Tala på djupet

När samtalade du senast med en vän eller bekant om det verkliga djupet i en fråga? När djupdök du senast i timtal i frågan om ett enda tings innersta natur eller orsak? Idag förefaller mig en på djupet penetrerande diskussion av en problemställning eller tillstånd i världen som en omöjlighet, kanske rent av en dröm. Vart jag än vänder mig möts jag av yta utan reflektion och en överallt dominerande sarkasm. Varje fråga viftas bort med en desillusionerad spydighet och innehållslösa skratt. Människans tid läggs på att existera i ett tomt intet, i en verklighetsflykt utan åsikter, utan handling, utan insikt. Samtal förs främst på småbarns språk. Inget vitalt berörs, får beröras. Det betraktas som ett intrång i den bedövande livslögnen. Ett övertramp på var och ens integritet. De få vänner som vet förmågan och har viljan att faktiskt fundera och samtala om existensiella och världsliga problem är lätträknade och jag håller dem kära. Jag råder dig att göra detsamma. De är din viktigaste tillgång. Ibland undrar jag om inte just denna genomgående attityd, att inte fästa vikt vid något, också är det som gjort världen till vad den är idag. Tillvaron - verkligheten - har fråntagits sin essens, tillvaron har blivit en lek, en charad utan allvar. En rovdrift på infantila skämt. Det är därför kanske inte heller förvånande att vår planet tycks snurra allt mer plågade varv. Vem skall förvalta framtiden om vi inte tar oss tid att reflektera över samtid och kommande skeenden?

Ernst Jünger - Glasbina

Den senaste tiden har den svenska Jüngerutgivningen breddats markant i förhållande till hur den såg ut bara för några få år sedan. Tvåtusensex kom kortromanen Sturm på Bokförlaget Augusti, något år senare kom en nyutgåva på av Psykonauterna på H-ströms förlag och i höstas gav Atlantis ut nyckelverket I Stålstormen. I och med denna utvidgade utgivning av Jünger har författaren allt mer också kommit att omnämnas i den svenska intellektuella konservativa debatten och på så sätt också gett liv åt en högst behövlig konservativ begreppsbildning. Man får dra slutsatsen att Ernst Jünger därmed en gång för alla tillåtits flytta ut ur kulturens skamvrå till de salonger där de mer intressanta konversationerna sker.

En titel som inte finns på svenska, vare sig i den tidigare utgivningen eller, i det nu återvunna intresset är Gläserne Bienen. Glasbina är i det närmaste en science-fictionbok av traditionella mått där huvudrollsinnehavaren ställs öga mot öga med en teknologi vid första anblicken överlägsen hans egen begreppsförmåga. När boken publicerades i Tyskland 1960 avfärdades den i pressen som tidsmässigt irrelevant – egentligen förelåg säkerligen politiska anledningar. Idag framstår boken även om den innehåller inslag som kan betraktas som irrelevanta ur vårt eget perspektiv som en skarpsynt tolkning av vår egen verklighet. Jag kommer i det följande inte att göra någon djupare analys av dess handling eller budskap men jag skall ändå försöka återge dess väsentliga grundstenar.

Richard, huvudpersonen, befinner sig på samhällets sociala botten. Som före detta officer i det lätta kavalleriet har han inte funnit någon livslönsam plats i den moderna världen. En vän från kavalleriåren föreslår att han skall söka jobb hos industrimagnaten Zapparoni. Zapparoni själv kan i historien betraktas som en man av Walt Disneys karaktär – hans imperium bygger på att skänka illusioner åt människorna. Detta förhållande gör att Richard med sin officersbakgrund hyser moralisk tvekan inför det arbetstillfälle som nu uppenbarat sig hos samme Zapparoni. Han brottas berättelsen igenom med frågan om moralens utarmning. Richard beslutar sig ändå för att bege sig till intervjun med Zapparoni. Under detta möte finner sig snart vår huvudperson ensam i en trädgård fylld med vad som visar sig vara en mängd små robotar, glasbin, och andra tingestar. Det blir snart uppenbart att detta är en prövning av hans karaktär.

Ernst Jünger är i första rummet inte någon vetenskapligt framtidsvisionär, han är en politisk och samhällelig filosof och skärskådare men flera utav hans böcker rymmer likväl tolkningar av framtidens teknologi och karaktär. Dessa tolkningar har vid fler än ett tillfälle visat sig oerhört sannfärdiga. Så även i Glasbina som över fyrtio år före sin tid gör en i det närmaste kristallklar reflektion över av den teknologiska och mentala nivå på vilken vår egen tid befinner sig. Vi lever ju otvetydigt i verklighetsflyktens och de själsligt bedövande illusionernas tid.

Glasbina uppvisar många karaktäristika typiska för Jüngers sätt att berätta. I förgrunden finner vi en människa, en man, som på sätt och vis anser sig stå utanför det övriga samhället. Han är betraktaren, den som reflekterar och leder läsaren genom berättelsen. Han har militär bakgrund men befinner sig i en civil värld – ofta mer brutal än krigets. I vårt fall har huvudpersonen tidigare tjänstgjort vid det lätta kavalleriet. Det är också vid tiden i det militära som huvudkaraktären upphämtat den moraliska grund med vilken han nu filtrerar intrycken från sin omgivning. En omgivning från vilken han till viss del också känner sig fjärmad. Hans motpol är den ofta amoraliska, och ofta hårdhänte, härskaren. I detta fall Zapparoni, över vilken han inte öppet moraliserar, men ändå förbehåller avstånd till.

Huvudpersonen tvingas nu interagera med den person och värld från vilken han själv urskiljer sig. Den generella handlingen i Ernst Jüngers berättande är ofta ganska kortfattad och boken bärs istället fram av huvudpersonens reflektioner om världen, flydda minnen och hans rådande belägenhet. I det här fallet utgörs största delen av metahandlingen av huvudpersonens reflektioner under den tid han befinner sig i Zapparonis artificiella trädgård. Under handlingens gång kommer huvudpersonen att konfronteras med det ”absolut brutala” som härskargestalten utsätter honom för. Det sätt på vilket han handskas med detta leder också till slutet på berättelsen, det slut som i Jüngers fall oftast gestaltas av en ny riktning i verkligheten mer än ett klart urskiljbart avbrott. I Glasbina tvingas huvudpersonen att omvärdera sin relation till Zapparoni. Vår huvudperson misslyckas med det prov Zapparoni utsätter honom för och undslipper på detta vis sin egen tvekan kring den erbjudna positionen. Samtidigt uppstår i och med detta ett oväntat nytt tillfälle.

Det viktigaste budskapet i Glasbina som jag ser det är relationen mellan maskin och människa. Den store illusionisten, maskinskaparen, ställs emot människans vara. Jünger skriver, Teknologisk perfektion strävar mot det beräkneliga, mänsklig perfektion strävar mot det oberäkneliga. Perfekta mekanismer … framkallar både rädsla och titanisk stolthet. Den rädsla och entusiasm vi erfar vid synen av perfekta mekanismer är den exakta kontrasten till den lycka vi känner vid synen av ett konstverk. Dessa få rader utgör kärnan i bokens filosofi. När huvudpersonen lämnas ensam i Zapparonis trädgård trollbinds han snart av den maskinella perfektion som de små robotarna uppvisar, men visionen blir snart till en slags skräckversion när de ställs emot den naturliga världen och dess skönhet. Huvudpersonen tillåter sig trotts Zapparonis egna varningar att förblindas av det han ser under sitt besök i trädgården. Det som är ett naturligt förhållande mellan bi och blomma blir när bina bytts ut mot robotar i miniatyr en förtärande regim där naturen töms på sina resurser - utplånas. I den automatiserade, artificiella världen finns inte längre skönheten, endast teknologiska perfektionen. Slutsatsen blir att den moderna människan lever i en värld byggd på rädsla och entusiasm. Skönheten däremot, uteblir.

Fotot visar Ernst Jünger 1997, något år innan han avled 102 år gammal.

Front 242 Live 2009

Det belgiska bandet Front 242 materialiserade sig på den elektroniska musikscenen 1981 i och med släppet av singeln Principles. Året därpå kom första fullängdsplattan Geography. Skivan, som spelades in på en fyrakanalsstudio, hade ett minimalistiskt, klaustrofobiskt sound som främst gav intrycket av en mänsklighet omgiven av en betongvärld i ruiner. Bandet bytte tidigt medlemmar, någon föll ifrån och några kom till. Med detta förändrades också ljudbilden. På sexspårsplattan No Comment (1984) är musiken betydligt tyngre och hårdare, med taktfast melodiska basgångar och samplade röster. Redan från starten gör bandet en tydligt experimentell musik som på många sätt dekonstruerar popkulturens regim. Detta sound, ett slags återanvänd bild av television och politik, når sin fulla utveckling i och med tredje plattan, Official Version (1987). När skivan släpps har bandet intagit rollen av fundament till den kultur som vuxit upp kring begreppet ”Electronic Body Music”, förkortat EBM. Med musik byggd på den moderna medievärldens språk har man format en egen subkultur. Ett samhälle av fans har skapat sin identitet kring den närmast paramilitära image som bandet representerar. Detta är också början till bandets storhetstid. 1988 kommer uppföljaren Front by Front där bandet själva hävdar att de drar sin musik till extremer. Trots att släktskapet är uppenbart skiljer sig ljudbilden från föregående år. Plattan är enklare, mer tydligt studioproducerad och inte lika fri och experimentell som deras tidigare skivor. Videon till ledmotivet Headhunter produceras av den presumtivt legendariske Anton Corbijn. Det dröjer nu tre år, närmare bestämt till 1991, innan albumet Tyranny for You når skivhyllorna. De enkla kala landskap som fanns tio år tidigare har nu allt mer utvecklats till ljudmattor av samplingar och komplicerade rytmer. Ändå spelas singeln Tragedy for you flitigt på MTV. Den passar uppenbarligen bra in i tiden, efter 1980-talets sammanbrott. Bandet befinner sig nu på höjden av sin storhetstid.

Från och med denna punkt och framåt kommer de dock i ganska rask takt att förlora sitt inflytande på den alternativa musikscenen. Två skivor släpps 1993. I och med dessa, 06:21:03:11 Up Evil och 05:22:09:12 Off, blir brottet med alla tidigare ljudbilder tvärt. Nu presenteras ett experimentellt, digitalt sound som är både musikaliskt och konstnärligt ointressant, ibland rentav obegripligt. Och fansen, visar det sig snart, följer inte med. Det kommer att dröja tio år innan nästa nya fullängdare släpps. Tiden fram till dess fylls av ett antal remixskivor som alla bryter kraftigt med den musikaliska tradition ur vilket bandet växte fram. Först 2003 kommer EP:n Still Raw och lite senare samma år fullängdaren Pulse. Musiken är i mångt och mycket en tillbakagång till de idéer som den syntetiska genren skapade åt sig under 80-talets första år.För fansen och för bandet har scenframträdandena alltid varit minst lika viktiga som skivorna. Front 242 är ett koncept som sträcker sig bortom själva musiken. Det är musik som politik. Inte så att deras texter är märkbart politiska i betydelsen budskap. Snarare är det själva konceptet som är politiskt. Front 242 är ett propagandanummer där lyssnaren och besökaren deltar i konserten inte bara för musiken utan också som en del av rekvisitan för föreställningen. Under deras storhetstid var konserterna energiska nummer som uppnådde ett samspel mellan kropp, arbete, svett och musik.

Front 242 på scen 2009

Dessvärre saknar Front 242 numera identitet på secenen. På den turné som bandet just nu är ute på säger man sig ha ambitionen att vända tillbaka till ett tidigare sound. En ambition som ju också fanns bakom skivsläppet för snart sex år sedan. Så långt förefaller allt logiskt. Bandet äntrar dock scenen med ett anonymt spår från 1993, varpå man går miste om möjligheten att direkt fånga den större publikens intresse. Konserttempot är högt, ljudslingorna smattrar fram, men mixningen saknar struktur. Det är allt eller inget, fullt ljus eller totalt mörker som gäller. Arrangemanget påminner mer om nittiotalets remixskivor än den tunga pulserande EBM som bandet skapade för ett kvartssekel sedan. Det blir snart uppenbart att Front 242 fortfarande står med benen i olika musikstilar och att man inte fullt ut förmått ta steget in i sin ambition om en återgång till svunna storhetstider. Publikens reaktion på detta är uppenbar. Visst applåderar man mellan numren, men som helhet är det långt ifrån hängivet. Reaktionerna svänger med låtvalen, man sjunger med i det äldre materialet och nöjer sig med att lyssna till det nyare. Genomgående är mixarna på de olika spåren fortsatt fantasilösa, de saknar tydlig karaktär. Enda spåret från senaste plattan, 7Rain, dyker upp någon tredjedel in i den nitton låtar långa konserten. Det blir tydligt hur väl sången faller in bland det äldre materialet. Konserten växer efterhand, men det faktum att sångaren Jean Luc De Meyer bitvis sjunger imponerande falskt hjälper förstås inte upp det övergripande intrycket. Historiens tydliga samspel mellan musik och propagandanummer uteblir, och i sin iver att framstå som ett modernt klubband förlorar Front 242 sin egen identitet. Bandets musik saknar i stort sett musikalisk relevans. Deras storhetstid, med tunga slingor och extatisk publik, är ett minne blott. Ändå bjuder man på tillräckligt för att bli inropade för extranummer. Tre låtar blir det - fullpoängaren Kampfbereit från debutplattan, halvhiten Until death us do part från 1998 och Punish your machine, en själlös remixlåt som redan från första början saknat allt ett bra verk behöver. Jag konstaterar att man valt att både inleda och avsluta konserten med låtar som har en svag ställning hos lyssnarna. Förundrad inser jag att bandet idag bryr sig väldigt lite om den helhetsbild som deras konserter i bästa fall skulle kunna skänka besökarna. Den med applåder frikostiga publiken bjuds inte heller på något andra extranummer, och när showen är slut tvingas vi fastställa att Front 242 inte levererat några av sina allra största, och näst intill obligatoriska, låtar. Varken Tragedy for you, No Shuffle eller Masterhit framförs. Ett tilltag som måste betraktas som något besynnerligt på en turné som utger sig för att söka sig tillbaka till rötterna. Ett mediestrategiskt och propagandistiskt felslut ovärdigt Front 242.

Verner von Heidenstam

I går kväll när jag satt och tittade på tv vid något tillfälle kom jag förbi ett program där det pågick en informell intervju med den förre statsministern Göran Persson och hans fru Anitra Steen. Mitt i programmet då det blivit uppenbart att den före detta socialdemokratiske ledaren uppskattade den jordbrukspolitik som nu förs av alliansen kom det också fram att denne något fetlagde man brukade läsa poesi för sin hustru. Till min förvåning reciterade han inte bara dikterna ur minnet, denne arbetarson valde också en dikt av Verner von Heidenstam som sin främsta favorit. Jag blev såklart något förvånad eftersom jag själv håller herr Heidenstam mycket kär, och själv från gång till annan reciterar dikter av denne vår nationalpoet. Heidenstam är stor, och bortglömd. Detta är beklagligt för hans penna var ovanligt skarp och få människor har skrivit längtans dikter såsom han. Det av Persson valda stycket kommer ur dikten Ensamhetens tankar. Det är en välkänd dikt, men den skänker likväl.

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
- men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Konstinfernot

Ibland får man för sig saker. Några veckor innan jul vaknade jag en dag och var övertygad om att jag behövde börja måla. Till saken hör att jag aldrig betraktat mig som någon speciellt bra konstnär. Senaste gången jag på allvar bekantade mig med bildkonsten och en pensel var på gymnasiet. Det var i slutet på åttiotalet. Men nu fanns detta behov där likväl. Jag ringde min farmor, hennes far hade varit konstnär på gamla dar så jag misstänkte att det fanns ett staffli på en vind någon stans, och mycket riktigt hon hade det kvar. När vi träffades under julen överlämnades släktklenoden och det var faktiskt med stort nöje som jag nu tyckte att jag tog upp traditionen. Det är alltid något visst med att ärva äldre saker som man har för avsikt att ta i bruk igen. Det skänker en slags tillfredsställande lycka och när man använder dem inbillar man sig att man kan känna den förre ägaren som någon stans i bakgrunden skänka en om ens verksamhet. Det är ett sätt att känna bekantskap med de hädangångna. När jag väl hade staffliet på plats i mitt kök införskaffade jag lite akrylfärger, någon duk, några pannåer samt några penslar. Den tingest som skänkte mest lycka var träpaletten, den rundade klassiska träskiva som man alltid förknippar med konstnären. Det är en viss känsla med att hålla den. Så har jag alltså börjat måla. Det är inga mästerverk, men det är inte heller så illa som jag först befarade. Jag har lagt upp de första alstren i en blogg och kommer att fortsätta att lägga upp bilder och betraktelser över mina skapelser där. Besök den gärna, jag bjuder på mitt enkla amatörskap.

http://konstinfernot.blogspot.com/

Litterärt kanon 2009

För några år sedan stormade det i debatten på svenska kultursidor om huruvida vi skulle ta fram en svensk litteraturkanon eller ej. Jag skall inte gå in på frågan om behovet verkligen finns att formalisera en sådan. Istället tänker jag presentera nio titlar ur mitt eget bibliotek som är verkligt läsvärda. Följer alltså nu, tvåtusennio års svenska litteraturkanon.

Böckernas bok. Skriven på sextonhundratalet är den fortfarande en utav världslitteraturens största verk. Miguel Cervantes klassiker Don Quijote om den förläste äventyrstörstande skröplingen Don Quijote och hans väpnare Sancho Panza är inte bara ett humoristiskt mästerverk utan också en djupt mänsklig betraktelse. Boken går egentligen inte att undvika. Berättelsen skall läsas sakta, orden noga vägas, mycket går förlorat om man hastar genom berättelsens rader. Don Quijote kom i nyöversättning 2001 i ett vackert hårdband som verkligen förhöjer läsningen.

Från Spaniens värme till belgisk kyla. Blanko, av den flamländske författaren Peter Terrin är en klaustrofobisk historia om en man och hans son. Terrin har jämförts med både Kafka och Camus och i Blanko tas läsaren med in i berättelsen om en mardrömsliknande saknad och människans oförmåga att kunna skydda barnet från omvärldens skeenden. Allt detta sker i en klinisk värld, där hemmet måste skötas om på samma sätt som ett laboratorium. I en blanko värld görs människan galen av sorg. Det här är ett författarskap av mycket hög klass och det är bara att hoppas att Terrin kommer ut på svenska även i framtiden.

De första en och en halv sidorna som möter läsaren i Ernst Jüngers mästerverk På marmorklipporna säger allt. De noggrant utmejsalde orden bildar ett konstverk. Konstverket hänför. Sällan möter man sådan litteratur, där man omedelbart grips av denna absoluta insikt, att det är en definierande och avgörande skulptur befinner sig framför ens ögon. Beklagligt nog finns På Marmorklipporna inte längre i tryck och de få överlevande exemplaren är extremt sällsynta även i landets antikvariat. Själva boken ingår i den politiserade diskussionen om författaren själv och det är i det närmast omöjligt att närma sig Jüngers politiska liv utan att beröra Auf den Marmorklippen som den tyska titeln lyder. Inte så mycket för att författaren själv placerat den där som för att eftervärlden ofrånkomligen ser en tolkning av Ernst Jüngers eget förhållande till Hitlertyskland inbyggd i själva berättelsen.

Därifrån kastar jag mig hastigt till den japanske, och ännu synnerligen verksamme, författaren Haruki Murakami. Murakami är, vågar jag påstå, japans idag främste författare – i alla fall på den internationella arenan. Han skriver oftast i en värld innesluten i en mild surrealism. En drömsk värld. Inte sällan byggs handlingen kring problematiken i ungdomens sexualitet, om längtan, förlust och försvinnande. Karaktärerna besitter ofta en slags ensamhet. Titeln Norwegian wood har förhoppningsvis lockat en eller annan fyrtiotalist till läspulpeten då den är tagen direkt från Beatleslåten med samma namn. Norwegian Wood har allt det som Murakami erbjuder sina läsare och som sådan framstår den som en utav hans viktigare verk. Den är också väl avgränsad. Murakami skriver ofta långt, väldigt långt, men Norwegian Wood har en behändig längd och kanske har detta bidragit till att just denna bok är ett så bra koncentrat av författaren.

Pramoedya Ananta Toer är knappt utgiven på svenska. Det finns en titel, Människornas jord. Flyktingen som jag här kort skall ta upp är det inte. Men den är utgiven av Penguin och borde vara rimligen lättanskafflig. Flyktingen är ytterligare en utav dessa böcker – boken är en kortroman – som man vet inom sig när man läser den att den tillhör den högre litteraturen. Eller i alla fall att författaren gör det. Det var i alla fall känslan jag slogs av när jag för ett par år sedan bekantade mig med berättelsen. Pramoedya själv finns inte längre men omnämndes förut som en möjlig asiatisk kandidat till nobelpriset i litteratur. Det talar för sig självt. Berättelsen är medgripande, en man är på flykt undan sin far men också från de japanska ockupanterna på en indonesisk ö under kriget. Det absoluta slutet i boken är däremot direkt dåligt. Kanske gör detta boken ännu mer intressant. Men jag tror inte det.

Ingen litteraturkanon kan heller anses fulländat utan ett bidrag av Ernest Hemingway. En gammal man ger i mötet med en ung pojke – måhända det yngre jaget – sig ut på öppet hav för att finna livet igen. En förutbestämt kamp mot ödet och naturen tar vid. Med förutbestämd utgång. Den gamle och havet har jag läst i alla fall tre gånger och den har alltid fångat mig. Det är det enda jag verkligen läst av Hemingway å andra sidan. Den ingick i svenskaundervisningens pliktlitteratur och när jag för några år sedan fann den i ett behändigt litet hårdband blev den en självklar gäst i min egen boksamling. Där står den nu upptagen bland den ”viktiga” litteraturen.

För något år sedan kom en novellsamling av August Strindberg ut i en slags nyutgåva. Ett halvt ark papper, som jag också skrivit om tidigare här på Frihetens Inferno, har namn efter en utav dessa noveller. Det är kanske det mest rörande som skrivits av en svensk författare. Strindberg i sin helhet är ett måste för den som läser svenska. Han är och förblir tillsvidare vår störste och mest intressante skriftställare. Oerhörd - både som författare och som person. Jag väljer dock denna novellsamling som förslag för i novellens form möter vi författaren som ett förtätat fenomen. Här måste hela konstverket rymmas på enbart några få sidor. Det är novellen som form som avslöjar författarens kvalitet.

Det pratas emellanåt om Herman Hesse, i alla fall dyker det ifrån endera hållet alltid upp någon slags reflektion när man nämner hans namn. Oftast omtalas ”Stäppvargen”, boken om övermänniskan. Mindre omnämnd är Siddhartha en kort fiktiv roman om en ung Buddhas bana. Hur han lämnar den värld han fötts in i för att söka svar på sina frågor genom erfarenhet. Det är en vacker bok, på sitt sätt fängslande, för den som har den inneboende känslan för den buddhistiska läran eller som känner en spänning i den mystik som omger denna aspekt av den indoeuropeiska kulturen. Men boken är en litterär bok och står på sina egna ben.

Så övermänniskan. Så eller sålunda, människa eller övermänniska, det är frågan? Sålunda talade Zarathustra, Friedrich Nietzsches enda större prosaverk. Fortfarande en filosofisk betraktelse men i formen av en berättelse. En filosof drar upp i bergen för att finna svar, men finner då att asketismen inte får världen att bete sig annorlunda. Han beslutar sig för att missionera sitt budskap. Här dras linjerna upp för hur hon – alltså människan – skall kunna överträffa sig själv och bli något mer utöver det hon redan är. Vår potential är så oerhört mycket större menade Nietzsche. Sålunda talade Zarathustra är nyckeln till människan, inte minst till människan under nittonhundratalet. Eller snarare är det kanske så att nittonhundratalsmänniskan är beviset på att hon aldrig riktigt lärde sig läsa Nietzsche. Jag låter det vara osagt. Just det här verket har jag läst tre gånger. Vid första försöket föreföll den stundom fullständigt obegriplig, samtidigt som den på ett plan också var solklart begriplig. Jag var ung då, iklädd uniform. Efterföljande läsningar har gjort den något mer normal för mig. Kanske är det därför Nietzsche också blivit så omständligt felförstådd. Få människor i vår egen tid tar sig tid nog att djupt tränga in i en bok under läsningen, än mindre en andra eller en tredje gång. Ytterst få har det bildningsbagage som krävs för att alls kunna förstå fullt ut. Oavsett detta är Sålunda talade Zarathustra oundviklig och kanske är dess viktigaste egenskap att den omöjligen kan begripas. Den måste inses.

Så har jag då alltså skapat en litteraturkanon ändå. Ingen skada skedd i kulturen. Nio författare, Cervantes, Terrin, Jünger, Murakami, Toer, Hemingway, Strindberg, Hesse, Nietzsche. Ingen kvinna kom olyckligtvis med den här gången. Väl litteratur från tre kontinenter, en svensk, tre tyskar. Samtliga böcker läsvärda. Avnjut efter bästa förmåga.

Märkta kort

Född 1920 i Tyskland. Avliden 1994 i Kalifornien. Där emellan vagabond, magsår, kvinnor, misär och sprit. Charles Bukowski började sin författarbana på femtiotalet som beatnikinfluerad poet innan han under den sena medelåldern tog sig an monografins och novellens form. Märkta kort är en novellsamling. Trettien noveller ryms i den behändiga lilla bok som jag slår upp. Jag möts av en skitig värld, visioner från samhällets botten till tonerna av en envis humanism. Det är här inte tal om högtravande språkliga ansträngningar. Inga ambitioner att förfina den litterära konsten. Berättelserna är skildringar av verkligheten. Reportage snarare, ofta med författaren själv som fiktiv huvudperson. Ibland också både som förgrundsgestalt och motspelare. Bilden av samhället och konversationen är det viktiga, inte själva konstuttrycket.

Novellen är annars en tacksam form för läsaren. Alltför ofta befinner man sig idag halvvägs in i en månghundrasidig djungel, önskandes att författaren vid något tillfälle borde kommit till punkt och lagt diktarpennan från sig. Novellen, som inte oväntat är en eftersatt litterär kategori i vårt land där vi inte läser för bildning utan främst för verklighetsflykt, ställer krav på författaren. I andra länder har novellen högre status. I den, måste skriftställarens hela register tas i bruk och koncentreras över ett fåtal sidor. Novellen som form blir således till en värdemätare på författarens kvalitet. Här är det inte mängden text som gör litteratören, det är de ord med vilka berättelsen ges som avtecknar mästaren. Med något tiotal sidor till förfogande måste kärnfullheten göras till ledstjärna i skrivandet.

Bukowskis berättelser är rättframma. Språket enkelt, uppkäftigt, ovårdat. Där finns en cynisk underton. Precis som verkligheten i den värld han tycks ha rört sig i. Han är ju död nu. Leukemi. Som indikator på det moderna samhället är novellerna intressanta, men som litterära verk inte tillräckligt tilltalande för att man skall begå misstaget att sträckläsa samlingen. Läsningen blir därför avslappnad, betyder inte så mycket, frambringar inget tvång. Stundens allvar griper aldrig tag i en. Märkta kort är en bok man läser och konstaterar att, ”tja – sådär är det väl ungefär”. Därefter lägger man den ifrån sig. Ungefär som livet självt.

Ovantående stycke är en recension publicerad i Tidningen Kulturen i slutet på 2008. Märkta kort är titeln, Charles Bukowski författaren. Förlag: Lindelöws. När jag skrev recensionen var jag inte fullt nöjd med resultatet, men såhär i efterhand ligger den mig närmre än jag vid tillfället kände.

Till minnet av min Mohikan

När James Fenimore Cooper skrev Den siste mohikanen 1826 författade han inte en ungdomsbok såsom den numera oftast presenteras. Berättelsen är främst en saga om mötet mellan två världar. Mellan människlighetens olika aspekter. Den viktigaste konfrontationen står mellan den själsligt fria människan och den sofistikerade, ordnade moderna men ändå vilsne motsvarigheten – här i sjuttonhundratalets europeiska skepnad. I berättelsen ställs dessa två manlighetstyper mot varandra. Till sin natur är boken således mytisk och till viss del antimodernistisk i sin ton. Mohikanen representerar det äkta, européerna det obegripliga. Via mohikanen ges bilden av en orörd värld som är på väg att gå under. Vilket också antyds i titeln.

Denna mystik fångade oss som barn. Det moderna samhället av idag står långt ifrån den naturalistiska frihetstanke som författaren förde fram. Inte desto mindre, kanske just därför var det dessa mytiska indianstammar som fångade vår fantasi när vi var unga. Frågade man oss om indianer svarade vi Mohikaner, Mohawk, Svartfot- och Kråkindianer. Sägenomspunna folk. Vi tog upp deras mytologi i vår fantasi och det var som dem vi smög omkring i ekbackarnas undervegetation med fjädrar i håret och täljda spjut och pilar. Vi byggde lövhyddor och jagade vårt vilt i form av rotvältor i den närliggande granskogen.

När vi blev äldre förändrades den avbild som gavs oss av ordet indian. Precis som mohikanerna i berättelsen tillslut går om intet och därmed tagits upp i historien över förlorade folk, hade de nu fått lämna plats i våra tankar för Sioux, Apache, Cheyenne. Jag tror det var skolans bild som tog överhanden och vi hade nu lärt oss om Sitting Bull, Crazy Horse och tillslut slaget vid Little Big Horn. Jag minns fortfarande den olustiga känsla som uppstod i mig när jag första gången jag fick lära mig hur dessa folk gått under i nationsbyggnadens blodbad. Det var något mer än enbart människor som hade gått förlorade när verkligheten tillslut omintetgjorde den naturalistiska krigaren. Själva mystiken var död, manligheten och det mänskliga betvingat. Världen befolkades inte längre av den fria människotyp som vi eftersträvade och som kunde utgöra en positiv motpol till moderniseringens budskap i Coopers bok. Myt hade förvandlats till avklädd politik.

När jag idag möter ordet indian ser jag framför mig endast resterna av det som gått förlorat. Sägnerna har förvandlats till sandkorn. Bilden är av Navajo, ökenindianen. Visionerna har flytt än längre väster ut, som om själva myten trängts undan till sitt reservat av den verkliga världen. Rostiga fordon, kasinon, misär och den vite mannens kläder har ersatt Hudsonflodens lummiga bergssluttningar. Samma förändring förefaller mig uppenbar, både i verkligheten så som historien utspelade sig och i mitt inre. Barnets mytiska värld lever hos oss endast i en undanskymd roll under nyordningens ok och kanske är det just därför som Fenimore Coopers Den siste mohikanen idag betraktas som ungdomsbok. Den talar till den fria själen i vårt mentala vara. Den del som den unga människan i oss har starkast band med. Den fria, otyglade manligheten. Äventyrets grundsten.

Kulturkonservativa inlägg

Den 22 November 2008 förde jag fram en artikel här på Frihetens Inferno som påtalade ambitionen att ta fram ett nytt politiskt program. Jag argumenterade att ett sådant program borde ta sin utgångspunkt i ett humanistiskt bildningsideal och en aristokratisk värdegrund. Dominerande borde tilltron på individens långtgående frihet vara, tillsammans med en vidsträckt ambition att knyta den högre estetikens värden närmre politiken. En vidare betraktelse skulle kunna göra gällande att jag här i viss mån gör samma angrepp som kulturkonservatismen på den postkoloniala och postmodernistiska kulturpolitiken.

Den 5 november samma år publicerade Expressen en kulturdebattsartikel av Johan Lundberg, chefredaktör för Axess, vars kritik riktades mot den rådande kulturregimen i Sverige. Inlägget sammanfattas senare också på Svenska Dagbladets ledarsida den 31 december av P J Anders Linder. I korthet var kritiken riktad mot kulturradikalismens tre grundpelare. För det första kritiseras den dogm som gör gällande att konsten har provokationen som främsta självändamål. För det andra kritiseras den postmodernistiska inställning som håller för sant att allt mänskligt skapande ligger på samma nivå. Att en reklamtext för tamponger har samma konstnärliga värde som en text av Goethe eller Le Clézio. Kulturradikalismen håller som bekant båda för lika. För det tredje kritiseras tillslut den rådande nedvärderingen av den egna kulturtraditionen.

Den moderna kulturkonservatismen erbjuder ett alternativ. Den väsentliga konsten betraktas såsom autonom och hierarkisk, en förutsättning för människans penetrerande utforskning av sig själv och sitt inre. I en värld som saknar dimensioner kan vi aldrig nå djup och höjder. Populärkultur och kommersialism ställs mot en konst byggd på estetiska värden. Nyhet är inte alltid den högsta summan. Konsten, skriver Lundberg, kan därmed också ges en utopisk dimension i vilken människan kan betrakta de höjder hon kan nå i sina bästa stunder, där kan hon lära sig att hon kan nå högre, besegra sin egen litenhet. Konsten tillåts på nytt att inspirera.

Baltasar Gracián konstaterade redan i mitten på 1600-talet att det var kulturen som skapade människan. Ju högre hennes kultur var, desto större individ blev hon också. Den stora konsten öppnar upp dimensioner inom oss som vi annars inte skulle funnit vägar till. Konsten arbetar över oändliga tidsperspektiv och sinnesdimensioner, den är i sin storhet just stor oberoende av könstillhörighet, samtidskontexter et cetera. Kulturkonservatismen, skriver Lundeberg vidare, är endast politisk i sådan mån att den inte uppfattar civilisationsprocessen som destruktiv och förtryckande. Den är något gott i sig. Kulturkonservatismen står så utanför den politiska polariseringen och ser sin motståndare både i den nyliberala kulturpolitik som underminerar olika former av kulturbevarande institutioner och den vänsterradikalism som under senare decennier inte bara likriktat teoribildningen vid landets akademier utan också i synnerhet underminerat den humanistiska bildningens värde till förmån för ett kulturklimat dominerat av tv-såpor och reklambyråer – den snabba nyhetens kultur.

P J Anders Linder går längre i sin ledare i Svenska Dagbladet. Han knyter där begrepp som tradition och kulturkonservatism till bildningsbegreppet, och därefter bildning till frihet. Enligt honom förvarar den nya kulturkonservatismen en idé och inte en position. Det handlar inte om kontroll utan om kunskap i sig. Kunskap som en väg till mänsklig utveckling, kommunikation och upplevelser. Våra gemensamma referensramar utgörs ju av historia, språk och den högre konsten – det vill säga vår kunskap om Beethoven, Cervantes och Rafael.

Friheten har därmed blivit ett konservativt värde. Den socialistiska idétraditionen har genom historien visat sig kraftigt frihetsberövande i sin ambition. Inte bara legislativt utan även i sina konformistiska krav på individer och mänskliga grupper. Det är också denna kulturradikala politik som omdanat provokationen från kraft till obligatorium i konstuttrycket Den liberala skolan å sin sida, är den politiska rörelse som idag, sitt eget namn till trotts, kraftigast argumenterar för statens rätt till intrång i den personliga integriteten, passiv övervakning, degenerering av skolans bildningsideal et cetera. Tvärtemot båda dessa värderingsgrunder ser kulturkonservatismen kunskap som vägen till frihet. Frihet växer fram ur studier, läsning och reflexion. Skolans huvuduppgift måste vara att värna denna frihet. Den frihet på vilken vi säger oss bygga vårt samhälle och dess övriga grundvalar. En frihet som nu länge underminerats av nyliberala felnavigeringar, och värdekonservativ kulturradikalism. Kulturkonservatismen knyter därmed direkt an till det humanistiska bildningsidealet. Ett ideal som gör gällande att människans frihet, både hennes själsliga och kroppsliga, bäst upprätthålles genom en vittgående bildning. En bildning grundad i den högre konstens värden.

Johan Lundbergs artikel: www.expressen.se/kultur/1.1358316/smakrevolt

Axess: http://www.axess.se/

Anders Linders: www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2263443.svd

Europeisk litteraturpolitik

Det är förhållandevis vanligt att europeiska länder har något slags system som möjliggör ekonomiskt stöd till översättningar av litteratur från det egna språket. Detta system administreras i de olika länderna av olika institutioner. För Sveriges del skedde administrationen fram till den 1 januari 2008 av den statliga myndigheten Svenska Institutet(http://www.si.se/). Svenska Institutet är en myndighet med uppgifta att öka omvärldens intresse och kunskap om vårt land. Detta sker genom utbyten av kultur, utbildningar och vetenskap som bygger samarbete med andra länder. Man håller sig med ett antal kontor runt om i världen. Den mest kända representationen är kanske Svenska Institutet i Rom och i Aten vilka båda bedriver utgrävningsverksamhet i respektive land. Att "stödet för svensk litteratur i översättning" fram till för ett år sedan utgick ifrån institutet och dess verksamhet är därför kanske naturligt. Numera handhas stödtilldelningen av Statens kulturråd, vilket i sig är lika logiskt eftersom rådet handlägger de kulturstöd som delas ut inom Sveriges gränser.

Översättningstödet omfattar främst översättningar som gäller prosa, poesi, dramatik, barn- och ungdomslitteratur, allmänkulturell facklitteratur, essäistik samt tidskrifter som innehåller temanummer med svensk litteratur. För samtliga genrer gäller att verket skall hålla en hög språklig och litterär kvalitet. Stödet kan i dagsläget sökas vid tre olika tillfällen under året. Ekonomisk bidrag kan också ges till provöversättningar eller till resor relevanta för översättnignsprojekten - det kan till exempel röra sig om rent kulturellt utbyte. Oberoende av land är det normala att stöd utgår till ungefär halva till två tredjedelar av översättningskostnaden. Stödet ges till utgivande förlag och inte direkt till översättaren. Jag förmodar att detta beror på direkt juridiska och skattemässiga förhållanden.

Samma bidragssystem står att finna hos flera olika länder, både i Europa och utanför världsdelen. De är för det mesta organiserade på ett liknande sätt som beskrivs ovan. Där emellan råder emellertid stora skillnader mellan vilken slags litteratur man ger stöd till och hur man arbetar. Under tiden med Bokförlaget Augusti kom vi i kontakt med ett flertal utav dessa institutioner och jag skall beröra kort de skillnader som vi upptäckte under åren 2004 till 2008. De länder som jag kommer att beröra är Belgien, Nederländerna, Tyskland, Frankrike samt Sydafrika.

Hos Statens kulturråd(http://www.kulturradet.se/) kulturråd står angivet att Sverige främst ger stöd till svensk samtidslitteratur. Redan här finner vi en skiljelinje i den europeiska litteraturpolitiken. Under samtal med Goetheinstitutet(www.goethe.de/ins/se) i Tyskland - vilket är den institution som sköter handläggningen av det tyska översättningstödet - sökte vi under 2006 förhöra oss om möjligheterna att få bidrag till översättningen av en yngre samtidsförfattare vid namn Christian Kracht. Boken, 1979, är en slags surrealistisk berättelse om en ung man som befinner sig i Teheran vid tiden för revolutionen. På Goetheinstitutet visade man sig emellertid inte vara speciellt intresserade av samtidslitteraturen. Stöd utgick, meddelade man, främst till kulturarvet, alltså Nietzsche, Goethe och så vidare. Våra antydningar om den tyska litteraturens svaga ställning i Sverige hjälpte inte mycket, men ledde i alla fall fram till slutledningen att det ju inte kunde skada att söka.

Under samma period var jag också i färd med att undersöka möjligheterna att kunna ge ut den franske författaren Pierre Mérot's bok Mammifères - Däggdjur - en cynisk samhällsskildring om livets genomgående missär. För fransk litteratur söker man via den franska ambassaden. Jag hade fått kontakten via min kollega Elisabeth Grate - numera Nobelförläggare(http://www.elisabethgrate.se/) - som redan då gett ut bland annat le Cléizo och därför var väl bevandrad i den franska byråkratin. För oss tog det ett halvår att få kontakt med ansvarig person. Det skedde en gång, varpå vi aldrig hörde av dem. För fransk litteratur gäller ett ansökningstillfälle per år. Tyska Goetheinstitutet hade två eller tre. (Sverige tre som sagt).

När vi under 2006 började arbeta med den belgiska författaren Peter Terrin och hans bok Blanko blev förlaget kontaktade av Nederländksa litteraturfonden - Vlaams Fond voor de Letteren(http://www.vfl.be/). Istället för att vi behövde gå igenom det ofta ganska trista omaket att hitta rätt institution ringde de nu alltså självmant upp oss och erbjöd oss att söka stöd. De hade ansökningsmöjligheter var annan månad, året runt. Samma förfarande skedde när vi under 2007 började arbeta med översättningen av Ferdinand Bordewijks Karaktären. Motsvarande fond i Nederländerna(http://www.nlpvf.nl/) tog då kontakt med oss till och med innan avtalet med de nederländska rättighetsinnehavarna var klart.

Ungefär under samma period arbetade vi också med översättningen av den sydafrikanske författaren Etienne Leroux. Magersfontein, O Magersfontein skulle snart gå i tryck och vi ville undersöka alla möjligheter att kunna uppbära stöd för översättningen. Vi kontaktade kulturattachén på den sydafrikanska ambassaden i Stockholm, men utan resultat. Vi visste att ambassaden stöttat litteratur förut och ansåg att detta var bästa vägen att gå även för oss. Trotts flera försök erhöll vi aldrig något svar ifrån sydafrikanerna, och vi drog slutsatsen att de inte var intresserade att sprida sin litteratur till andra länder.

Kommande arbeten

I dagarna har jag börjat arbeta på en biografi över Bokförlaget Augustis korta historia. Artikeln är avsedd för Tidningen Kulturen och kommer att behandla levnadsbanan av detta projekt. Författandet skänker tillfälle att återvända kritiska punkter under dessa år. Det är därmed lärorikt att genomföra detta arbete. Det påtvingar eftertänksamhet, men skänker också tillfälle att göra upp med historien. I slutändan är jag övertygad om att det även kommer ge tillfälle för mig att rent känslomässigt arkivera Bokförlaget Augusti och sålunda lediggöra plats för ny tankeverksamhet. Man kan säga att biografiarbetet på så sätt blivit ett sätt att göra upp med sig själv. Jag skall nu emellertid inte överskatta berättelsens djup på något vis. Jag försöker hålla den kort och framtiden får avgöra om minnesanteckningarna blir av intresse för den utomstående läsaren eller ej. Håll i alla fall utkik efter artikeln. I samband med att den kommer upp i Tidningen Kulturen kommer den också att läggas upp här på bloggen.