Den börjar komma i motsättning till det praktiskt nyttiga. Förfallet uppträder redan överallt. Genom sitt stora antal och sin förfining motverkar maskinen till slut sitt ändamål, för vilket den från början gjorts. Automobilen har i stora städer genom sitt massuppträdande förfelat sin verkan, och man kommer fortare fram till fots. I Argentina, på Java och även på andra håll har det visat sig att småböndernas enkla plog är ekonomiskt överlägsen de stora motorerna och därför har undanträngt dessa. I många tropiska trakter har den färgade bonden med sitt primitiva arbetssätt blivit en farlig konkurrent till den moderna tekniska plantagedriften. Och i det gamla Europa och Nordamerika kan man börja att undra på värdet av den vite industriarbetaren och hans prestationer. Det är en dårskap att, som det var vanligt under förra århundradet, tala om att kollagren inom några få århundraden skulle vara uttömda och att detta skulle ha svåra följder. Även detta var materialistiskt tänkt. Frånsett det förhållandet att i våra dagar olja och vattenkraft i stor utsträckning användas som oorganiska kraftreserver, skulle det tekniska tänkandet mycket snart upptäcka och bringa till användning andra källor. Men det är icke fråga om sådana tidsperioder. Det kommer icke att dröja så länge, förrän det är slut med den västeuropeisk-amerikanska tekniken. Icke en så ringa omständighet som bristen på ämnen skulle kunna hejda denna utveckling. Så länge den verksamma tanken står på sin höjdpunkt, kommer den alltid att finna medel att förverkliga sina ändamål.
Men hur länge kommer den att stå på höjdpunkten? Endast för att bibehålla vad som nu finns av tekniska metoder och anläggningar på samma nivå behövas, låt oss säga, 100.000 utmärkta huvuden, organisatörer, uppfinnare och ingenjörer. Det måste vara starka, rent av skapande begåvningar, hänförda för sin sak och med många års utbildning, som kräver järnflit med stora kostnader. I själva verket ha sedan femtio år tillbaka de flesta stora begåvningarna hos de vita folkens ungdom känt en förhärskande dragning till detta yrke. Redan gossarna ha lekt med tekniska saker. De normala förutsättningarna för en dylik utbildning ha också funnits, i det att de befolkningslager och de familjer, vilkas söner det är huvudsakligen fråga om, ha varit i besittning av välstånd och en förfinad kultur, liksom där varit tradition att välja ett intellektuellt yrke.
Här har nu inträtt en allt tydligare ändring i alla länder med gammal och stor industri. Det faustiska tänkandet börjar att tröttna på tekniken. En trötthet utbreder sig, ett slags pacifism i kampen mot naturen. Man vänder sig till enklare livsformer, som stå naturen närmare, man idkar sport i stället för att syssla med tekniska försök, man hatar de stora städerna, man skulle vilja komma ut ur tvånget av det själlösa arbetet, ur maskinens slaveri, ur den tekniska organisationens klara och kyliga atmosfär. Just de starka och produktiva begåvningarna vända sig bort från praktiska problem och vetenskaper och till den rena spekulationen. Ockultism och spiritism, indisk filosofi, metafysiskt grubbel av kristen och hednisk färg, vilket man föraktade på darwinismens tid, uppdyka ånyo. Det är samma stämning som i Rom på Augustus' tid. Av livsleda flyr man ut ur civilisationen till primitivare ängder, till livet utanför samhället, blir självmördare. De födda ledarnas flykt undan maskinen börjar. Snart finnas inga andra att tillgå än talanger av andra rang, en stor tids epigoner. Varje stor företagare konstaterar ett avtagande av de arbetandes intellektuella kvalitet. men 1800-talets storartade tekniska utveckling var möjlig endast genom den ständigt stegrande intellektuella nivån. Det är icke endast avtagandet utan redan stillaståendet som är farligt, och som visar på ett slut, även om än så många skolade händer skulle finnas i beredskap till arbetet.
Men hur är det med den saken? Spänningen mellan det ledande arbetet och det utförande arbetet har nått graden av en katastrof. Det förras betydelse och värdet inom industrien av varje äkta personlighet har blivit så stort, att det icke längre kan ses och förstås av dem, so stå därnere. Vad det senare beträffar, händernas arbete, så är den enskilde nu alldeles utan betydelse. Endast antalet har något värde. Medvetandet om detta oföränderliga förhållande, som utnyttjas av egoistiska talare och skribenter i eggande och förgiftande syfte, är så tröstlöst, att det är mänskligt nog, om man icke vill finna sig i den roll, som maskinen, icke dess ägare, anvisar åt de flesta. Denna upproriskhet visar sig under otaliga former, strejken, attentatet, självmordet, det är händernas myteri mot sitt eget öde, mot maskinen, mot det organiserade livet, slutligen mot allt och alla. Arbetets organisation, sådan den sedan årtusenden föreligger i det gemensamma arbetets begrepp, och vilken har som sin grund skillnaden mellan ledande och underlydande, upplöses underifrån. Men "massan" är endast en sammanslutning och ingenting, som i sig självt är livsdugligt. En här utan officerare är endast en överflödig och tillspillogiven människohop. Ett virrvarr av tegelstenar och järnbitar är inte längre någon byggnad. Detta myteri runt omkring på jorden hotar att avskaffa möjligheten till det tekniska näringslivet. Ledarna fly undan, men de underlydande, som blivit överflödiga, äro förlorade. Deras stora antal innebär deras död.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar