Utan handling

Är det vår generations dom att gå utan dåd? Att inte skänka stora tankar som kan inkorporeras i mänsklighetens historia. Som vaken betraktare slås man av tomheten i västerlandets pågående levnadsfilosofi. Som åskådare kan jag skymta den stora tomheten, men som medlem av det folk jag betraktar förblir min penna tyst och klingan på mitt svärd slö, som högts lämpad att tjäna som brevstopp för de fattiga ark av papper jag plitar ned. I ett slag inte bara bejakar utan upphöjer vår tid också dådlöshetens och den förklenade tankens imperium till något eftersträvansvärt. Hör man kanske inte ofta denna doms slutsats alltjämt försvaras med den ständiga balansens dödliga ideologi?

Fenomenet, som inte alls är nytt, var tydligt redan under romersk kejsartid. En tid, då folket bredvilligt skänkt bort sin makt till en rad despoter som varken levde upp till Platons intellektuella ideal eller den långt senare konservativa revolutionens aristokratiska idé. Det var en tid då medborgaren tillsynes avsvurit sig samtliga högre maktanspråk, de livsnormer med vilken hon skulle haft möjlighet att höja sig, och istället upprätthöll despotins ideologi gentemot sina undersåtar och lät sin egen dådkraft köpas stum av en ständig konsumtion av excesser. Juvenalis angriper sin egen tid och konstaterar i en slags satir över de skriftlärdes verklighet att grammatikern, vars uppgift det var att bilda de uppväxande sönerna, under ett år belönas med den summa som arenans gladiator ges till skänks efter en enda seger. Ändå förväntas grammatikern stå in loco parentis för de spirande ynglingarna. För framtiden.

Möter oss inte idag också samma bild av verkligheten? Är inte tutorernas ära, de som skall odla framtidens intellekt, oändligt efterställd skådespelarnas och gycklarnas? Skänks inte dagligen det guld till offentliga horerier och till medlemmar ur förställarnas skara som en enda lärare får till skänks under sin fulla livslängd? Som en effekt av bristen på verksamma ideal och en påvisbar avsaknad av högre utsikt söker människan nu åter sitt opium i skådespelet. Den välbeställa människans ambition ligger inte längre hos dygden, ej längre i djupet av en handling. Istället strävar hon efter ytans bekräftelse, de lagrar hennes andliga hus vilar på är inte längre dådet, utan den prostituerande fernissans skimrande innehållslöshet. Skicka ståthållaren till Ostia, utbrister Juvenalis, men väl där finner man honom bland mördare, sjömän och tjuvar. Där ligger han dyngrak på golvet som en snöping vars tamburiner tystnat. Men varför förvånas över en adlig skådespelare? - frågar han läsaren. Själve kejsaren spelar ju lyra.

Kejsaren får i detta stå modell för vår egen tids statssystem. Där styrs ju varje demokratiskt land tillsynes enkom av folkets rop efter mer bröd och fler skådespel. Är det då inte denna ständiga mättnadskänsla som i allt styr massans politiska handlingsförmåga? Ej längre efterfrågas en godare måltid, ej heller ett skådespel större i anden. Snarare hånas den finare smaken såsom något avskyvärt. Detta är det lågas angrepp på det höga. Den drucknes bild av morgonsolens ljus. Jakten på summans ökande storlek har gjort medborgaren blind inför det tomma innehållet. Det är som att ständigt försöka mätta dagen med en ändlös tillgång på vitt bröd. Vi mättas, men saknar näring, med det att vi försöker fylla vår saknad med tomhet.

Var finner vi då idag det svar vi söker? Den mätta dagen är aldrig störst uppmanade Karin Boye. Det stora gives oss först under en dag av törst. Ernst Jünger talar om en ideologi som ligger den aristokratiska värderingen nära. Dådet, der Tat, är det centrala begreppet i hans filosofi. Här är det livshungern som lyser igenom. Mycket vet jag, dock vill jag veta allt, är Jüngers ord.

Den i anden aristokratiska skolan tar sin utgång i begreppet dygd. Dygden beskrivs sedan antiken, här figurerar Platon, Aristoteles, Cicero och till och med Juvenalis som ledsagare, såsom bestående av fyra grundpelare. Rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet ses som kännetecken på en större människa. I och med dessa begrepp presenteras således en motpol inte enbart till bourgeoisiens värdegrund utan också till hela den rådande samhällsordningen. Dessas beskaffenhet som också kritiseras av Juvenalis mer direkt. Äkta adel och höghet får vi enbart av dygden, menar således den antike satirtecknaren. Det är alltså genom denna dygd som människan skall nå bortom sig själv och bli till något högre, för att använda ett Nietzscheanskt synsätt. Tanken på rättrådighet som ett högsta värde går långt tillbaka, man kan skönja tankegångar på detta område långt in i indoeuropeisk forntid. Det som är rättvist, skapar bäst förutsättningar för samhället. Till viss del står detta i kontrast till de monoteistiska betraktelsesystemen där domen är det förhärskande rättesnöret. Att moralisk betrakta rättsstaten som ett binärt system ligger för den borgerliga människan. I brottet ser den obildade endast rätt eller fel, precis såsom en siffra ges eller inte ges i bolagets bokslut. För den aristokratiska anden är rätten istället något organiskt, formbart, precis som livet självt. Tapperheten anknyter direkt till tanken om der Tat. Att just detta begrepp fick sådan framträdande plats hos Jünger är inte svårbegripligt. Fostrad i den preussiska armétraditionen och deltagandet i första världskriget lämnade en genklang i honom som i olika former kom att stanna kvar livet ut. Tanken på visheten som en dygd har stigit upp ur det humanistiska bildningsidealet. Både strävan och ursprunget är detsamma. Det är därför inte heller förvånande att just bildningen har sitt starkaste fäste i ett aristokratiskt tankekosmos. För borgarsamhället tycks bildningsidealen närmast framstå som en obegriplighet skapad för en värld man själv inte förstår sig på. Där förespråkas istället utbildningsnormen. Hantverkarens gesällbrev är mål och rättesnöre. Diplomet blir viktigare än innehållet och detta tar oss tillbaka till det förhållande som jag tidigare tydliggjorde. Det är främst den materiella förkovran som ger klassen mening. Den andliga rikedomen saknar man förmåga att riktigt förstå sig på. Av bildade människor skapas nämligen direkt en kritik mot bourgeoisiens samhällsform som ju är självinneslutande och konformatorisk i sig. Bildning förutsätter frihet, både kroppsligen och intellektuellt. Borgerskapet förutsätter ju å sin sida en värld uppbyggd genom ett slags skråväsende. Till sist har vi måttfullheten. Denna har hos vissa tolkats som ett slags krav på lagomvarande. Men det är endast genom ett borgerligt tolkningsfilter som en sådan slutsats dras. Måttfullheten står inte i kontrast till den eventuella utsvävningen, men likväl till den småaktiga excessens litenhet. Den upprätthåller en slags balans mellan det stora och det karga och slår vakt om den dynamik i det mänskliga sinnet som krävs för att skapa en högre själ. Måttfullheten vill på så sätt bekämpa sinnenas opium till förmån för sinnets och den högre andens fria raseri.

4.7

Klockan 6 och tjugo väcks jag av en dov smäll. Lägenheten rister till och ett fläktsystem i någon byggnad i närheten går upp på högvarv. Mitt sovande tillstånd har under ett ögonblick förbytts mot klarvakenhet. Jag ser mig omkring i mörkret och väntar ett tag på att något mer skall hända. Katten som ligger vid fotändan förefaller preockupperad med samma sysselsättning. Hon ser åt höger och sedan åt vänster, och så åt höger igen. Trotts att jag är lugn vibrerar kroppen. Min puls rusar medans sinnet är stilla. En kort jordbävning har besökt vår annars så stillsamma plätt på jorden. Det är första gången under mitt liv som jag verkligen känner en sådan. Jag är fascinerad. Inte skärrad, bara nöjd över att ha fått uppleva det. Epicentrum låg tydligen bara någon mil härifrån. Fyra komma sju på den berömda Richterskalan. Hungern gör sig påmind. Först kanske ett kapitel av Juvenalis.

...

Några timmar efter skalvet är jag fylld av en påtaglig lyckokänsla. Jag gläds över det faktum att den slumrande tillvaron skakats om. Att Gaia brutit sig igenom varats ständiga och bevisat att hon fortfarande lever. När jag för att inhandla mitt frukostbröd gav mig ut på en hastig runda i kvarteret möttes jag av idel glada ansikten från mina medmänniskor. Det var som om jordbävningen väckt något slumrande till liv i oss alla, som om förkastningsrörelsen kittlat våra primala drifter. Som om livet för en kort sekund varit på besök i våra själar och väckt minnen om hur skön och omvälvande tillvaron skulle kunna gestalta sig. För en kort stund hade den startat en tanke i oss om att vi var del av den kosmiska ordningen, att vår natur är kaos och inte den livets bleke som det småborgeliga trygghetssamhället söker omge oss med. Denna vågrörelse kommer i de allra flesta sinnen redan att ha dött ut när jag skriver detta. Ty skalvet var allt för svagt för att kunna välta verkligheten över ända. Men kanske gror ett frihetens skott i ett sinne eller i två, en glöd som blir till en låga. Till en människa som bryter sig loss och som ser som sin uppgift att bryta ner tillvarons fängslande grundvalar.

Övervakningens pris

Det var inte glädjen över det romerska livets förträfflighet som föranledde Juvenalis att utbrista bröd och skådespel i en utav sina satirer. Panem et circenses, som förövrigt snarast översätts skådespel och cirkus, var för honom ett nedvärderande betyg och i sammanhanget beklagar han sig över att det folk som brukat utdela fältherremakt och ämbeten nu förminskat sin ambition och sig själva. Romarna, vilka var målet för det verbala angreppet, nöjde sig numera med just dessa två ting, och i utbyte mot dem, gav man bredvilligt bort sin egen frihet. Genom att göra avkall på sina rättigheter litade man till ett ökat välmående för sig själv. Ett välmående, måhända hade Marx kallat det ett folkets opium, som via ett antal felaktigt uppbyggda slutledningar också leder till en tro på individens förhöjda säkerhet. Samma beteende ser vi idag också i det allt mer materiellt välmående Kina. Under samtal möter man öppet dessa tankegångar vilka tydliggör varför de humanistiska reformerna uteblivit trotts de stora framgångarna på andra samhällsplan. De kinesiska medborgarna har helt enkelt låtit sig köpas, låtit sig bedövas av konsumtionens narkotikum. Man ber världen om uppskov från kampen om rättigheter och hänvisar till att man först vill vältra sig i den materiella rikedomens bassäng. Denna tanke leder på inte speciellt långväga stigar direkt till oss själva och vår egen situation. Sjunkande samhällsengagemang går hand i hand med tilltagande konsumtion, tilltagande religiositet, tilltagande verklighetsflykt och också en grav världsfrånvändhet. I denna situation drivs nu i flera olika parallella spår kraven på ökad säkerhet, större polismakt, ökande bevakning, automatiserade hastighetskontroller och så vidare. Vad vi än företar oss förefaller vi vara åtföljda av ett krav att ta bevakningskameran med oss. Allt för vårt eget bästa. Medelklassmedborgaren när en ökande övertygelse om att ett reellt hot går att urskilja inte enbart gentemot individen i sig utan också mot den trygga och aldrig ifrågasatta – hopplöst känslolösa – men materiellt mättade samhällsordningen. I detta tillstånd har individen avsagt sig inte bara en mängd intellektuella rättigheter utan också vitala dito på yttrandefrihetens område. Kring sig bygger man därför murar av glas inifrån vilka man nöjer sig med att betrakta den mänskliga tillvarons förutsättningar som ett hot. Livet tillskrivs endast ett värde. Direkt sinnlig tillfredställelse. Inte på passionens plan, inte som en njutning, lidelse och vällust kräver ju känslorum och sinnliga motpoler, utan i den stilla mättnadens regim. Med denna avtrubbning har man också lagt ifrån sig ambitionen att ge sig själv och sin avkomma lärdom. Själva bildningen har snarast förvandlats till ett aristokratiskt betingat skällsord. Här i ligger den omedelbara faran. Lärdomen må vara en aristokratisk värdering men som sådan är den ett uttryck för något gott. Den obildade medborgaren är farlig. Inte bara för sig själv utan också för sin omvärld, och det är ett högt spel för alla stater att skänka inflytande till en sådan typ av samhällskropp. Bristen på bildning leder till ibland rent katastrofala beslut. Dag Hammarskjöld uttryckte kunskapens fundamentala vikt i termer av att vi måste lära oss att förstå världen om vi skall kunna förändra den till det bättre. Så enkelt uttryckt! Den utbredda okunnigheten och det till den starkt knutna ointresset är det som idag möjliggör övervakningssamhällets framgångar. Det är en bristande insikt i informationsfrihetens och yttrandefrihetens fundamentala värde som gör att västvärldens medborgare idag är beredda att köpslå med samma rättigheter till förmån för vad man tror skall alstra en större trygghet. Benjamin Franklin tydliggjorde dock denna tankebanas elementära felslut. De medborgare som ger upp sina rättigheter i utbyte mot säkerhet har snart varken det ena eller det andra. Det följer naturligt att en medborgare utan rättigheter också saknar den säkerhet hon söker, de medel med vilka hon kan försvara sig mot intrång i den personliga integriteten. En sådan person lever i en totalitär stat.