Människan och tekniken, del 1

De kommande inläggen kommer att ha det tema som rubriken anger. Rubriken är förövrigt Oswald Spenglers och den pryder en kort liten bok om snart hundra sidor som sammanfattar hans gedigna verk Västerlandet Undergång. I just det här inlägget kommer jag att presentera ett utdrag ur sista kapitlet i sagda bok (Människan och tekniken, Bidrag till en livsfilosofi). Jag ber läsaren notera att texten är Oswald Spenglers, eller i viss mån översättarens, och alltså inte i egentlig mening min. Begrepp och termer är alltså den ursprunglige författarens. På det stora hela är texten dock betänkansvärd.

Kapitel XII

... Vi stå i våra dagar på höjdpunkten, där, varest den femte akten börjar. Avgörandet kommer, och tragedien slutar.

Varje hög kultur är en tragedi, människans historia i sin helhet tragisk. Men den faustiska människans övermod och fall är större än allt, som Aiskylos och Shakespeare någonsin skådat. Skapelsen reser sig mot skaparen. Liksom en gång mikrokosmen människan mot naturen, så reser sig nu mikroskosmen maskinen mot mot den nordiska (nordiska skulle här kunna vara likvärdigt med den västerländska, min anm.) människan. Världens herre blir maskinens slav. Den tvingar oss, alla utan undantag, antingen vi vilja eller ej, att löpa framåt på dess bana. Den störtade segraren släpas till döds av det rasande spannet.

Vid början av det tjugonde århundradet ser "världen" på denna lilla planet ut så här: En grupp av nationer under ledning av engelsmän, tyskar, fransmän och yankees behärskar läget. Deras politiska makt beror på deras rikedom, och deras rikedom består i deras starka industri. Men denna är bunden vid kolet (idag oljan). Belägenheten av de tillgängliga koldistrikten försäkrar framförallt de germanska folken om så gott som monopol och leder till en ökning av befolkningen, som är utan exempel i hela historien. Med kolet som fäste och vid korsningarna av de från detta utstrålande färdevägarna samlas nu en människomassa av oerhörda mått, som är fostrad av maskintekniken, arbetar för den och lever av den. De övriga folken får rollen av råstoffsproducenter och avnämare, antingen som kolonier eller som skenbart oberoende stater. Denna fördelning säkerställes genom härar och flottor, vilkas underhåll förutsätter industriländernas rikedom och vilka till följd av sina tekniska anordningar själva blivit maskiner och försättas i "arbete" genom tryckningen på en knapp. Åter framträder den nära frändskapen, ja nästan identiteten mellan politik, krig och näringsliv. Graden av den militära makten är beroende av industriens rang. Industrifattiga länder äro allmänt fattiga, alltså kunna de icke bekosta någon här och något krig, alltså äro de politiskt vanmäktiga, alltså äro arbetarna där, ledarna såväl som de underlydande, objekt för sina motståndares politik.

...

Men det hör till denna tids tragik, att det frigjorda mänskliga tänkandet icke mera förmår fatta sina egna konsekvenser. Tekniken har blivit esoterisk liksom den högre matematiken, varav den betjänar sig, liksom den fysikaliska teorien, som vid sin spekulation över företeelsernas abstraktioner har utan att märka det trängt fram till de rena grundformerna för mänsklig kunskap. Världens mekanisering har kommit i ett stadium av det farligaste övermått. Jorden med sina växter, djur och människor har ändrat utseende. Inom några få årtionden ha de flesta stora skogar försvunnit och förvandlats till tidningspapper, och därmed inträda förändringar i klimatet, som skada åkerbruket för hela befolkningslaget. Otaliga djurarter komma att, liksom bufflarna, vara helt och hållet eller nästan alldeles utrotade, hela människoraser liksom de nordamerikanska indianerna och australierna nästan försvunna från jorden.

Allt organiskt dukar under för organisationen, som griper allt mer omkring sig. En artificiell värld förgiftar och kommer istället för den naturliga. Civilisationen har själv blivit en maskin, som gör eller vill göra allt maskinmässigt. (jfr följande citat av Ernst Jünger: Teknologisk perfektion strävar mot det beräkneliga, mänsklig perfektion mot det oberäkneliga.) Man tänker endast i hästkrafter. Man kan inte längre se ett vattenfall utan att i tankarna omsätta det i elektrisk kraft. Man kan inte se en mark med betande hjordar utan att beräkna värdet av deras kött, inte ett vackert, gammalt hantverk utan att önska kunna ersätta det med en modern teknisk metod. Det tekniska tänkandet vill förverkligas, vare sig ett verkligt behov föreligger eller ej. Maskinlyxen är följden av ett tanketvång. Maskinen är, när allt kommer omkring, en symbol liksom dess hemliga ideal, perpetuum mobile, nödvändigt för själen och intellektet, men ingen vital nödvändighet.