På årets sista dag

För ett år sedan skrev jag följnade i min dagbok:

Dagen innan nyårsnatten samlas Lunds herrskap i saluhallen. Där spatserar de framför charkuteridiskarna föreställande sig sin egen förnämlighet som om den vore utgjuten i den stundande offermaten. Där blandar sig en redan utgången generation iförd sina pälsar och kappor spelandes en roll de inte känner. Allt emedan deras begär på avstånd trånar efter paté och ostar bakom diskarnas glas. Som en konvulsion ser man i deras ansikten förnärmelsen över att just deras vilja, deras hunger, behöver rätta sig efter den lilla kölappens makt.

De ter sig som en samling spacklade lik. Där står de som hungrande hunddjur och hugger efter kadavren. Intetsägande människor, inbillade professorer, bankirer och doktorer. Fyllda på guldpläterade diplom men tomma på mänsklig ande. Alla är de upptagna med illusionen i vilken de, de förvekligade, fortlever sin livslögn. Den att människans station ges av hennes skådespel och inte av hennes värde. Just därför är deras egen middag en symbol för höjden av den klass uppå vilken de bestigit sitt liv. Vad de inte tagit hänsyn till är att bergets storhet kommer lika mycket av dess massa som dess höjd. Och emedan de tagit sig upp på livets kulle har de ännu inte bestigit övermänniskans klarblåhöjder. De reflekterar därför inte över avsaknaden av vita linnedukar och klingande kristall. Den stackars oxen kommer ikväll att förtäras på en simpel bomullsduk.

När så sker anser de till och med att denna avsaknad av genuin klass icke är något klandervärt utan tvärt om något alldeles aktningsvärt i sig. Besynnerligt, att de inte ser att de i allt saknar tidigare tiders sofistikerade levnadsföring. Frånvaron av frack och vita silkeshandskar är inte bara fysisk, den är också själslig. Borgerskapets brokiga kreationer är som en fältuniform avsedd för deras stånd. I allt saknar de högre värden och estetisk förmåga. De känner namnet på den filé som ställs fram på nyårsbordet, men de vet inget om den värdighet med vilken det offrade livet borde förtäras.

Uppenbarligen var jag när jag skrev detta på stående fot i saluhallen förnärmad av det högre ståndets litenhet. Det högre borgerskapet är ju det högsta stånd vi känner idag. Någon aristokrati ser vi inte längre på våra gator. Samma känsla övermannade mig också igår då jag inhandlade ost avsedd för kvällens njutningar. När jag stod där och trängdes med tanter i dyra pälsar och fattiga själar slog det mig att jag redan närt denna betraktelse och fört ner den i min skriftbok.

En notis om palestinafrågan.

Sin vana trogen använder den Israeliska staten massivt övervåld i sin vedergällning för de raketangrepp som palestinier gör från Hamastrogna områden. Nära trehundra döda på ett par dagar i en konflikt som nyss tagit fart igen efter att den halvårslånga vapenvila som omfattat de båda parterna nu upphörde för en dryg vecka sedan. De palestinska raketangreppen å sin sida måste betraktas som fruktlösa, självdestruktiva, försök till slag mot den Israeliska ockupationsstaten. Raketanfallen som sällan når målet att faktiskt skada någon israel, skänker endast utökat lidande till den redan nödställda palestinska befolkningen. Än en gång är det alltså bevisat för omvärlden att de båda parternas konflikt inte kan lösas med de medel som idag används. Där kan inte bli någon fred i Israel med mindre än att landet ger upp sina bosättningar och inga vapenstillestånd kan sannolikt bli fruktsamma så länge en terroriststämplad organisation behärskar delar av den palestinska geografin. I ock med detta är det egentligen ointressant huruvida de palestinska grupperingarna är frihetsrörelser eller terroristorganisationer. Faktum kvarstår nämligen att så länge kriget inte trappas upp till ett fullskaligt krig med syfte att utplåna motståndarsidan syns ingen lösning att hämta i de våldsansträngningar som nu pågår. Varken för Israel eller för palestinierna.

Det Israeliska övervåldet har nu kritiserats av det ”internationella samfundet” via ett yttrande i säkerhetsrådet. Sin vana trogen kommer dock omvärlden inte att ta några fler steg för att faktiskt åstadkomma ett slut på konflikten. För en utomstående kan det tyckas motiverat att faktiskt införa sanktioner riktade mot staten Israel så länge de fortsätter att förtrycka och terrorisera miljontals människor på grund av deras etniska tillhörighet. Ett sådant hopp är dock att betrakta som overkligt då den amerikanska staten utan förbehåll stödjer statens Israels agerande – detta oavsett vad denna tar sig för. Det är därför rimligt att anta följande. Det kommer aldrig att bli fred i mellanöstern. Israel vill inte ha fred med palestinierna och utan humana reformer i sin utrikespolitik kommer palestinska aktionsgrupper inte heller upphöra med angreppen på den stat som håller dem fångna och dess civilbefolkning. Fred uppnås därför med största sannolikhet först den dag då ena parten upphört att existera. Framtiden är därför mörk för palestinierna. Israel har den starkare handen i spelet och det är osannolikt att någon väststat kommer palestinierna till hjälp, oavsett deras, som man kan anse, moraliska övertag. Sverige antog ju exempelvis under statsminister Göran Perssons ledning en tydligare Israelvänlig hållning än vi tidigare haft. En återgång till den gamla hållningen, skulle förvisso vara politisk motiverad, men i grunden fruktlös och i längden endast tillgodose våra egna behov av att tro att vi står på det rättfärdigas sida. Vår vana trogen tar vi bara tydlig ställning i konflikter som inte direkt påverkar oss och vår egen politiska vardag. Vilken part vi således beslutar oss för att stödja spelar egentligen ingen roll. På säkert avstånd kan vi fortsätta betrakta konflikten utan att behöva bli berörda. Så som vi gjort så många gånger förr.

Midvinternatt

Midvinternattens köld är hård. Njae, kanske inte riktigt så. När jag vaknar upp på julaftonsmorgonen möts jag av grå skyar. Marken framför mig är fuktig och från grannens outslagna rosenknoppar skymtar en rosa nyans från de blad som inte hann gro innan mörkret fattade norden i sitt grepp. På skotten hänger blänkande droppar, rester av nattens stillsamma regn. När jag ser in i spegeln möts jag inte av djup vit snö och barndomens ståhej. Där kommer istället ett gammalt ansikte mig tillmötes. Trött och härjat av sista årens nederlag. Det som för en kort stund sedan var en ung man har nu blivit bestulen på allt ungt. Dagen uppfattas som tung.

Utan handling

Är det vår generations dom att gå utan dåd? Att inte skänka stora tankar som kan inkorporeras i mänsklighetens historia. Som vaken betraktare slås man av tomheten i västerlandets pågående levnadsfilosofi. Som åskådare kan jag skymta den stora tomheten, men som medlem av det folk jag betraktar förblir min penna tyst och klingan på mitt svärd slö, som högts lämpad att tjäna som brevstopp för de fattiga ark av papper jag plitar ned. I ett slag inte bara bejakar utan upphöjer vår tid också dådlöshetens och den förklenade tankens imperium till något eftersträvansvärt. Hör man kanske inte ofta denna doms slutsats alltjämt försvaras med den ständiga balansens dödliga ideologi?

Fenomenet, som inte alls är nytt, var tydligt redan under romersk kejsartid. En tid, då folket bredvilligt skänkt bort sin makt till en rad despoter som varken levde upp till Platons intellektuella ideal eller den långt senare konservativa revolutionens aristokratiska idé. Det var en tid då medborgaren tillsynes avsvurit sig samtliga högre maktanspråk, de livsnormer med vilken hon skulle haft möjlighet att höja sig, och istället upprätthöll despotins ideologi gentemot sina undersåtar och lät sin egen dådkraft köpas stum av en ständig konsumtion av excesser. Juvenalis angriper sin egen tid och konstaterar i en slags satir över de skriftlärdes verklighet att grammatikern, vars uppgift det var att bilda de uppväxande sönerna, under ett år belönas med den summa som arenans gladiator ges till skänks efter en enda seger. Ändå förväntas grammatikern stå in loco parentis för de spirande ynglingarna. För framtiden.

Möter oss inte idag också samma bild av verkligheten? Är inte tutorernas ära, de som skall odla framtidens intellekt, oändligt efterställd skådespelarnas och gycklarnas? Skänks inte dagligen det guld till offentliga horerier och till medlemmar ur förställarnas skara som en enda lärare får till skänks under sin fulla livslängd? Som en effekt av bristen på verksamma ideal och en påvisbar avsaknad av högre utsikt söker människan nu åter sitt opium i skådespelet. Den välbeställa människans ambition ligger inte längre hos dygden, ej längre i djupet av en handling. Istället strävar hon efter ytans bekräftelse, de lagrar hennes andliga hus vilar på är inte längre dådet, utan den prostituerande fernissans skimrande innehållslöshet. Skicka ståthållaren till Ostia, utbrister Juvenalis, men väl där finner man honom bland mördare, sjömän och tjuvar. Där ligger han dyngrak på golvet som en snöping vars tamburiner tystnat. Men varför förvånas över en adlig skådespelare? - frågar han läsaren. Själve kejsaren spelar ju lyra.

Kejsaren får i detta stå modell för vår egen tids statssystem. Där styrs ju varje demokratiskt land tillsynes enkom av folkets rop efter mer bröd och fler skådespel. Är det då inte denna ständiga mättnadskänsla som i allt styr massans politiska handlingsförmåga? Ej längre efterfrågas en godare måltid, ej heller ett skådespel större i anden. Snarare hånas den finare smaken såsom något avskyvärt. Detta är det lågas angrepp på det höga. Den drucknes bild av morgonsolens ljus. Jakten på summans ökande storlek har gjort medborgaren blind inför det tomma innehållet. Det är som att ständigt försöka mätta dagen med en ändlös tillgång på vitt bröd. Vi mättas, men saknar näring, med det att vi försöker fylla vår saknad med tomhet.

Var finner vi då idag det svar vi söker? Den mätta dagen är aldrig störst uppmanade Karin Boye. Det stora gives oss först under en dag av törst. Ernst Jünger talar om en ideologi som ligger den aristokratiska värderingen nära. Dådet, der Tat, är det centrala begreppet i hans filosofi. Här är det livshungern som lyser igenom. Mycket vet jag, dock vill jag veta allt, är Jüngers ord.

Den i anden aristokratiska skolan tar sin utgång i begreppet dygd. Dygden beskrivs sedan antiken, här figurerar Platon, Aristoteles, Cicero och till och med Juvenalis som ledsagare, såsom bestående av fyra grundpelare. Rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet ses som kännetecken på en större människa. I och med dessa begrepp presenteras således en motpol inte enbart till bourgeoisiens värdegrund utan också till hela den rådande samhällsordningen. Dessas beskaffenhet som också kritiseras av Juvenalis mer direkt. Äkta adel och höghet får vi enbart av dygden, menar således den antike satirtecknaren. Det är alltså genom denna dygd som människan skall nå bortom sig själv och bli till något högre, för att använda ett Nietzscheanskt synsätt. Tanken på rättrådighet som ett högsta värde går långt tillbaka, man kan skönja tankegångar på detta område långt in i indoeuropeisk forntid. Det som är rättvist, skapar bäst förutsättningar för samhället. Till viss del står detta i kontrast till de monoteistiska betraktelsesystemen där domen är det förhärskande rättesnöret. Att moralisk betrakta rättsstaten som ett binärt system ligger för den borgerliga människan. I brottet ser den obildade endast rätt eller fel, precis såsom en siffra ges eller inte ges i bolagets bokslut. För den aristokratiska anden är rätten istället något organiskt, formbart, precis som livet självt. Tapperheten anknyter direkt till tanken om der Tat. Att just detta begrepp fick sådan framträdande plats hos Jünger är inte svårbegripligt. Fostrad i den preussiska armétraditionen och deltagandet i första världskriget lämnade en genklang i honom som i olika former kom att stanna kvar livet ut. Tanken på visheten som en dygd har stigit upp ur det humanistiska bildningsidealet. Både strävan och ursprunget är detsamma. Det är därför inte heller förvånande att just bildningen har sitt starkaste fäste i ett aristokratiskt tankekosmos. För borgarsamhället tycks bildningsidealen närmast framstå som en obegriplighet skapad för en värld man själv inte förstår sig på. Där förespråkas istället utbildningsnormen. Hantverkarens gesällbrev är mål och rättesnöre. Diplomet blir viktigare än innehållet och detta tar oss tillbaka till det förhållande som jag tidigare tydliggjorde. Det är främst den materiella förkovran som ger klassen mening. Den andliga rikedomen saknar man förmåga att riktigt förstå sig på. Av bildade människor skapas nämligen direkt en kritik mot bourgeoisiens samhällsform som ju är självinneslutande och konformatorisk i sig. Bildning förutsätter frihet, både kroppsligen och intellektuellt. Borgerskapet förutsätter ju å sin sida en värld uppbyggd genom ett slags skråväsende. Till sist har vi måttfullheten. Denna har hos vissa tolkats som ett slags krav på lagomvarande. Men det är endast genom ett borgerligt tolkningsfilter som en sådan slutsats dras. Måttfullheten står inte i kontrast till den eventuella utsvävningen, men likväl till den småaktiga excessens litenhet. Den upprätthåller en slags balans mellan det stora och det karga och slår vakt om den dynamik i det mänskliga sinnet som krävs för att skapa en högre själ. Måttfullheten vill på så sätt bekämpa sinnenas opium till förmån för sinnets och den högre andens fria raseri.

Breven från Iwo Jima

Den 19 februari 1945 inleddes den amerikanska invasionen av den japanska ön Iwojima. De över fem veckor långa striderna skulle pågå fram till den 26 mars samma år. När kampen avtog hade ett utav stillahavskrigets blodigaste slag utkämpats på den lilla vulkanön. Sju tusen amerikaner hade mist livet, men i det virrvarr av tunnlar som de japanska försvararna grävt ut månaderna innan angreppet låg nära tjugoen tusen japaner döda. Allt som allt omfattade de båda ländernas sammanräknade förluster i döda och sårade över fyrtiofem tusen man. Endast ett par hundra av de japanska försvararna överlevde.

Framför mig ligger nu en bok med namnet Breven från Iwo Jima. Titeln – och handlingen – identisk med den film som för något år sedan gjordes av regissören Clint Eastwood. Denna titelgemenskap är naturligtvis ingen tillfällighet. Både Yukiko Dukes bok och filmen bygger i stort på de brev som de japanska försvararna lämnade efter sig. Speciellt gäller detta de över fyrtio brev som den japanske befälhavaren på ön, generallöjtnant Tadimichi Kuribayashi, skrev till sin familj under sin tid på ön. Då breven av olika anledningar aldrig kom att genomgå någon censur är de som historisk källa omistliga. I dem beskriver Kuribayashi sina känslor inför familjen och kriget. De ger dessutom en ovärderlig inblick i hur livet tedde sig på ön för de japanska soldaterna innan de mötte sitt öde under det amerikanska angreppet.

Yukiko Duke själv är för de flesta kanske mest känd som litteraturkritiker i tv eller som översättare av några utav den japanske författaren Haruki Murakamis böcker. Tidigare har hon också varit verksam som nyhetsjournalist i Japan, och som krigskorrespondent i Kambodja. Som litteratör har hon gett ut två kokböcker av vilka den ena, Mikaku, också en kulturhistorisk berättelse, blev nominerad till Augustpriset. Breven från Iwo Jima är hennes första försök till en större historieskildring.

Som historiker kastar jag mig såklart med stor iver över varje intressant skildring som kommer min väg. Så också den här gången. Desto närmare källorna en bok håller sig desto större behållning får jag ofta av skildringen. Kanske är det en falsk förhoppning om att jag då kommer sanningen närmast. Breven från Iwo Jima är därför något av en liten guldgruva. Brev, av vilka jag kan läsa många själv, och alltså inte enbart är hänvisad till författarens egen avhandling. I dem kan jag komma ett stycke förflutenhet in på livet.

Det är som bekant segraren som skriver historien, och vad gäller den västerländska bilden av kriget i Stilla Havet har ofrånkomligen det amerikanska tolkningsföreträdet varit uppenbart. En bok baserad på japanska källor känns därför särskilt angelägen. Historieskådespelet blir än mer gripande då de japanska soldaterna inte längre förblir anonyma pjäser i en politiskt korrigerad historia. När historieskrivningen kan spela en sådan roll, då har den sin allra viktigaste uppgift.

Klarar då Yukiko Duke av att föra detta nära fyrahundra sidor långa förstlingsförsök genom prövningen? Att Yukiko är en skicklig skribent råder det inget tvivel om. Hennes författande är lättläst och man tar det lätt till sig. Generallöjtnant Tadimichis historia återberättas med stor inlevelse. Med känsla och förståelse. Det är också här som mitt första försiktiga utropstecken sätts. Boken, som är mer av en biografi över Kuribayashi än en skildring av slaget om själva ön, förefaller ibland något tendentiös. Kanske står Yukiko den man hon skildrar allt för nära i känslan. Ibland saknar jag en djupare analys. Duke skildrar – återberättar – men ifrågasätter och omvärderar inte i den utsträckning som jag själv skulle ha önskat. Samtidigt kan jag reagera på att den japanska sidan i boken ofta förfrämligas genom ett utbrett användande av uttrycket ”japanerna” som vore de alltjämt främmande för läsaren. För en bok som har ambitionen att bryta det rådande tolkningsföreträdet ter detta drag sig något underligt. En annan form hade varit att föredra.

Parallellt upplever jag att den berättade historien ofta upprepas. Jag stöter i boken ibland på stycken, ord, formuleringar och information jag tycker mig ha mött förut och jag lämnas undrande över varför redaktören inte reagerat? Sådana ting är lätta att tillrättalägga. Vad allvarligare är, är att formgivningen av boken en direkt besvikelse. När jag nyligen läste Peter Englunds Stridens skönhet och sorg från Atlantis möttes ögat av en form som skänkte estetisk njutning för ögat. Där var skepnaden behändig och texten vacker. Norstedts formgivning av Yukiko Dukes bok får bakläxa. Boken är klumpigt stor (ett öde som beklagligt nog också drabbat delar av Norstedts Murakamiutgivning) och sättningen, speciellt bildtexternas typsnitt, en plåga. Om vi i vår del av världen beundrar något i den japanska kulturen måste det vara dess estetiska sinne. En bok om Iwo Jima hade därför förtjänat större omtanke. Textens innehåll är i en bok naturligtvis det viktigaste, men det grafiska språket spelar samtidigt en betydande roll för läsupplevelsen.

Redan från börjar stod det dock klart för mig att det här var en bok jag kände mig nödgad att läsa. Historiens värde överglänser eventuella tveksamheter. Man skall läsa och ta till sig av Breven från Iwo Jima. Berättelsen är intressant och aktuell. Fortfarande aktuell därför att boken skänker oss ett minne av dem som vi förut inte känt.

Denna recension publiceras i Tidningen Kulturen julveckan 2008.

Islamistisk yoga

Den 22 november beslutade Malaysias högsta muslimska råd att utövningen av Yoga var oförenlig med islam. Man gjorde det i formen av en fatwa. Fatwan är ett rättesnöre snarare än en lag som muslimen följer av eget val, men man skall dock inte underskatta fatwans tvingande roll i en värld som domineras av religiös fundamentalism.

Riktlinjerna utfärdades med motiveringen att yoga är en yttring av hinduismen. Kombinationen av kroppsövningar och vad man ser som religiösa inslag som lovsång och dyrkan med avsikt att uppnå en inre frid syftar till att individen blir ett med hinduismens högsta väsen. Ett sådant tankesätt är enligt ordföranden för rådet, Abdul Shukor Husin, oförenligt med islam. Beslutet har dock kritiserats, inte bara i väst utan också av mer moderata muslimer och av andra institutioner i Malaysia. Bland kritikerna står flera sultaner vilka traditionellt dessutom betraktas just som islams väktare. Från sådant håll har meddelats fatwan inte kommer att träda i kraft förrän det att Malaysias federala fatwautskott diskuterat frågan.

Yoga som träningsform har under de sista åren blivit populärt i Malaysia. Man får anta att det är just därför som det i detta fallet muslimska rådet reagerat. Man behöver dock inte resa långt för att träffa på denna religiöst betonade skepticism riktad gentemot just yogan som träningsform. För något år sedan riktades liknande kritik i vissa svenska kyrkor. Motiveringen den gången var inte ordagrant densamma, men vilade ändå i samma slutledning. I det fallet var invändningen att yogan – och all annan asiatisk mystik – hindrade utövarna från att på heltid ägna sin tankeverksamhet åt den kristne guden. Ett tankesätt som förövrigt rimmar dåligt med den protestantiska kyrkans egen värdegrund.

Ett sådant tankesätt är såklart endast förenligt med de monoteistiska religionernas världssyn. Det binära betraktelsesättet av världen skänker inget existensberättigande för utövandeformer som inte direkt knyter an till den rådande dogmen. Samma problem uppträder däremot inte i vare sig ateistiska eller polyteistiska kulturer. Oavsett om vi betraktar den sekulariserade enklaven av jordens befolkning, de buddhistiska kulturerna eller hindusim(och andra polyteistiska system) finner vi samma utbredda tolerans mot ”importerade” andliga uttryck. Det är därför rimligt att antaga att avsaknaden av tro, tron på att det inte finns någon sanning eller erkännandet av flera parallella sanningar, alla mer eller mindre per automatik leder till en mer tolerant världsåskådning.

Kritiken inom de monoteistiska kyrkorna mot dessa fundamentalistiska synsätt är dock inte frånvarande. I det svenska fallet ledde predikan till avsked. Den svenska kyrkan är idag en demokratisk organisation där folket på olika sätt kan utöva makt över tillsättningen av präster. Så skedde således. Det islamistiska fatwabeslutet angående yoga har också kritiserats både av muslimska yogautövare och av muslimsk press i landet. Det har framförts röster om att yoga borde kunna utövas i en slags islamsk form, där de mest tydliga hinduistiska inslagen tagits bort. Liknande ansträngningar har gjorts på flera håll ibland annat den svenska kyrkan. Där utövas idag meditation med tydligt zenbuddhistiska anor. Den buddhistiska ramen har plockats bort och ersatts med en kristen dito. Den meditativa övningens kärna är dock - föreställer jag mig - fortfarande intakt. Den svenska kyrkan är idag dock att betrakta som något mer tolerant än de ofta fundamentalistiska yttringarna av islam. Men steget är inte så stort som vi tror. Ändå borde en liknande lösning vara möjlig för yogan som träningsform och muslimerna i stort. Om en allmänmänsklig acceptans nu inte anses möjlig.

4.7

Klockan 6 och tjugo väcks jag av en dov smäll. Lägenheten rister till och ett fläktsystem i någon byggnad i närheten går upp på högvarv. Mitt sovande tillstånd har under ett ögonblick förbytts mot klarvakenhet. Jag ser mig omkring i mörkret och väntar ett tag på att något mer skall hända. Katten som ligger vid fotändan förefaller preockupperad med samma sysselsättning. Hon ser åt höger och sedan åt vänster, och så åt höger igen. Trotts att jag är lugn vibrerar kroppen. Min puls rusar medans sinnet är stilla. En kort jordbävning har besökt vår annars så stillsamma plätt på jorden. Det är första gången under mitt liv som jag verkligen känner en sådan. Jag är fascinerad. Inte skärrad, bara nöjd över att ha fått uppleva det. Epicentrum låg tydligen bara någon mil härifrån. Fyra komma sju på den berömda Richterskalan. Hungern gör sig påmind. Först kanske ett kapitel av Juvenalis.

...

Några timmar efter skalvet är jag fylld av en påtaglig lyckokänsla. Jag gläds över det faktum att den slumrande tillvaron skakats om. Att Gaia brutit sig igenom varats ständiga och bevisat att hon fortfarande lever. När jag för att inhandla mitt frukostbröd gav mig ut på en hastig runda i kvarteret möttes jag av idel glada ansikten från mina medmänniskor. Det var som om jordbävningen väckt något slumrande till liv i oss alla, som om förkastningsrörelsen kittlat våra primala drifter. Som om livet för en kort sekund varit på besök i våra själar och väckt minnen om hur skön och omvälvande tillvaron skulle kunna gestalta sig. För en kort stund hade den startat en tanke i oss om att vi var del av den kosmiska ordningen, att vår natur är kaos och inte den livets bleke som det småborgeliga trygghetssamhället söker omge oss med. Denna vågrörelse kommer i de allra flesta sinnen redan att ha dött ut när jag skriver detta. Ty skalvet var allt för svagt för att kunna välta verkligheten över ända. Men kanske gror ett frihetens skott i ett sinne eller i två, en glöd som blir till en låga. Till en människa som bryter sig loss och som ser som sin uppgift att bryta ner tillvarons fängslande grundvalar.

Livets betingelser

”… oberoende har han gått igenom livets hårda skola och ser ner på människorna med det starka och förnäma förakt, som härflyter ur en djup kännedom om den relativa värdelösheten hos allt, det egna jaget däri inbegripet.”

Orden är Strindbergs, boken Inferno. Denna skildring där August oförtäckt lägger sina inre plågor under betraktarens öga träffar på många ställen mitt i prick i beskrivningen över livets plågade föreställning. Ty är inte tillvaron endast ett grått fält av sten i vilket de modigt uppspirande livs-skotten snart mals sönder med ny beläggning?

Den relativa värdelösheten, är väl den livsförutsättning som tydligast är ett barn av människans bildning. Någon, vilken jag nu i ärlighetens namn glömt vem det var, sade en gång att bildningen kan föra med sig två saker. Den leder till möjligheten av ett intellektuellt förhöjt och njutbart liv och verksamhet, men det vässade analytiska redskapet leder också till den förödande slutsatsen att livet i det yttersta saknar reell mening.

Detta torde vara anledningen till varför enkelt folk mer sällan än bildade människor gör processen med sitt eget liv kort. Självmordet är ju den aristokratiska människans signum. Lite förenklat skulle man kunna säga att det man vet har man också ont av. Ty har man inte djupare penetrerat livets betingelser, bekommer de en heller icke såsom ett påträngande problem. Livet är ingen olägenhet så länge vi inte kräver ut något av det.

Ett intressant faktum är att det således också är här som buddhismens kärnbudskap ligger. Ju mindre betydelsefullt vi anser det egna jaget vara på behovsstegen, desto lyckligare blir människan. Jakten på den egna tillfredställelsen gör oss olyckliga och skapar som minst fler behov. Avsäg dig alla anspråk och livet skall istället le emot dig.

Frågan är om detta svar då kan appliceras på den europeiska människan. Vi inser det stora i denna tanke, och kanske även riktigheten i den, men vi finner oss sällan till ro sittandes stilla. Inte så mycket därför att vi är kulturellt stressade utan skulle jag vilja säga mer beroende på att det i vår mentala struktur tycks finnas ett behov av en slags rörelse. Den europeiska människan sluter inte sitt sinne och avskärmar det från omvärlden. Finner sig icke bekväm i detta. Vi stävar helst mot nya kontinenter höljda i dimma och söker vidare. I detta tillstånd finner vi oss som bäst. Kanske är just därför som också August utbrister,

”Allt får sin egen naturliga och enkla förklaring, och likväl gör just denna enkelhet mig galen och förskräcker mig.”

Övervakningens pris

Det var inte glädjen över det romerska livets förträfflighet som föranledde Juvenalis att utbrista bröd och skådespel i en utav sina satirer. Panem et circenses, som förövrigt snarast översätts skådespel och cirkus, var för honom ett nedvärderande betyg och i sammanhanget beklagar han sig över att det folk som brukat utdela fältherremakt och ämbeten nu förminskat sin ambition och sig själva. Romarna, vilka var målet för det verbala angreppet, nöjde sig numera med just dessa två ting, och i utbyte mot dem, gav man bredvilligt bort sin egen frihet. Genom att göra avkall på sina rättigheter litade man till ett ökat välmående för sig själv. Ett välmående, måhända hade Marx kallat det ett folkets opium, som via ett antal felaktigt uppbyggda slutledningar också leder till en tro på individens förhöjda säkerhet. Samma beteende ser vi idag också i det allt mer materiellt välmående Kina. Under samtal möter man öppet dessa tankegångar vilka tydliggör varför de humanistiska reformerna uteblivit trotts de stora framgångarna på andra samhällsplan. De kinesiska medborgarna har helt enkelt låtit sig köpas, låtit sig bedövas av konsumtionens narkotikum. Man ber världen om uppskov från kampen om rättigheter och hänvisar till att man först vill vältra sig i den materiella rikedomens bassäng. Denna tanke leder på inte speciellt långväga stigar direkt till oss själva och vår egen situation. Sjunkande samhällsengagemang går hand i hand med tilltagande konsumtion, tilltagande religiositet, tilltagande verklighetsflykt och också en grav världsfrånvändhet. I denna situation drivs nu i flera olika parallella spår kraven på ökad säkerhet, större polismakt, ökande bevakning, automatiserade hastighetskontroller och så vidare. Vad vi än företar oss förefaller vi vara åtföljda av ett krav att ta bevakningskameran med oss. Allt för vårt eget bästa. Medelklassmedborgaren när en ökande övertygelse om att ett reellt hot går att urskilja inte enbart gentemot individen i sig utan också mot den trygga och aldrig ifrågasatta – hopplöst känslolösa – men materiellt mättade samhällsordningen. I detta tillstånd har individen avsagt sig inte bara en mängd intellektuella rättigheter utan också vitala dito på yttrandefrihetens område. Kring sig bygger man därför murar av glas inifrån vilka man nöjer sig med att betrakta den mänskliga tillvarons förutsättningar som ett hot. Livet tillskrivs endast ett värde. Direkt sinnlig tillfredställelse. Inte på passionens plan, inte som en njutning, lidelse och vällust kräver ju känslorum och sinnliga motpoler, utan i den stilla mättnadens regim. Med denna avtrubbning har man också lagt ifrån sig ambitionen att ge sig själv och sin avkomma lärdom. Själva bildningen har snarast förvandlats till ett aristokratiskt betingat skällsord. Här i ligger den omedelbara faran. Lärdomen må vara en aristokratisk värdering men som sådan är den ett uttryck för något gott. Den obildade medborgaren är farlig. Inte bara för sig själv utan också för sin omvärld, och det är ett högt spel för alla stater att skänka inflytande till en sådan typ av samhällskropp. Bristen på bildning leder till ibland rent katastrofala beslut. Dag Hammarskjöld uttryckte kunskapens fundamentala vikt i termer av att vi måste lära oss att förstå världen om vi skall kunna förändra den till det bättre. Så enkelt uttryckt! Den utbredda okunnigheten och det till den starkt knutna ointresset är det som idag möjliggör övervakningssamhällets framgångar. Det är en bristande insikt i informationsfrihetens och yttrandefrihetens fundamentala värde som gör att västvärldens medborgare idag är beredda att köpslå med samma rättigheter till förmån för vad man tror skall alstra en större trygghet. Benjamin Franklin tydliggjorde dock denna tankebanas elementära felslut. De medborgare som ger upp sina rättigheter i utbyte mot säkerhet har snart varken det ena eller det andra. Det följer naturligt att en medborgare utan rättigheter också saknar den säkerhet hon söker, de medel med vilka hon kan försvara sig mot intrång i den personliga integriteten. En sådan person lever i en totalitär stat.

En nattlig reflektion

I natt när jag slutligen lagt böckerna ifrån där jag låg inbäddad under dunbolstret, sträckte jag mig efter lysknappen och släckte läslampan. Där efter gled jag sakta ner under täcket så att endast huvudet stack upp i den friska luften. Plötsligt kände jag då något obehagligt kallt, nästan vått, i höjd med kroppens heligare tillgångar. Jag blev förskräckt! Hade jag läckt utan att jag känt av det? Hade åldern plötsligt övermannat min lekamen och nu förnedrat min manlighet med ett oannonserat funktionsfel. Jag sträckte skärrad handen ner under täcket för att undersöka saken sådan som den nu var. Jag kände efter. Upp kom en stiftpenna vars kalla metallbeslag spelat min kropp ett spratt. Lättad log jag för mig själv. Ingen fara den här gången.

Minnen från det stora kriget

Den elfte november i år högtidlighölls på många håll i Europa krigsstilleståndet efter första världskriget. Detta krig kom mer än något annat att bli en budbärare om en värld i förändring. Det blev en vågbrytare mellan ett äldre Europa och en ny epok. En tid där förhållandet mellan människan och hennes industrialiserade omgivning tillslut och tydligt skulle komma att förändras. I västfrontens skyttegravskrig inleddes en metamorfos av världen. Det Europa som 1914 steg ner i skyttegravarna, och som i största allmänhet var en fortsättning på 1800-talets idégrund, var ett annat än den i lera och blod indränkta kontinent som efter fyra års ihärdigt metallregn kravlade sig upp till markytan igen 1918. Fram trädde en stålklädd civilisationsregim som skulle hålla världen i sitt grepp under hela 1900-talet, ett samhällssystem som vi fortfarande till viss del lider av. En levnadsordning där människan underordnats den rationella produktionens logik, där individens djupare värden offrats till förmån för massans mekaniska sinnevärld.

Denna förändring var tydlig och den iakttogs inte minst av de som kämpade. Ernst Jünger ger en beskrivning av hans eget första möte med den nya målmedvetna ordning som nu tog form. ”Det var första gången jag såg en tysk soldat i stålhjälm, och jag uppfattade honom omedelbart som en invånare i en främmande och hårdare värld.” De tyska förbanden hade fram till dess varit utrustade med den klassiska pickelhuvan. Den nya stålhjälmen, som idag är liktydig med den tyska krigsmakten under världskrigen, var ett direkt resultat av ställningskrigets plötsligt påkomna realitet. Den nya tiden föll ju bokstavligen med dödlig verkan ner i huvudet på soldaterna. Jünger konstaterar att det korta elddop som soldaten genomgått, redan danat en förändring i honom som gjorde honom väsensskild från de män han nu skulle leda in i krigslandskapet. Ernst Jünger och hans kamrater skulle snart nog genomgå samma förvandling.

Betraktelsen tas från Ernst Jüngers I stålstormen som i dagarna kommer ut på bokförlaget Atlantis. In Stahlgewittern som den tyska titeln lyder något förkortad, publicerades första gången redan 1920 och är utan tvekan en av de viktigare ögonvittnesskildringarna av det stora skyttegravskrigets verklighet. Boken som bygger på författarens egna dagboksanteckningar skulle ursprungligen kommit ut på annat förlag. Ödet ville emellertid annorlunda och Atlantis tog över utgivningen när lundaförlaget Augusti nyligen tvingades lägga ner sin verksamhet. Att Jünger nu ändå ges ut, av ett större förlag, kan betraktas som bevis på bokens obrutna aktualitet.

Ynglingen Jünger rykte in i kriget som nittonåring och genomlevde därefter de flesta av dess skeenden fram till det att han sommaren 1918 skadades allvarligt för fjortonde och sista gången, nu av ett skott genom ena lungan. Han gick emellertid ur tiden långt senare 1998, då hundratvå år gammal, och med en rik författarbana bakom sig. Det får i övrigt anses som ett smått under att han överlevde kriget över huvud taget. Tio miljoner soldater och ytterligare ett stort antal civila skulle komma att förlora livet i denna fyra år långa metallorkan där miljontals ton granater och järnskrot oupphörligt plöjde ner sönderslitna liv i jorden. De flesta av dem existerar nu endast i identitetslösa och avlägsna minnen men speciellt för just denna stora kraftmätning är ändå att så många intellektuella tycks ha tagit del i striderna. Poeter, konstnärer, filosofer och författare slöt upp i leden och gav sig iväg in i dödslandskapet för att i många fall inte återvända. Det är därför också något av en tragisk motsägelse att just detta krig är så okänt bland oss svenskar, då antalet efterlämnade och välformulerade vittnesskildringar är så stort.

Jüngers eget berättande är på en gång både imponerande och besvärande ärligt. Han låter oss ta del av soldatens känslor, hans handlingar och djupgående intryck av krigets totala brutalitet. I stålstormen, skildrar döden sedd på nära håll, utan skygglappar och utan omskrivningar. Ur sitt eget perspektiv berättar han också om soldatens ofta plötsligt uppdykande medmänsklighet, om vilka tankar som omgav honom i hans mest sårbara stunder, och hur han närd av raseri och bitterhet ändå ansträngde sig för att se på sina fiender som människor. Jünger ger också en bild av den uppenbart fatalistiskt underbyggda bedövning som växte fram i dem ur den likgiltighet med vilken artillerigranaterna ständigt ryckte deras kamrater ifrån dem. Men, författaren undanhåller heller inte läsaren den ofta euforiska lyckokänsla som striden, framgången, modet - och implicit då också motståndarens lidande - även förde med sig. Han erkänner soldatens och krigets alla sidor, men lämnar åt läsaren att ta ställning till berättelsens och händelsernas djupare moral.

Det stora kriget 1914 till 1918 har i den pågående svenska historievurmen inte på långt när åtnjutit samma intresse som det senare världskriget. Ändå är det när man studerar det på många sätt mer intressant, mer avslöjande för den som söker svar och ur vissa aspekter också mer brutalt. Ställningskriget på västfronten har en omedelbarhet som det är svårt att inte bli berörd av. Den som vill lära om kriget, både första världskriget i sig och kriget som företeelse, om dess påverkan på människan i alla dess overkliga och surrealistiska miljöer, måste därför med nödvändighet vända sig till dessa minnen. Bland de många källorna är Jüngers biografi en av de allra främsta. Det som inte minst gör honom så betydelsefull är hans skarpa, analytiska förmåga, få andra skildringar av kriget har skänkts med samma intellektuella klarsynthet, en egenskap hos honom som också blev den framstående styrkan i hans senare prosaförfattande.

Betydelsefull är också Urban Lindströms översättning. Det berättande följsamma språket ger Ernst Jüngers inte alltid enkla tyska rättvisa utan att bli svårt. Berättelsen är lättillgänglig och orden flyter under läsningen fram utan att svenskan på något enda ställe förringas eller onödigt förenklas. Ur alla dessa perspektiv är Jüngers I stålstormen nu nittio år efter krigsslutet fortfarande oundviklig.

Det föregående inlägget är en vidarebearbetning av den artikel som publicerades i Tidningen Kulturen 25/11-2008, och i en kortare version som recension i Dalademokraten 21/11-2008

Främmande ord

Under Bokförlaget Augustis tid gav vi året 2006 ut en bok av den belgiske författaren Peter Terrin. Blanko var en utav de bättre titlarna som vi under vår korta tid fick ut på den svenska bokmarknaden. Terrin är en författare av verkligt hög klass och det är en sorg för mig att den efterkommande titel som var planerad på förlaget, Kvinnor och barn först, aldrig nådde fram till utgivning.

Blanko å sin sida åtnjuter fortfarande ett eller annat omnämnande bland nätrecensioner och blogginlägg, vilket såklart både jag och översättaren Urban Lindström (förövrigt just nu aktuell med en översättning av Ernst Jüngers I stålstormen [Atlantis], gläds mycket åt. Blanko emottogs emellertid i utgivningsskedet en rad recensioner i vilka de allra flesta kommentarer var positivt inställda till denna nya författare, från ett i Sverige dessutom nästan helt bortglömt språkområde.

Det var emellertid en utav dessa recensioner som i mig fastnade mer än de andra. Skribenten hade vid läsningen upprörts så till den milda grad att hon nu fann det för gott att ägna några utav de fåtaliga tidningsrader hon hade till förfogande åt ett rättframt klagomål. Under läsningen hade hon stött på ett ord som hon inte direkt förstod. Det hela hade såklart stört helhetsintrycket då recensenten tvingats vända sig till en ordbok för en förklaring. Detta förstörde läsintrycket.

Jag förstod aldrig grunden till hennes invändning och jag har fortsatt svårt att se varför ett ord man aldrig förr mött på något sätt skulle ha en sådan negativ innebörd. För mig är ett sådant möte snarast det motsatta. En möjlighet att få lära mig något nytt, en utsikt att få vidga mig själv. Förekomsten av det okända och utmanande, vilket vi annars är så svältfödda på i vår moderna kultur, är för mig möjligheten till ett äventyr i sig. Och därmed tycks det mig snarare en bit befrielse ges mig och min uppmärksamhet vid dessa tillfällen.

Det ord det den gången var frågan om var aplomb, ett uttryck som jag själv knappt använt förrän det dök upp i Terrins bok. Författaren själv använde det och under ett samtal med översättaren innan publicering kom vi fram till att ändå ha kvar ordet då det representerade både samma begrepp och främmande air från gängse språkbruk i den ursprungliga nederländskan. Aplomb har förresten betydelsen av säkerhet eller eftertryck i uppträdandet hos en person.

Tanken på den här invändningen kom till mig då jag är i full färd med att ta mig igenom akademiledamoten Peter Englunds sexhundrasidiga skildring av första världskriget, Stridens skönhet och sorg. Här möts man bortsett det i allmänhet brillianta berättandet också av ett och annat ord som man aldrig själv använt. Så slogs jag till exempel för några dagar sedan av ordet ominös när det passerade min läsande ögon. Ur den käre recensentens perspektiv skulle detta möte alltså har varit just ominöst, det vill säga olycksbådande. För mig var det ett välkommet möte, som dessutom väckte en del minnen till liv. Kapitlet senare använder Englund begreppet polyglott. Även om betydelsen här är mer eller mindre uppenbar kan jag med säkerhet hävda att jag aldrig själv använt heller detta uttryck. Ordets främmande och ovanliga karaktär påvisades också senare. Ett hundratal sidor längre fram i berättelsen dyker nämligen begreppet upp igen och jag kan inte hindra mig själv från att då tänka att Peter Englund ju nu upprepat sig själv. Det slår mig då även att acceptansen för ord och upprepningar är högre ju vanligare vokabeln är. För polyglott var hundra sidors mellanrum knappt tillräckligt, för ordet författare är kanske en mening eller två tillräckligt. Under den tid jag begrundar detta återupptar jag läsningen och låter mig glatt översköljas av de främmande ordens äventyrliga värld.

Ett politiskt program

Vid sidan av mina övriga betraktelser kommer jag under Frihetens Inferno att arbeta med att ta fram ett nytt politiskt program. Det kommer att ske i flera steg och de delar som är direkta inlägg kommer att vara tydligt identifierbara. När arbetet eventuellt blir klart kommer argumenten att samlas till vad som då förhoppningsvis blir embryot till ett nytt politiskt parti. Läsaren får gärna kommentera de tankar som presenteras. En inbjudan och en förhoppning som såklart gäller bloggen i sin helhet. Förslag och diskussioner tas emot med samma nöje.

Framtiden måste mötas med nya svar och nya tankar, från nya perspektiv, med nya värderingar, och en annan syn på världen som helhet. En helhet utifrån vilka nationens förutsättningar drastiskt förändrats i förhållande de ideologier som idag oftast utgör dess bas. Vi kan inte längre nöja oss med att möta tvåtusentalet med idéer och ideologier som bygger på 1800-talets verklighet.

Därför kommer inte heller de ämnen som detta nya program tar upp att motsvara de frågeställningar som idag är på de politiska partiernas agenda. Angreppet, om man så vill kommer från höger. Från ett perspektiv som har sin grund i en humanistisk bildningsvärld med rötter i den aristokratiska traditionen. Men här finns också en anarkisk bas, en tanke som tillfullo söker motivera världen utifrån individens egen horisont.

Rörelsen kommer således bygga på ett humanistiskt bildningsideal, och en tro på individens långtgående frihet. En acceptans av att världen är mångfasetterad, men också tron på rätten till ett jag inom en sådan diversifiering. Möjligheten som idé måste vara ledstjärnan för den moderna nationen. Vi måste fostra oss själva till gränslösa individer, människor som inte låter sig begränsas. Estetikens vikt för människans välmående i samhället måste framhävdas, och till detta fogas en tro på de högre konsterna som en ledsagare till människans fulla potential. Sveriges utrikespolitik och den svenska oppinionens förhållande till omvärlden måste i grunden förändras. Detta sammantaget med tanken på möjlighetens eventuella evangelium ger att måste Sverige definiera om sig självt och inte längre betrakta sig som en liten nation utan ett land av kompetenta och inflytelsekapabla individer. Vi har alla en inneboende vilja att vidareutvecklas, och en tro på människans möjlighet till framsteg. Progressionstanken är därför nära knuten till den gränslösa form vi söker. Med en förnyad syn på Sveriges internationella roll kommer också behovet av en ny syn på vår krigsmakt att förtydligas. I en värld som kräver styrka, och där vi ofta varit allt för svaga, kommer jag att argumentera för en upprättelse av många traditionellt sett manliga ideal. Ett sådant förfarande står inte i motsats till kvinnans metafysiska entitet, utan efterlyser enbart en återupprättad jämvikt. Sist men inte minst efterfrågar jag en aktiv och övertygande miljöpolitik, en miljöpolitik som värnar människans behov av en orörd och giftfri natur, för att kunna överleva, för sitt estetiska behov, för sin mytologiska tillfredsställelse, men också för naturens rätt till existens bortom människans direkta påverkan och behov.

Ledaren och dess följeslagare, hoppet

Den fjärde november valdes Barack Obama till USAs nye president. Det var slutet på historiens mest påkostade och välorganiserade valkampanj. Intressantast var dock det sätt på vilket presidentkandidaten Obama drog sina anhängare till sig. I enorma massmöten, ibland med hundratusentals deltagare, slöt hans följeslagare upp för att lyssna till det budskap som gång efter gång predikades. Hopp.

Samma beteenden har utspelat sig förut i historien och då under förutsättningar liknande de som nu rådde. I tider som kräver förändring, som söker en form av högre hopp eller omdaning har massornas uppslutning kring den demagogiska och hoppingivande frälsaren alltid tagit form. Dessa personer har som bekant inte alltid burit samhället och mänskligheten i en riktning som varit utan förtryck och blodsutgjutelse. Men, just den här gången förefaller vi så långt haft tur. Den mänskliga historien saknar annars knappast exempel på sådana Messiasfigurer. Redan på Obamas hemmaplan finner vi personer som under vissa tider åtnjutit en liknande status. Under sextiotalet rådde en närmast hysterisk stämning kring senatorn Robert Kennedy, den då döde John F. Kennedys yngre bror. Hysterin gällde i detta fall inte bara känslan av hopp, utan snarare hoppet om hopp. Under detta årtionde hade ju både J.F.K och doktor Martin Luther King med våld berövats sina respektive liv. USA stod inför ett vägval.

Både Bobby Kennedy och Barack Obama talade främst till den fattiga lägre medelklassen, den breda klass som kanske inte har det allra svårast i samhället, men som i sina sinnen också när en dröm om att kunna höja sig över den situation som nu är dem given. De båda kandidaternas budskap har såklart hörsammats hos flera samhällsskikt, men inte med samma blinda entusiasm som gäller för de sämre lottade ur lägre medelklassen. Barack Obamas propaganda är avgjort tydligare på detta område och Kennedy arbetade också tydligare utifrån ett människorättsperspektiv som var den mest brännande frågan i tidens inrikespolitik. I vår samtid kan vi med rätta påstå att USA var redo för en svart president. Det var såklart otänkbart i sextiotalets värld där amerikanska politiker amerikanska politiker fortfarande kämpade för att kunna ge medborgarna lika rättigheter. När så Robert Kennedy sköts till döds på Ambassador Hotel släcktes i min mening också hoppet som fenomen i den amerikanska politiken. Ett hopp som inte återvunnits förrän i och med Obamas kampanj. Vad denna nyvunna känsla kan ge världen återstår nu att se.Jag var själv under valkampanjen en hängiven anhängare av Obama, och jag erfor när valet passerat i seger en slags tomhet i mig själv. Den energi med vilken man mentalt deltagit i kampen och de förhoppningar man haft kunde inte längre kanaliseras. Det direkta målet med kampen var ju uppnått. Några dagar senare läste jag också en artikel att detta var en känsla som uppenbarligen var ganska vanlig bland förut hängivna anhängare av den nu tillträdande presidenten. Vi hade alla vaknat upp den 5e med ett inneboende vakuum. Det är nu för Barack Obama att leva upp till de förväntningar som hans följeslagare har på honom, att fortsatt vara en massans anförare, utan att glömma bort sina löften. Det är hans uppgift, men också vår egen, att kanalisera den energi för hopp och förändring som nu visat sig möjlig.

En vår för Strindberg

Jag bar länge omkring på en känsla av att den berömde Strindberg(1849-1912) och jag i mångt och mycket skulle kunna liknas vid själsfränder. Jag inbillade mig att jag i honom såg ett intensivt brinnande hjärta, en ande som vägrade vika ner sig och som drevs av ett aldrig avmattat behov av att avslöja världens förljugna ansikten. Jag närde denna känsla utan att speciellt egentligen ha bekantat mig med honom eller för den delen hans skrifter. De få intryck jag hade, mitt yrke som bokförläggare till trots, byggde snarast på enstaka fångade intryck från sporadiska korta möten. Där fanns likväl en misstanke om att här gömde sig en själ av verkligt stort format. Det svenska kulturklimatets ständigt ambivalenta förhållningssätt och den alltid framsmygande och omåttligt populära anklagelsen om Augusts kvinnofientlighet ledde så klart mina misstankar i rätt riktning. Här stod antagligen ändå en litterär gigant att finna, vars enormitet inte kulturvänstern och därmed ej heller det svenska intellektuella åsiktsmonopolet, riktigt visste hur man skulle hantera. Som nationalförfattare var han så klart omöjlig att bortse ifrån, även så som dramatiker. Men kvinnohataren Strindberg kan ju omöjligt beredas plats i det moderna samhällets litteraturstudium, likaså har man fortsatt svårt att hantera den uppenbart aristokratiskt influerade mannen. Sedan att Strindberg redan vid den ytligaste betraktelse omöjligt kan anklagas för det förra. Det har man inte tagit ställning till. Ryktet räcker. Den andra kategoriseringen är å andra sidan korrekt, men det förefaller endast möjligt att stänga ute en författare av den här rangen på grund av en sådan anklagelse i ett land som allt som oftast slagit mynt av att vara ett intellektuellt bakvatten. Ivrigt understött naturligtvis från den belägring som kulturvänstern gjort av bildningsansträngningarna här.

Så kom det sig att jag under det stora bokbålet i Göteborg för några år sedan fick en pamflett i min hand om en ny Strindbergbiografi av Stefan Wilde. Jag ögnade igenom de fåtaliga sidorna och genomled då vad som måste liknas vid en direkt och hastig uppenbarelse. Det här var en bok jag verkligen måste läsa, om inte för Strindberg så för författarens uppenbart banbrytande grepp på biografiområdet. Jag kände helt enkelt Augusts egen låga tändas inom mig ackompanjerad av ett sprakande ljud som endast kan ha varit ekot av det bildningsrus som nu väntade. Någon dag senare stod jag och pratade Johan Hammarström, den ansvarige förläggaren, vilken nu räckte över boken till mig i det att han roat berättade hur han hade gråtit en smula när han första gången läst skildringen av Strindbergs död i Wildes framställning.

En skandalskrivare i nattrock och kalsonger - August Strindbergs levnadshistoria för 2000-talet(2006), som den okonventionella titeln lyder är i det närmaste en anarkisk psykografi över en utav Sveriges främsta pennfäktare. Läsaren tvingas bokstavligen löpa gatlopp mellan Augusts vettvilliga frenesier och Wildes egna helt respektlösa avhandling av ämnet. Boken förvandlas snart till en kaotisk drog. Jag vägrade att lägga den ifrån mig innan jag för att stilla min sinneshunger hade förtärt varje ord och stavelse, varje augustinskt intryck, mellan de båda papperspärmarna. Och så kom det sig att även jag kort därefter var på besök hos denna samtidigt älskade och hatade konstnär, där han låg på sin dödsbädd och sakta förtärdes i sina spyor. Och jag grät en tår till farväl, då jag kände brödramötet med min vän hasta mot sitt slut.

Min Strindbergskärlek var nu säkrad för framtiden. Och jag gav mig hastigt i kast med hans egna texter. Samtidigt vaknade ute i landet även där ett nyväckt intresse för August, mycket av anledningen till detta var en uppsättning av Fröken Julie(2005) i Stockholm som blev mycket omtalad. Pjäserna är det ju alltjämt legitimt att ty sig till då de ju i allmänhet håller en mer proletär ton än författarens prosaskrifter. Nyligen kom också Stig Larssons filmatisering, August(2007), författaren här förnämligt porträtterad av skådespelaren Jonas Karlsson, samtidigt som förlagen i allmänhet tycktes ge ut nytryck av många texter. Så hamnade exempelvis Inferno(1897) i pocketform på mitt bord under sommaren. Jag hade förgäves sökt i stadens antikvariat efter en äldre utgåva av sagda skrift, men det visade sig att vissa titlar är näst intill omöjliga att komma över om man söker efter tidiga tryck. Ryms det månne ett intellektuellt uppror i de svenska hemmen? Inferno som ju handlar om författaren själv utspelar under några år på 1890-talets mitt, då han i sviterna efter uppbrottet med Siri von Essen lider av ångest, förföljelsemani och företar sig en rad tillsynes förvirrade övningar. Det går emellertid inte att komma ifrån det faktum boken är en sällsynt givmild och ärlig inblick i en sjuk människas liv. Strindberg bjuder med öppna dörrar in oss i ett hus fyllt av den egna galenskapen.

Desto lättare var det att finna ett exemplar av Svarta fanor(1904-1907). Det talas fortfarande inte alltid högt om denna bok i Sverige, såhär en hundra år efteråt. Här i Lund är kritik av professorssamhället såklart påtagligt besvärande. Grunden är ett generalangrepp på borgarsamhället, så som det tedde sig under hans tid. En samhällsmodell där ordningen och tystnaden var normen. Det säger sig självt att August Strindberg redan från unga år befann sig på fullständig kollisionskurs med denna begränsande och i hans egna ögon förljugna värld. Bandet jag hittade var tryckt 1910 i Göteborg. 1921 trycktes uppenbarligen mitt då nyvunna exemplar av I havsbandet(1890), också det uppfiskat under en tur i stadens antikvariat. Boken - ursprungligen I hafsbandet - är en långt mer allvarlig, inte tillnärmelsevis så demagogisk berättelse som de två föregående titlarna. I verket sammanstrålar Strindbergs naturalistiska, nietzscheanska och till viss del aristokratiska värderingar. Boken är som sådan mycket läsvärd. På Bakhåll förlag har under åren också två sammanställningar av kortare texter getts ut. 2005 gavs Jag har alltid tillbett kvinnorna och det är ett slags försvar med sammanställda utdrag ur Strindbergs författarskap, ett försvar mot den anklagelse som alltjämnt ansätter honom om att han skulle vara en kvinnohatare – av rang. Detta är såklart en uppenbar lögn. Augusts relation till kvinnan måste istället kategoriseras som gravt problematiserad. En inställning som förövrigt äro helt legitim, för att inte säga sund. Samlingen Ett halvt ark papper(2006) bär namn efter novellen med samma namn (1912). Novellen är som litterär form, trots dess korta natur, en fördjupning. Här sammanstrålar skriftställandet till några korta sidor där ambitionerna och passionen noggrant och försiktigt måste mejslas ut. Novellen står på så sätt som en värdemätare för den inneboende konstnären. August Strindbergs Ett halvt ark papper, författat sent i hans liv, är bland det vackraste och mest berörande som skrivits på det svenska språket. Det är en text som bör läsas av alla. Sådan är också Strindberg i sin helhet. Den som inte läst August, har inte läst litteratur på svenska. Hans författarskap är en nödvändighet, av naturen givet.

Ode "an die freude" - repris

För den som betraktar historien tydliggörs snart hur människan vid vissa tillfällen närmat sig begreppet fulländning, de höjder som efterkommande tider inte lyckas överträffa. Nivåer av mästerskap där vi tillsynes når slutpunkten av en underbar och enastående utveckling. Ett slags väldig urladdning av gudomligt betingad estetik som får århundraden av arbete att blekna i jämförelse. På musikens område inträffade denna totala fulländning i och med Beethoven. Han föregicks förvisso av två giganter - Johan Sebastian Bach och den sprudlande Wolfgang Amadeus Mozart, men med Beethoven inträffar något speciellt. I hans kompositioner uppstår en färdighet, komplexitet och känslomässig fulländning som, även om man inte personligen föredrar hans toner, egentligen inte tycks gå att angripa. Här skiner det av genialitet. Men så är symbolen Beethoven också på sätt och vis ett förkroppsligande av en större människa. Revolutionären Beethoven, eller skall vi kanske snarare se på honom som den frie radikalen, trotsade konventionerna, han bröt konformiteten och tog de steg som möjliggjorde hans egen enorma skapelse. På så sätt blir han till viss del en musikens Nietzsche - den senares inställning till den förre till trots. Beethoven var och förblev en individ, en individ som under sitt liv aldrig inordnade sig.
Han, den store Ludwig van, var den kompositör som tillfullo omfamnade den mänskliga passionen och förstod att föra in den i den högre musiken. När Wolfgang Amadeus Mozart kämpade sig in i sin egen död, tog han som sista uppgift att också genomföra sitt eget Requiem som komposition. Som döende omfamnade han döden till och med i sin konst. I relation till detta blir Beethovens personlighet på något sätt talande. Hans avslutande stora verk och avsked till världen, hans nionde symfoni, talar som inget annat musikalsikt verk i världshistorien. Det är en explosion till glädjens försvar, en vägran att låta sig nedslås. Trots den dövhet som drabbat honom och de motgångar som plågat honom går han i sitt farväl alltså till storms mot missmodets dunkla bastioner. Som en Titan.
Kommer vi då någonsin att få uppleva en sådan låga under vår egen tid? Det är med tvekan. Kanske utanför konstens fack. De högre konsterna har inte längre det tillflöde som genialitetens stora rörelse kräver, allt för få grödor odlas i dess åker för att vi verkligen skall kunna våga hoppas på en storslagen vårblomning inom kort, ty den intellektuella grund som konsterna idag ofta bekänner sig till leder inte mot den stora konstens och det stora livets svindlande höjder. Litteraturen kan emellertid i detta vara den hoppfulla budbäraren, här dröjer fortfarande den högre konstens idévärld kvar, här strävar fortfarande konstnärerna uppåt och bryter de tvingande tyglarna. Där finns hopp.

Detta är en omarbetning av en text som först fördes fram i Explanatio. Jag har fört in den här då jag inspireras av dess demagogiska ton.

Döden, min enda fiende

Döden är min enda fiende. Ju fler år som går, ju fler veckor som löses upp, ju fler ögonblick som sprider sig bakom mig likt en dimma av minnen, ju mer jag rannsakar mitt inre om innehållet i tillvaron, desto tydligare sprider sig en skräck inombords. En innerlig och rädsla för dödens faktum. Tanken på ickeexistensens möjlighet är outhärdlig. En otänkbarhet som är så främmande att den inte på något vis är greppbar. Ändå smärtar den varje gång den sköljer över mig. I grund och botten är det den ateistiska livsfilosofins tribut som krävs in av dess ståthållare. När vi befriar oss själva från enväldiga gudars regim inför vi en ordning där själen inte har någon plats efter varat, ty efterlivet ges ingen realitet i vår inre logik. Så långt fungerar visst intellektet, men vid tanken på att inte förnimma sprider sig kvalen som en löpeld i kroppen och över min dag. Och även om rädslan lämnar mig lika snart som den kom, vet jag också att den kommer åter. I morgon möts vi med kalkylerad säkerhet igen, som vore det hugget i sten. Den och jag. Återvänder med samma envishet som livet hastar mot sitt ofrånkomliga upphörande i framtiden. Den punkt då min förtvivlan i ett sista andetag byts mot ickevarats kalla tomhet. Friheten har sitt pris. Gudarnas vrede och skuldernas skärseld, deras frånvaro betalar vi således med frihetens inferno. Kvar finns livet, det sanna livet, det fria andens högre andetag, som vi därmed av nöden gör till vår närmatse vän.

Libertas optima rerum

Jag vill önska alla nya läsare välkomna! Samtidigt är alla gamla läsare mycket välkomna tillbaka. Mitt förra bloggförsök gick under i en kombination av försummelse och rent digitala problem när Google kom in i bilden. Ambitionen med denna nya ansträngning är ärligare, mer fokuserad och tar vid där Explanatio lämnades åt sitt eget öde.

Det är med en spänd förväntan om en hoppfull framtid som vi skrider till verket med att skapa en annorlunda värld, en värld för den gränslösa människan. En högre människotyp om man så vill, trots alla faror man möter när man talar om en sådan. Vi talar här om den bildade, gränslösa människan. En person med ideal utöver guldets klingande ljud och bortom den lägre tillfredsställelsens rop. En människa som för en strävan att höja sig själv över det som tycks henne givet. En människotyp för vilken estetiken är ledstjärna och där varje problem tolkas genom de högre konsternas penseldrag.

Denna människa för vilken friheten sätts främst hoppas jag här skall finna sin hemvist. Libertas optima rerum.