Minnen från det stora kriget

Den elfte november i år högtidlighölls på många håll i Europa krigsstilleståndet efter första världskriget. Detta krig kom mer än något annat att bli en budbärare om en värld i förändring. Det blev en vågbrytare mellan ett äldre Europa och en ny epok. En tid där förhållandet mellan människan och hennes industrialiserade omgivning tillslut och tydligt skulle komma att förändras. I västfrontens skyttegravskrig inleddes en metamorfos av världen. Det Europa som 1914 steg ner i skyttegravarna, och som i största allmänhet var en fortsättning på 1800-talets idégrund, var ett annat än den i lera och blod indränkta kontinent som efter fyra års ihärdigt metallregn kravlade sig upp till markytan igen 1918. Fram trädde en stålklädd civilisationsregim som skulle hålla världen i sitt grepp under hela 1900-talet, ett samhällssystem som vi fortfarande till viss del lider av. En levnadsordning där människan underordnats den rationella produktionens logik, där individens djupare värden offrats till förmån för massans mekaniska sinnevärld.

Denna förändring var tydlig och den iakttogs inte minst av de som kämpade. Ernst Jünger ger en beskrivning av hans eget första möte med den nya målmedvetna ordning som nu tog form. ”Det var första gången jag såg en tysk soldat i stålhjälm, och jag uppfattade honom omedelbart som en invånare i en främmande och hårdare värld.” De tyska förbanden hade fram till dess varit utrustade med den klassiska pickelhuvan. Den nya stålhjälmen, som idag är liktydig med den tyska krigsmakten under världskrigen, var ett direkt resultat av ställningskrigets plötsligt påkomna realitet. Den nya tiden föll ju bokstavligen med dödlig verkan ner i huvudet på soldaterna. Jünger konstaterar att det korta elddop som soldaten genomgått, redan danat en förändring i honom som gjorde honom väsensskild från de män han nu skulle leda in i krigslandskapet. Ernst Jünger och hans kamrater skulle snart nog genomgå samma förvandling.

Betraktelsen tas från Ernst Jüngers I stålstormen som i dagarna kommer ut på bokförlaget Atlantis. In Stahlgewittern som den tyska titeln lyder något förkortad, publicerades första gången redan 1920 och är utan tvekan en av de viktigare ögonvittnesskildringarna av det stora skyttegravskrigets verklighet. Boken som bygger på författarens egna dagboksanteckningar skulle ursprungligen kommit ut på annat förlag. Ödet ville emellertid annorlunda och Atlantis tog över utgivningen när lundaförlaget Augusti nyligen tvingades lägga ner sin verksamhet. Att Jünger nu ändå ges ut, av ett större förlag, kan betraktas som bevis på bokens obrutna aktualitet.

Ynglingen Jünger rykte in i kriget som nittonåring och genomlevde därefter de flesta av dess skeenden fram till det att han sommaren 1918 skadades allvarligt för fjortonde och sista gången, nu av ett skott genom ena lungan. Han gick emellertid ur tiden långt senare 1998, då hundratvå år gammal, och med en rik författarbana bakom sig. Det får i övrigt anses som ett smått under att han överlevde kriget över huvud taget. Tio miljoner soldater och ytterligare ett stort antal civila skulle komma att förlora livet i denna fyra år långa metallorkan där miljontals ton granater och järnskrot oupphörligt plöjde ner sönderslitna liv i jorden. De flesta av dem existerar nu endast i identitetslösa och avlägsna minnen men speciellt för just denna stora kraftmätning är ändå att så många intellektuella tycks ha tagit del i striderna. Poeter, konstnärer, filosofer och författare slöt upp i leden och gav sig iväg in i dödslandskapet för att i många fall inte återvända. Det är därför också något av en tragisk motsägelse att just detta krig är så okänt bland oss svenskar, då antalet efterlämnade och välformulerade vittnesskildringar är så stort.

Jüngers eget berättande är på en gång både imponerande och besvärande ärligt. Han låter oss ta del av soldatens känslor, hans handlingar och djupgående intryck av krigets totala brutalitet. I stålstormen, skildrar döden sedd på nära håll, utan skygglappar och utan omskrivningar. Ur sitt eget perspektiv berättar han också om soldatens ofta plötsligt uppdykande medmänsklighet, om vilka tankar som omgav honom i hans mest sårbara stunder, och hur han närd av raseri och bitterhet ändå ansträngde sig för att se på sina fiender som människor. Jünger ger också en bild av den uppenbart fatalistiskt underbyggda bedövning som växte fram i dem ur den likgiltighet med vilken artillerigranaterna ständigt ryckte deras kamrater ifrån dem. Men, författaren undanhåller heller inte läsaren den ofta euforiska lyckokänsla som striden, framgången, modet - och implicit då också motståndarens lidande - även förde med sig. Han erkänner soldatens och krigets alla sidor, men lämnar åt läsaren att ta ställning till berättelsens och händelsernas djupare moral.

Det stora kriget 1914 till 1918 har i den pågående svenska historievurmen inte på långt när åtnjutit samma intresse som det senare världskriget. Ändå är det när man studerar det på många sätt mer intressant, mer avslöjande för den som söker svar och ur vissa aspekter också mer brutalt. Ställningskriget på västfronten har en omedelbarhet som det är svårt att inte bli berörd av. Den som vill lära om kriget, både första världskriget i sig och kriget som företeelse, om dess påverkan på människan i alla dess overkliga och surrealistiska miljöer, måste därför med nödvändighet vända sig till dessa minnen. Bland de många källorna är Jüngers biografi en av de allra främsta. Det som inte minst gör honom så betydelsefull är hans skarpa, analytiska förmåga, få andra skildringar av kriget har skänkts med samma intellektuella klarsynthet, en egenskap hos honom som också blev den framstående styrkan i hans senare prosaförfattande.

Betydelsefull är också Urban Lindströms översättning. Det berättande följsamma språket ger Ernst Jüngers inte alltid enkla tyska rättvisa utan att bli svårt. Berättelsen är lättillgänglig och orden flyter under läsningen fram utan att svenskan på något enda ställe förringas eller onödigt förenklas. Ur alla dessa perspektiv är Jüngers I stålstormen nu nittio år efter krigsslutet fortfarande oundviklig.

Det föregående inlägget är en vidarebearbetning av den artikel som publicerades i Tidningen Kulturen 25/11-2008, och i en kortare version som recension i Dalademokraten 21/11-2008

Främmande ord

Under Bokförlaget Augustis tid gav vi året 2006 ut en bok av den belgiske författaren Peter Terrin. Blanko var en utav de bättre titlarna som vi under vår korta tid fick ut på den svenska bokmarknaden. Terrin är en författare av verkligt hög klass och det är en sorg för mig att den efterkommande titel som var planerad på förlaget, Kvinnor och barn först, aldrig nådde fram till utgivning.

Blanko å sin sida åtnjuter fortfarande ett eller annat omnämnande bland nätrecensioner och blogginlägg, vilket såklart både jag och översättaren Urban Lindström (förövrigt just nu aktuell med en översättning av Ernst Jüngers I stålstormen [Atlantis], gläds mycket åt. Blanko emottogs emellertid i utgivningsskedet en rad recensioner i vilka de allra flesta kommentarer var positivt inställda till denna nya författare, från ett i Sverige dessutom nästan helt bortglömt språkområde.

Det var emellertid en utav dessa recensioner som i mig fastnade mer än de andra. Skribenten hade vid läsningen upprörts så till den milda grad att hon nu fann det för gott att ägna några utav de fåtaliga tidningsrader hon hade till förfogande åt ett rättframt klagomål. Under läsningen hade hon stött på ett ord som hon inte direkt förstod. Det hela hade såklart stört helhetsintrycket då recensenten tvingats vända sig till en ordbok för en förklaring. Detta förstörde läsintrycket.

Jag förstod aldrig grunden till hennes invändning och jag har fortsatt svårt att se varför ett ord man aldrig förr mött på något sätt skulle ha en sådan negativ innebörd. För mig är ett sådant möte snarast det motsatta. En möjlighet att få lära mig något nytt, en utsikt att få vidga mig själv. Förekomsten av det okända och utmanande, vilket vi annars är så svältfödda på i vår moderna kultur, är för mig möjligheten till ett äventyr i sig. Och därmed tycks det mig snarare en bit befrielse ges mig och min uppmärksamhet vid dessa tillfällen.

Det ord det den gången var frågan om var aplomb, ett uttryck som jag själv knappt använt förrän det dök upp i Terrins bok. Författaren själv använde det och under ett samtal med översättaren innan publicering kom vi fram till att ändå ha kvar ordet då det representerade både samma begrepp och främmande air från gängse språkbruk i den ursprungliga nederländskan. Aplomb har förresten betydelsen av säkerhet eller eftertryck i uppträdandet hos en person.

Tanken på den här invändningen kom till mig då jag är i full färd med att ta mig igenom akademiledamoten Peter Englunds sexhundrasidiga skildring av första världskriget, Stridens skönhet och sorg. Här möts man bortsett det i allmänhet brillianta berättandet också av ett och annat ord som man aldrig själv använt. Så slogs jag till exempel för några dagar sedan av ordet ominös när det passerade min läsande ögon. Ur den käre recensentens perspektiv skulle detta möte alltså har varit just ominöst, det vill säga olycksbådande. För mig var det ett välkommet möte, som dessutom väckte en del minnen till liv. Kapitlet senare använder Englund begreppet polyglott. Även om betydelsen här är mer eller mindre uppenbar kan jag med säkerhet hävda att jag aldrig själv använt heller detta uttryck. Ordets främmande och ovanliga karaktär påvisades också senare. Ett hundratal sidor längre fram i berättelsen dyker nämligen begreppet upp igen och jag kan inte hindra mig själv från att då tänka att Peter Englund ju nu upprepat sig själv. Det slår mig då även att acceptansen för ord och upprepningar är högre ju vanligare vokabeln är. För polyglott var hundra sidors mellanrum knappt tillräckligt, för ordet författare är kanske en mening eller två tillräckligt. Under den tid jag begrundar detta återupptar jag läsningen och låter mig glatt översköljas av de främmande ordens äventyrliga värld.

Ett politiskt program

Vid sidan av mina övriga betraktelser kommer jag under Frihetens Inferno att arbeta med att ta fram ett nytt politiskt program. Det kommer att ske i flera steg och de delar som är direkta inlägg kommer att vara tydligt identifierbara. När arbetet eventuellt blir klart kommer argumenten att samlas till vad som då förhoppningsvis blir embryot till ett nytt politiskt parti. Läsaren får gärna kommentera de tankar som presenteras. En inbjudan och en förhoppning som såklart gäller bloggen i sin helhet. Förslag och diskussioner tas emot med samma nöje.

Framtiden måste mötas med nya svar och nya tankar, från nya perspektiv, med nya värderingar, och en annan syn på världen som helhet. En helhet utifrån vilka nationens förutsättningar drastiskt förändrats i förhållande de ideologier som idag oftast utgör dess bas. Vi kan inte längre nöja oss med att möta tvåtusentalet med idéer och ideologier som bygger på 1800-talets verklighet.

Därför kommer inte heller de ämnen som detta nya program tar upp att motsvara de frågeställningar som idag är på de politiska partiernas agenda. Angreppet, om man så vill kommer från höger. Från ett perspektiv som har sin grund i en humanistisk bildningsvärld med rötter i den aristokratiska traditionen. Men här finns också en anarkisk bas, en tanke som tillfullo söker motivera världen utifrån individens egen horisont.

Rörelsen kommer således bygga på ett humanistiskt bildningsideal, och en tro på individens långtgående frihet. En acceptans av att världen är mångfasetterad, men också tron på rätten till ett jag inom en sådan diversifiering. Möjligheten som idé måste vara ledstjärnan för den moderna nationen. Vi måste fostra oss själva till gränslösa individer, människor som inte låter sig begränsas. Estetikens vikt för människans välmående i samhället måste framhävdas, och till detta fogas en tro på de högre konsterna som en ledsagare till människans fulla potential. Sveriges utrikespolitik och den svenska oppinionens förhållande till omvärlden måste i grunden förändras. Detta sammantaget med tanken på möjlighetens eventuella evangelium ger att måste Sverige definiera om sig självt och inte längre betrakta sig som en liten nation utan ett land av kompetenta och inflytelsekapabla individer. Vi har alla en inneboende vilja att vidareutvecklas, och en tro på människans möjlighet till framsteg. Progressionstanken är därför nära knuten till den gränslösa form vi söker. Med en förnyad syn på Sveriges internationella roll kommer också behovet av en ny syn på vår krigsmakt att förtydligas. I en värld som kräver styrka, och där vi ofta varit allt för svaga, kommer jag att argumentera för en upprättelse av många traditionellt sett manliga ideal. Ett sådant förfarande står inte i motsats till kvinnans metafysiska entitet, utan efterlyser enbart en återupprättad jämvikt. Sist men inte minst efterfrågar jag en aktiv och övertygande miljöpolitik, en miljöpolitik som värnar människans behov av en orörd och giftfri natur, för att kunna överleva, för sitt estetiska behov, för sin mytologiska tillfredsställelse, men också för naturens rätt till existens bortom människans direkta påverkan och behov.

Ledaren och dess följeslagare, hoppet

Den fjärde november valdes Barack Obama till USAs nye president. Det var slutet på historiens mest påkostade och välorganiserade valkampanj. Intressantast var dock det sätt på vilket presidentkandidaten Obama drog sina anhängare till sig. I enorma massmöten, ibland med hundratusentals deltagare, slöt hans följeslagare upp för att lyssna till det budskap som gång efter gång predikades. Hopp.

Samma beteenden har utspelat sig förut i historien och då under förutsättningar liknande de som nu rådde. I tider som kräver förändring, som söker en form av högre hopp eller omdaning har massornas uppslutning kring den demagogiska och hoppingivande frälsaren alltid tagit form. Dessa personer har som bekant inte alltid burit samhället och mänskligheten i en riktning som varit utan förtryck och blodsutgjutelse. Men, just den här gången förefaller vi så långt haft tur. Den mänskliga historien saknar annars knappast exempel på sådana Messiasfigurer. Redan på Obamas hemmaplan finner vi personer som under vissa tider åtnjutit en liknande status. Under sextiotalet rådde en närmast hysterisk stämning kring senatorn Robert Kennedy, den då döde John F. Kennedys yngre bror. Hysterin gällde i detta fall inte bara känslan av hopp, utan snarare hoppet om hopp. Under detta årtionde hade ju både J.F.K och doktor Martin Luther King med våld berövats sina respektive liv. USA stod inför ett vägval.

Både Bobby Kennedy och Barack Obama talade främst till den fattiga lägre medelklassen, den breda klass som kanske inte har det allra svårast i samhället, men som i sina sinnen också när en dröm om att kunna höja sig över den situation som nu är dem given. De båda kandidaternas budskap har såklart hörsammats hos flera samhällsskikt, men inte med samma blinda entusiasm som gäller för de sämre lottade ur lägre medelklassen. Barack Obamas propaganda är avgjort tydligare på detta område och Kennedy arbetade också tydligare utifrån ett människorättsperspektiv som var den mest brännande frågan i tidens inrikespolitik. I vår samtid kan vi med rätta påstå att USA var redo för en svart president. Det var såklart otänkbart i sextiotalets värld där amerikanska politiker amerikanska politiker fortfarande kämpade för att kunna ge medborgarna lika rättigheter. När så Robert Kennedy sköts till döds på Ambassador Hotel släcktes i min mening också hoppet som fenomen i den amerikanska politiken. Ett hopp som inte återvunnits förrän i och med Obamas kampanj. Vad denna nyvunna känsla kan ge världen återstår nu att se.Jag var själv under valkampanjen en hängiven anhängare av Obama, och jag erfor när valet passerat i seger en slags tomhet i mig själv. Den energi med vilken man mentalt deltagit i kampen och de förhoppningar man haft kunde inte längre kanaliseras. Det direkta målet med kampen var ju uppnått. Några dagar senare läste jag också en artikel att detta var en känsla som uppenbarligen var ganska vanlig bland förut hängivna anhängare av den nu tillträdande presidenten. Vi hade alla vaknat upp den 5e med ett inneboende vakuum. Det är nu för Barack Obama att leva upp till de förväntningar som hans följeslagare har på honom, att fortsatt vara en massans anförare, utan att glömma bort sina löften. Det är hans uppgift, men också vår egen, att kanalisera den energi för hopp och förändring som nu visat sig möjlig.

En vår för Strindberg

Jag bar länge omkring på en känsla av att den berömde Strindberg(1849-1912) och jag i mångt och mycket skulle kunna liknas vid själsfränder. Jag inbillade mig att jag i honom såg ett intensivt brinnande hjärta, en ande som vägrade vika ner sig och som drevs av ett aldrig avmattat behov av att avslöja världens förljugna ansikten. Jag närde denna känsla utan att speciellt egentligen ha bekantat mig med honom eller för den delen hans skrifter. De få intryck jag hade, mitt yrke som bokförläggare till trots, byggde snarast på enstaka fångade intryck från sporadiska korta möten. Där fanns likväl en misstanke om att här gömde sig en själ av verkligt stort format. Det svenska kulturklimatets ständigt ambivalenta förhållningssätt och den alltid framsmygande och omåttligt populära anklagelsen om Augusts kvinnofientlighet ledde så klart mina misstankar i rätt riktning. Här stod antagligen ändå en litterär gigant att finna, vars enormitet inte kulturvänstern och därmed ej heller det svenska intellektuella åsiktsmonopolet, riktigt visste hur man skulle hantera. Som nationalförfattare var han så klart omöjlig att bortse ifrån, även så som dramatiker. Men kvinnohataren Strindberg kan ju omöjligt beredas plats i det moderna samhällets litteraturstudium, likaså har man fortsatt svårt att hantera den uppenbart aristokratiskt influerade mannen. Sedan att Strindberg redan vid den ytligaste betraktelse omöjligt kan anklagas för det förra. Det har man inte tagit ställning till. Ryktet räcker. Den andra kategoriseringen är å andra sidan korrekt, men det förefaller endast möjligt att stänga ute en författare av den här rangen på grund av en sådan anklagelse i ett land som allt som oftast slagit mynt av att vara ett intellektuellt bakvatten. Ivrigt understött naturligtvis från den belägring som kulturvänstern gjort av bildningsansträngningarna här.

Så kom det sig att jag under det stora bokbålet i Göteborg för några år sedan fick en pamflett i min hand om en ny Strindbergbiografi av Stefan Wilde. Jag ögnade igenom de fåtaliga sidorna och genomled då vad som måste liknas vid en direkt och hastig uppenbarelse. Det här var en bok jag verkligen måste läsa, om inte för Strindberg så för författarens uppenbart banbrytande grepp på biografiområdet. Jag kände helt enkelt Augusts egen låga tändas inom mig ackompanjerad av ett sprakande ljud som endast kan ha varit ekot av det bildningsrus som nu väntade. Någon dag senare stod jag och pratade Johan Hammarström, den ansvarige förläggaren, vilken nu räckte över boken till mig i det att han roat berättade hur han hade gråtit en smula när han första gången läst skildringen av Strindbergs död i Wildes framställning.

En skandalskrivare i nattrock och kalsonger - August Strindbergs levnadshistoria för 2000-talet(2006), som den okonventionella titeln lyder är i det närmaste en anarkisk psykografi över en utav Sveriges främsta pennfäktare. Läsaren tvingas bokstavligen löpa gatlopp mellan Augusts vettvilliga frenesier och Wildes egna helt respektlösa avhandling av ämnet. Boken förvandlas snart till en kaotisk drog. Jag vägrade att lägga den ifrån mig innan jag för att stilla min sinneshunger hade förtärt varje ord och stavelse, varje augustinskt intryck, mellan de båda papperspärmarna. Och så kom det sig att även jag kort därefter var på besök hos denna samtidigt älskade och hatade konstnär, där han låg på sin dödsbädd och sakta förtärdes i sina spyor. Och jag grät en tår till farväl, då jag kände brödramötet med min vän hasta mot sitt slut.

Min Strindbergskärlek var nu säkrad för framtiden. Och jag gav mig hastigt i kast med hans egna texter. Samtidigt vaknade ute i landet även där ett nyväckt intresse för August, mycket av anledningen till detta var en uppsättning av Fröken Julie(2005) i Stockholm som blev mycket omtalad. Pjäserna är det ju alltjämt legitimt att ty sig till då de ju i allmänhet håller en mer proletär ton än författarens prosaskrifter. Nyligen kom också Stig Larssons filmatisering, August(2007), författaren här förnämligt porträtterad av skådespelaren Jonas Karlsson, samtidigt som förlagen i allmänhet tycktes ge ut nytryck av många texter. Så hamnade exempelvis Inferno(1897) i pocketform på mitt bord under sommaren. Jag hade förgäves sökt i stadens antikvariat efter en äldre utgåva av sagda skrift, men det visade sig att vissa titlar är näst intill omöjliga att komma över om man söker efter tidiga tryck. Ryms det månne ett intellektuellt uppror i de svenska hemmen? Inferno som ju handlar om författaren själv utspelar under några år på 1890-talets mitt, då han i sviterna efter uppbrottet med Siri von Essen lider av ångest, förföljelsemani och företar sig en rad tillsynes förvirrade övningar. Det går emellertid inte att komma ifrån det faktum boken är en sällsynt givmild och ärlig inblick i en sjuk människas liv. Strindberg bjuder med öppna dörrar in oss i ett hus fyllt av den egna galenskapen.

Desto lättare var det att finna ett exemplar av Svarta fanor(1904-1907). Det talas fortfarande inte alltid högt om denna bok i Sverige, såhär en hundra år efteråt. Här i Lund är kritik av professorssamhället såklart påtagligt besvärande. Grunden är ett generalangrepp på borgarsamhället, så som det tedde sig under hans tid. En samhällsmodell där ordningen och tystnaden var normen. Det säger sig självt att August Strindberg redan från unga år befann sig på fullständig kollisionskurs med denna begränsande och i hans egna ögon förljugna värld. Bandet jag hittade var tryckt 1910 i Göteborg. 1921 trycktes uppenbarligen mitt då nyvunna exemplar av I havsbandet(1890), också det uppfiskat under en tur i stadens antikvariat. Boken - ursprungligen I hafsbandet - är en långt mer allvarlig, inte tillnärmelsevis så demagogisk berättelse som de två föregående titlarna. I verket sammanstrålar Strindbergs naturalistiska, nietzscheanska och till viss del aristokratiska värderingar. Boken är som sådan mycket läsvärd. På Bakhåll förlag har under åren också två sammanställningar av kortare texter getts ut. 2005 gavs Jag har alltid tillbett kvinnorna och det är ett slags försvar med sammanställda utdrag ur Strindbergs författarskap, ett försvar mot den anklagelse som alltjämnt ansätter honom om att han skulle vara en kvinnohatare – av rang. Detta är såklart en uppenbar lögn. Augusts relation till kvinnan måste istället kategoriseras som gravt problematiserad. En inställning som förövrigt äro helt legitim, för att inte säga sund. Samlingen Ett halvt ark papper(2006) bär namn efter novellen med samma namn (1912). Novellen är som litterär form, trots dess korta natur, en fördjupning. Här sammanstrålar skriftställandet till några korta sidor där ambitionerna och passionen noggrant och försiktigt måste mejslas ut. Novellen står på så sätt som en värdemätare för den inneboende konstnären. August Strindbergs Ett halvt ark papper, författat sent i hans liv, är bland det vackraste och mest berörande som skrivits på det svenska språket. Det är en text som bör läsas av alla. Sådan är också Strindberg i sin helhet. Den som inte läst August, har inte läst litteratur på svenska. Hans författarskap är en nödvändighet, av naturen givet.

Ode "an die freude" - repris

För den som betraktar historien tydliggörs snart hur människan vid vissa tillfällen närmat sig begreppet fulländning, de höjder som efterkommande tider inte lyckas överträffa. Nivåer av mästerskap där vi tillsynes når slutpunkten av en underbar och enastående utveckling. Ett slags väldig urladdning av gudomligt betingad estetik som får århundraden av arbete att blekna i jämförelse. På musikens område inträffade denna totala fulländning i och med Beethoven. Han föregicks förvisso av två giganter - Johan Sebastian Bach och den sprudlande Wolfgang Amadeus Mozart, men med Beethoven inträffar något speciellt. I hans kompositioner uppstår en färdighet, komplexitet och känslomässig fulländning som, även om man inte personligen föredrar hans toner, egentligen inte tycks gå att angripa. Här skiner det av genialitet. Men så är symbolen Beethoven också på sätt och vis ett förkroppsligande av en större människa. Revolutionären Beethoven, eller skall vi kanske snarare se på honom som den frie radikalen, trotsade konventionerna, han bröt konformiteten och tog de steg som möjliggjorde hans egen enorma skapelse. På så sätt blir han till viss del en musikens Nietzsche - den senares inställning till den förre till trots. Beethoven var och förblev en individ, en individ som under sitt liv aldrig inordnade sig.
Han, den store Ludwig van, var den kompositör som tillfullo omfamnade den mänskliga passionen och förstod att föra in den i den högre musiken. När Wolfgang Amadeus Mozart kämpade sig in i sin egen död, tog han som sista uppgift att också genomföra sitt eget Requiem som komposition. Som döende omfamnade han döden till och med i sin konst. I relation till detta blir Beethovens personlighet på något sätt talande. Hans avslutande stora verk och avsked till världen, hans nionde symfoni, talar som inget annat musikalsikt verk i världshistorien. Det är en explosion till glädjens försvar, en vägran att låta sig nedslås. Trots den dövhet som drabbat honom och de motgångar som plågat honom går han i sitt farväl alltså till storms mot missmodets dunkla bastioner. Som en Titan.
Kommer vi då någonsin att få uppleva en sådan låga under vår egen tid? Det är med tvekan. Kanske utanför konstens fack. De högre konsterna har inte längre det tillflöde som genialitetens stora rörelse kräver, allt för få grödor odlas i dess åker för att vi verkligen skall kunna våga hoppas på en storslagen vårblomning inom kort, ty den intellektuella grund som konsterna idag ofta bekänner sig till leder inte mot den stora konstens och det stora livets svindlande höjder. Litteraturen kan emellertid i detta vara den hoppfulla budbäraren, här dröjer fortfarande den högre konstens idévärld kvar, här strävar fortfarande konstnärerna uppåt och bryter de tvingande tyglarna. Där finns hopp.

Detta är en omarbetning av en text som först fördes fram i Explanatio. Jag har fört in den här då jag inspireras av dess demagogiska ton.

Döden, min enda fiende

Döden är min enda fiende. Ju fler år som går, ju fler veckor som löses upp, ju fler ögonblick som sprider sig bakom mig likt en dimma av minnen, ju mer jag rannsakar mitt inre om innehållet i tillvaron, desto tydligare sprider sig en skräck inombords. En innerlig och rädsla för dödens faktum. Tanken på ickeexistensens möjlighet är outhärdlig. En otänkbarhet som är så främmande att den inte på något vis är greppbar. Ändå smärtar den varje gång den sköljer över mig. I grund och botten är det den ateistiska livsfilosofins tribut som krävs in av dess ståthållare. När vi befriar oss själva från enväldiga gudars regim inför vi en ordning där själen inte har någon plats efter varat, ty efterlivet ges ingen realitet i vår inre logik. Så långt fungerar visst intellektet, men vid tanken på att inte förnimma sprider sig kvalen som en löpeld i kroppen och över min dag. Och även om rädslan lämnar mig lika snart som den kom, vet jag också att den kommer åter. I morgon möts vi med kalkylerad säkerhet igen, som vore det hugget i sten. Den och jag. Återvänder med samma envishet som livet hastar mot sitt ofrånkomliga upphörande i framtiden. Den punkt då min förtvivlan i ett sista andetag byts mot ickevarats kalla tomhet. Friheten har sitt pris. Gudarnas vrede och skuldernas skärseld, deras frånvaro betalar vi således med frihetens inferno. Kvar finns livet, det sanna livet, det fria andens högre andetag, som vi därmed av nöden gör till vår närmatse vän.

Libertas optima rerum

Jag vill önska alla nya läsare välkomna! Samtidigt är alla gamla läsare mycket välkomna tillbaka. Mitt förra bloggförsök gick under i en kombination av försummelse och rent digitala problem när Google kom in i bilden. Ambitionen med denna nya ansträngning är ärligare, mer fokuserad och tar vid där Explanatio lämnades åt sitt eget öde.

Det är med en spänd förväntan om en hoppfull framtid som vi skrider till verket med att skapa en annorlunda värld, en värld för den gränslösa människan. En högre människotyp om man så vill, trots alla faror man möter när man talar om en sådan. Vi talar här om den bildade, gränslösa människan. En person med ideal utöver guldets klingande ljud och bortom den lägre tillfredsställelsens rop. En människa som för en strävan att höja sig själv över det som tycks henne givet. En människotyp för vilken estetiken är ledstjärna och där varje problem tolkas genom de högre konsternas penseldrag.

Denna människa för vilken friheten sätts främst hoppas jag här skall finna sin hemvist. Libertas optima rerum.