Reflektion

Världen befolkas - förefaller det - till stor del av invånare som inte reflekterat sin närvaro och som inte vägt fakta om tillvarons betingelser. Om människan verkligen begrundat den värld hon vandrar på då skulle jordens blå nyanser skimrat lite klarare, den luft som omger planeten känts lite friskare i lungorna. Men så länge vi låter oss styras av oövervägda övertygelser kommer majoritetstankens tvingande ok hindra oss i vår utveckling och fel beslut leda oss vidare ner i avgrunden.

Gnothi seauton

Känn dig själv - är hela vetenskapen, skriver Nietzsche. Tingen är människans gränser, och första när vi känner svaret på alla frågor kommer vi sann bemärkelse också känna svaret på frågan vem vi själva är. Samtidigt orsakar en ökad insikt i tingens ursprung ett minskat intresse i de samma. Det kan sammanfattas i insikten att kunskapen dödar myten. Samma myt som nyss ledde oss in på utforskningens stig. De värderingar, känslor och så vidare som vi inlagt i tingen förlorar sin mening ju djupare våra kunskaper sträcker sig. Ursprunget förlorar sin betydelse i samma utsträckning som insikten i ursprunget ökar. I vår tid har vetenskapen trängt undan nästan varje fråga, varje myt, varje föreställning med sina svar. Frågan kvarstår dock om det är en bättre sinnevärd vi lever i? Mår vi inte bättre i en intellektuellt gränslös värld, än i det begränsade, beräknade kvadratiskt maskinella kosm som den moderna vetenskapen erbjuder? Men om vi skall kunna hävda att kunskap är makt, skriver Ernst Jünger, så måste vi först veta vad kunskap är för något. Om vi här därför likställer ordet makt med den yttersta kunskapen, ger det att vi först måste känna kunskapens natur för att kunna förstå vår egen vetskap. Denna kunskap ges dock inte av ord menar Nietzsche å sin sida. De ord som föregående tider använt som substitut för varje ny upptäckt de gjort ligger nu framför oss som ett hinder. För varje ny kunskap måste vår egen tid snubbla över döda och förstenade ting.

Frihetens grundvalar i ett moraliskt samhälle

I början av sin bok Morgonrodnad från 1881 framför Nietzsche tanken att den fria människan är osedlig eftersom hon i allt vill vara beroende enbart av sig själv och inte av någon sedvänja: i alla mänsklighetens ursprungliga tillstånd betyder "ond" inget mindre än "individuell", "fri, "godtycklig", "ovanlig", "oförutsedd", "oberäknelig". Det är intressant att här åter igen dra sig till minnes ett kort citat av Ernst Jünger som nyligen figurerade i ett inlägg angående Spengler. Jünger ger i romanen Gläserne Bienen uttrycket "Teknologisk perfektion strävar mot det beräkneliga, mänsklig perfektion mot det oberäkneliga". Vi kan här notera, och det gör även Nietzsche, hur exempelvis mänsklig genialitet genom historien ledsagats av en föreställning om närhet till galenskapen. Idag anses att det till geniet skall tillsättas en gnutta vansinne, emedan man i äldre tider ansåg att överallt på de ställen där man fann vansinne så fann man också en gnutta vishet, med andra ord delar av något gudomligt, och tabubelagt. Seden tvingar alltså in människan i beräknelighet, den enskilde måste offra sig - sedernas moral kräver det skriver Nietzsche och därifrån är steget inte långt till Spenglers tidigare kort diskuterade syn på det tekniska samhället såsom en kollektiv och civilisationsdödande kraft. Gör man sig fri från församlingen uppfattar denna individen som omoralisk. Individen blir - åter igen med filosofens ord - i ordets djupaste mening ond. Eftersom det är tydligt att ondska är något relativt, den ställs alltid mot vad som är gott och det goda gestaltas i varje kultur med viss arrogans gentemot tidigvarande kulturer utifrån vad som är sed i samhället. Nietzsches steg att därmed vilja välta moralen över ända är därför naturlig - kausal. Seden är ett hot mot individ och genialitet. Nietzsche skriver: Sedens moral och dess herravälde har gjort att all slags originalitet har fått dåligt samvete; himlen ovanför de bästa människorna har av den anledningen fram till detta ögonblick varit dystrare än den skulle behöva vara.

Översättningen av Morgonrodnad är hämtad från 2001 års svenska utgåva. Peter Handberg har översatt.

Människan och tekniken, del 2

forts ...

Den börjar komma i motsättning till det praktiskt nyttiga. Förfallet uppträder redan överallt. Genom sitt stora antal och sin förfining motverkar maskinen till slut sitt ändamål, för vilket den från början gjorts. Automobilen har i stora städer genom sitt massuppträdande förfelat sin verkan, och man kommer fortare fram till fots. I Argentina, på Java och även på andra håll har det visat sig att småböndernas enkla plog är ekonomiskt överlägsen de stora motorerna och därför har undanträngt dessa. I många tropiska trakter har den färgade bonden med sitt primitiva arbetssätt blivit en farlig konkurrent till den moderna tekniska plantagedriften. Och i det gamla Europa och Nordamerika kan man börja att undra på värdet av den vite industriarbetaren och hans prestationer. Det är en dårskap att, som det var vanligt under förra århundradet, tala om att kollagren inom några få århundraden skulle vara uttömda och att detta skulle ha svåra följder. Även detta var materialistiskt tänkt. Frånsett det förhållandet att i våra dagar olja och vattenkraft i stor utsträckning användas som oorganiska kraftreserver, skulle det tekniska tänkandet mycket snart upptäcka och bringa till användning andra källor. Men det är icke fråga om sådana tidsperioder. Det kommer icke att dröja så länge, förrän det är slut med den västeuropeisk-amerikanska tekniken. Icke en så ringa omständighet som bristen på ämnen skulle kunna hejda denna utveckling. Så länge den verksamma tanken står på sin höjdpunkt, kommer den alltid att finna medel att förverkliga sina ändamål.

Men hur länge kommer den att stå på höjdpunkten? Endast för att bibehålla vad som nu finns av tekniska metoder och anläggningar på samma nivå behövas, låt oss säga, 100.000 utmärkta huvuden, organisatörer, uppfinnare och ingenjörer. Det måste vara starka, rent av skapande begåvningar, hänförda för sin sak och med många års utbildning, som kräver järnflit med stora kostnader. I själva verket ha sedan femtio år tillbaka de flesta stora begåvningarna hos de vita folkens ungdom känt en förhärskande dragning till detta yrke. Redan gossarna ha lekt med tekniska saker. De normala förutsättningarna för en dylik utbildning ha också funnits, i det att de befolkningslager och de familjer, vilkas söner det är huvudsakligen fråga om, ha varit i besittning av välstånd och en förfinad kultur, liksom där varit tradition att välja ett intellektuellt yrke.

Här har nu inträtt en allt tydligare ändring i alla länder med gammal och stor industri. Det faustiska tänkandet börjar att tröttna på tekniken. En trötthet utbreder sig, ett slags pacifism i kampen mot naturen. Man vänder sig till enklare livsformer, som stå naturen närmare, man idkar sport i stället för att syssla med tekniska försök, man hatar de stora städerna, man skulle vilja komma ut ur tvånget av det själlösa arbetet, ur maskinens slaveri, ur den tekniska organisationens klara och kyliga atmosfär. Just de starka och produktiva begåvningarna vända sig bort från praktiska problem och vetenskaper och till den rena spekulationen. Ockultism och spiritism, indisk filosofi, metafysiskt grubbel av kristen och hednisk färg, vilket man föraktade på darwinismens tid, uppdyka ånyo. Det är samma stämning som i Rom på Augustus' tid. Av livsleda flyr man ut ur civilisationen till primitivare ängder, till livet utanför samhället, blir självmördare. De födda ledarnas flykt undan maskinen börjar. Snart finnas inga andra att tillgå än talanger av andra rang, en stor tids epigoner. Varje stor företagare konstaterar ett avtagande av de arbetandes intellektuella kvalitet. men 1800-talets storartade tekniska utveckling var möjlig endast genom den ständigt stegrande intellektuella nivån. Det är icke endast avtagandet utan redan stillaståendet som är farligt, och som visar på ett slut, även om än så många skolade händer skulle finnas i beredskap till arbetet.

Men hur är det med den saken? Spänningen mellan det ledande arbetet och det utförande arbetet har nått graden av en katastrof. Det förras betydelse och värdet inom industrien av varje äkta personlighet har blivit så stort, att det icke längre kan ses och förstås av dem, so stå därnere. Vad det senare beträffar, händernas arbete, så är den enskilde nu alldeles utan betydelse. Endast antalet har något värde. Medvetandet om detta oföränderliga förhållande, som utnyttjas av egoistiska talare och skribenter i eggande och förgiftande syfte, är så tröstlöst, att det är mänskligt nog, om man icke vill finna sig i den roll, som maskinen, icke dess ägare, anvisar åt de flesta. Denna upproriskhet visar sig under otaliga former, strejken, attentatet, självmordet, det är händernas myteri mot sitt eget öde, mot maskinen, mot det organiserade livet, slutligen mot allt och alla. Arbetets organisation, sådan den sedan årtusenden föreligger i det gemensamma arbetets begrepp, och vilken har som sin grund skillnaden mellan ledande och underlydande, upplöses underifrån. Men "massan" är endast en sammanslutning och ingenting, som i sig självt är livsdugligt. En här utan officerare är endast en överflödig och tillspillogiven människohop. Ett virrvarr av tegelstenar och järnbitar är inte längre någon byggnad. Detta myteri runt omkring på jorden hotar att avskaffa möjligheten till det tekniska näringslivet. Ledarna fly undan, men de underlydande, som blivit överflödiga, äro förlorade. Deras stora antal innebär deras död.

Människan och tekniken, del 1

De kommande inläggen kommer att ha det tema som rubriken anger. Rubriken är förövrigt Oswald Spenglers och den pryder en kort liten bok om snart hundra sidor som sammanfattar hans gedigna verk Västerlandet Undergång. I just det här inlägget kommer jag att presentera ett utdrag ur sista kapitlet i sagda bok (Människan och tekniken, Bidrag till en livsfilosofi). Jag ber läsaren notera att texten är Oswald Spenglers, eller i viss mån översättarens, och alltså inte i egentlig mening min. Begrepp och termer är alltså den ursprunglige författarens. På det stora hela är texten dock betänkansvärd.

Kapitel XII

... Vi stå i våra dagar på höjdpunkten, där, varest den femte akten börjar. Avgörandet kommer, och tragedien slutar.

Varje hög kultur är en tragedi, människans historia i sin helhet tragisk. Men den faustiska människans övermod och fall är större än allt, som Aiskylos och Shakespeare någonsin skådat. Skapelsen reser sig mot skaparen. Liksom en gång mikrokosmen människan mot naturen, så reser sig nu mikroskosmen maskinen mot mot den nordiska (nordiska skulle här kunna vara likvärdigt med den västerländska, min anm.) människan. Världens herre blir maskinens slav. Den tvingar oss, alla utan undantag, antingen vi vilja eller ej, att löpa framåt på dess bana. Den störtade segraren släpas till döds av det rasande spannet.

Vid början av det tjugonde århundradet ser "världen" på denna lilla planet ut så här: En grupp av nationer under ledning av engelsmän, tyskar, fransmän och yankees behärskar läget. Deras politiska makt beror på deras rikedom, och deras rikedom består i deras starka industri. Men denna är bunden vid kolet (idag oljan). Belägenheten av de tillgängliga koldistrikten försäkrar framförallt de germanska folken om så gott som monopol och leder till en ökning av befolkningen, som är utan exempel i hela historien. Med kolet som fäste och vid korsningarna av de från detta utstrålande färdevägarna samlas nu en människomassa av oerhörda mått, som är fostrad av maskintekniken, arbetar för den och lever av den. De övriga folken får rollen av råstoffsproducenter och avnämare, antingen som kolonier eller som skenbart oberoende stater. Denna fördelning säkerställes genom härar och flottor, vilkas underhåll förutsätter industriländernas rikedom och vilka till följd av sina tekniska anordningar själva blivit maskiner och försättas i "arbete" genom tryckningen på en knapp. Åter framträder den nära frändskapen, ja nästan identiteten mellan politik, krig och näringsliv. Graden av den militära makten är beroende av industriens rang. Industrifattiga länder äro allmänt fattiga, alltså kunna de icke bekosta någon här och något krig, alltså äro de politiskt vanmäktiga, alltså äro arbetarna där, ledarna såväl som de underlydande, objekt för sina motståndares politik.

...

Men det hör till denna tids tragik, att det frigjorda mänskliga tänkandet icke mera förmår fatta sina egna konsekvenser. Tekniken har blivit esoterisk liksom den högre matematiken, varav den betjänar sig, liksom den fysikaliska teorien, som vid sin spekulation över företeelsernas abstraktioner har utan att märka det trängt fram till de rena grundformerna för mänsklig kunskap. Världens mekanisering har kommit i ett stadium av det farligaste övermått. Jorden med sina växter, djur och människor har ändrat utseende. Inom några få årtionden ha de flesta stora skogar försvunnit och förvandlats till tidningspapper, och därmed inträda förändringar i klimatet, som skada åkerbruket för hela befolkningslaget. Otaliga djurarter komma att, liksom bufflarna, vara helt och hållet eller nästan alldeles utrotade, hela människoraser liksom de nordamerikanska indianerna och australierna nästan försvunna från jorden.

Allt organiskt dukar under för organisationen, som griper allt mer omkring sig. En artificiell värld förgiftar och kommer istället för den naturliga. Civilisationen har själv blivit en maskin, som gör eller vill göra allt maskinmässigt. (jfr följande citat av Ernst Jünger: Teknologisk perfektion strävar mot det beräkneliga, mänsklig perfektion mot det oberäkneliga.) Man tänker endast i hästkrafter. Man kan inte längre se ett vattenfall utan att i tankarna omsätta det i elektrisk kraft. Man kan inte se en mark med betande hjordar utan att beräkna värdet av deras kött, inte ett vackert, gammalt hantverk utan att önska kunna ersätta det med en modern teknisk metod. Det tekniska tänkandet vill förverkligas, vare sig ett verkligt behov föreligger eller ej. Maskinlyxen är följden av ett tanketvång. Maskinen är, när allt kommer omkring, en symbol liksom dess hemliga ideal, perpetuum mobile, nödvändigt för själen och intellektet, men ingen vital nödvändighet.

Fiat

Italienska Fiat som förvisso redan är en stor aktör inom bilindustrin har fått den briljanta idén att skapa världens näst största automobilkonglomerat. Denna gigant skall innehålla en samling märken som ingen bryr sig om, nämligen Opel, Fiat själva och Saab. Saab verkar förvisso folk bry sig om, det är bara det att ingen köper deras bilar. Hur det står till med den mentala kapaciteten hos Fiats ägare får väl den italienska staten kanske utreda själva. Jag lämnar frågan öppen.

Den liberala kapitalismens felslut

Dagens industriella system tillverkar redan mer än jordens invånare konsumerar. Vi överproducerar, med hjälp av maskiner. Allt färre löntagare producerar allt mer överskott. Samtidigt förutsätter den liberala kapitalismen en ständig tillväxt. Det är inte svårt att inse att ett sådant system har ett enormt felslut inbyggt i sig självt. Sammanblandningen av begreppen vinst och tillväxt är grunden till systemet återkommande kollapser. Samtidigt har liberalerna blandat samman begreppen tillväxt och utveckling. Även dessa två begrepp är i grunden oberoende av varandra.

Ett nytt fungerande kapitalistiskt system måste ta hänsyn till följande fakta och förutsättningar. Om maskiner skall producera vårt överskott, då måste vi hitta ett system där människor har medel att konsumera produkterna. Om få eller inga människor arbetar, måste mänsklighetens ekonomiska tillgångar garanteras på annat sätt än med lönearbete. Vi kan inte försörja oss genom tjänstearbete. Det är fullt möjligt att utvecklas utan att mäta den utvecklingen i tillväxt. Den liberala kapitalismen söker expandera in absurdum, med följden att även vinstgivande företag kan rasera börsvärdena på grund av att deras tillväxt inte motsvarat finansvärldens vinstprognoser. Det är en absurd tanke att ett företag kan expandera varje dag under varje år etc. Det är lika absurt att anta att ett företag som inte expanderar exponentiellt är ett svagt bolag. Ekonomins styrka finns i dess stabilitet, inte i dess expansion.

Den liberala kapitalismens antagande att styrka heter expansion och inte likviditet är därmed lika absurd som liberalismens antagande att ökad frihet bäst beskrivs med orden ökad övervakning. Är jag då antikapitalist, nej inte nödvändigtvis. Ett sådant svar är som alltid avhängigt vad man binder in i begreppet. Däremot är min ställning i denna fråga tveklöst antiliberal. Inte så tillvida att jag är emot ett liberalt samhälle, jag tar bara avstånd ifrån de liberala partiernas politik till förmån för en konservativ omprövning och ett intelligent sätt att förvalta den moderna, globala, ekonomin.