guldets klingande ljud och bortom den lägre tillfredsställelsens rop. En människa som för en strävan att höja sig själv över det som tycks henne givet. En människotyp för vilken estetiken är ledstjärna och där varje problem tolkas genom de högre konsternas penseldrag.

Denna människa för vilken friheten sätts främst hoppas jag här skall finna sin hemvist. Libertas optima rerum.