Korta anmälningar

Ibland när man sitter och skriver recensioner kommer orden helt enkelt inte fram. Efter någon veckas försök tvingas man då retirera och acceptera det faktum att texten man skickar till den berörda tidskriften blev kort och att man misslyckades med att författa ett mästerstycke den här gången. Här följer fem sådana, anmälningar, under vilkas författande skaparglädjen tröt, tiden blev kort och så vidare. Detta är såklart inte riktigt tillfredställande varken för mig som recensent eller för den berörda författaren. Sådan är dock verkligheten och i en del av fallen beror det naturligtvis på att själva litteraturen inte berörde läsaren i tillräckligt stor utsträckning.

Bengt Erasmie
Vid sidan av tiden (med jorden runtomkring)

Jag lånar till viss del orden då jag påstår att Bengt Erasmies dikter är befriande poesi. I hans dikter finner jag ofta den känsla som den klassiska lyriken bästa förmedlar. Ett konsthantverk och ett emotionellt djup. I denna lilla bok möter mig något vackert, något som tilltalar och faktiskt får mig att vilja läsa mer poesi. Som bidrar till mitt litterära liv. Han förmedlar förvisso på fri form, det var länge sedan någon poet vågade sig på konststycket att också skriva på vers, men dräkten är likväl välsydd. För den som tilltalas av lyriken som uttryck är Bengt Erasmies poesi en naturlig del av samlingen.

Ola Wikander och Eva Maria Ern
Verkligheten mellan skallarna

Det är svårt att bedöma vad verkligheten mellan skallarna egentligen är för en slags bok. Är det kanske ett försök att argumentera för att verkligheten finns utanför oss själva som möter mig? Eller är det bara ännu en i raden av kulturradikala konstprodukter? Ett sammelsurium av teckningar och korta sentenser? Nej, det senare är i vart fall inte sant. Raderna bär med sig en mening av något slag, och illustrationerna är träffsäkra. Boken får främst betraktas som ett konstprojekt, och ej så mycket ett litterärt eller filosofiskt sådant. Men så har ju boken också fått stöd av Konstnärsnämndens Bildkonstnärsfond. Och någonstans finns, tror jag, en betraktelse över förhållandet mellan upplevelsen och det upplevda. En menig här, och en enkel blyertsteckning där, leder tillslut läsaren fram till slutsatsen – den som satt sig vet att han sitter. Måhända ett försvar av en apriori och realistisk verklighet? Ändå är det sinnebilder som förmedlas. Ord och grafik ger betraktaren uppfattningen av en verklighet som bär mask.

Erik Wijk
Allt vi här drömma om

Utkommit dagarna har Erik Wijks Allt vi här drömma om. I ett möte med en försvunnen far öppnas dörren till ett besynnerligt människoöde. I detta möte med fadern – eremiten – och hans efterlämnade ägodelar beger sig Wijk på resa tillbaka genom släktens historia. Här finner den radikale författaren en familj vars språk är väsentligt olikt hans eget. Det handlar om pengar. Tillgångar och transaktioner ersatte det mänskliga utbytet. Erik Wijk är tidigare publicerad inom flera olika genrer och är för många kanske främst känd som politisk skribent. Allt vi här drömma om är dock en läsvärd berättelse om livet och dess olika öden.

Helena von Hofsten
Jorden snurrar bara framåt

Över skrifter redan en gång publicerade finns ibland inte så mycket nytt att säga. Helena von Hofstens Jorden snurrar bara framåt är en repetition av texter och tankar, anteckningar, blogg, radio och press. Nu i bokform. Även om de kan vara väl så läsvärda känns det för recensenten som att innehållet redan är bemött av andra. Man förvandlas till en senkommen radiokanal som själv skall repetera andras förtjänster. Men så när jag sitter här och i mitt sinne snurrar pennan mellan fingrarna inser jag att von Hofsten också är förläggaren bakom Tusculum – förlaget på vilken boken är utgiven. Som förläggare känner jag en viss tvekan inför ett sådant tilltag. Nu är Helena redan flerfaldigt publicerad så hon undkommer kanske en sådan dom trotts min ödmjuka invändning. Icke desto mindre skall naturligtvis de som inte läst något av henne göra det. Samlingar av utdrag, brottstycken och tankar ger ofta en mycket intressant inblick i författarens idévärld. Som sådan studie är Jorden snurrar bara framåt att rekommendera.

Ann-marie Ljungberg
Mörker, Stanna hos mig

Utkommit i dagarna har på bokförlaget Alfabeta Ann-Marie Ljungbergs Mörker, stanna hos mig. Handlingen utspelar sig under 1940 års världskrig där reportern Paul Wilhelmsson dras in i spelet kring attentat mot Norrskensflamman som krävde två barn och tre vuxnas liv. I den efterkommande rättliga processen träder tidens politiska korrekthet in och den skyldiga kommer lindrigt undan. Offren förnekas sin rätt. Ann-Marie Ljungbergs bok är dock inte ett historieverk, utan i främsta rummet prosa. I detta lurar en fara för läsaren. Plötsligt döms och bedöms människor efter egenskaper som är författarens foster, inte efter vilka de egentligen var, om de alls funnits. Personligheter, åsikter och förutsättningar försvinner och kommer till. En förväxling av verklighet och dikt uppstår, ty en skönlitterär person är en fiktion, en fantasi. Inte mer verklig än Don Quijote själv. Ann-Marie Ljungberg är otvetydigt en skicklig författare, hennes prosa är fängslande och hennes gestaltningar mänskliga. Ändå känns ämnesvalet idag till viss del politiskt förutsägbart. Handlingen åker snålskjuts på det historiska attentatet och drar så klart omgående en politisk beundrarskara till sig som är mindre intresserad av den litterära skildringen än den underliggande politiska domen. Förlaget Alfabeta väljer att kalla den en skrämmande aktuell skildring av terrorismens många ansikten. Jag förhåller mig mer neutral och känner att boken kanske inte bär hela vägen fram som prosa.

Ljudet av snö som faller

När jag vandrade vägen hem i natt, föll snön över landskapet. Vita slätter bredde ut sig framför mig. När jag stod stilla i mörkret och betraktade stillheten kunde jag höra snön falla. Då drog jag mig till minnes några rader som Peter Englund en gång skrivit om att han inte längre kunde uppfatta detta ljud efter en hörselskada som han fått. Ljudet är ett slags milt och finkänsligt knaster. I denna tanke vandrade jag vidare och fann sinnesupplevelser som för mig själv nu gått förlorade. Inte därför att jag förlorat förmågan att förnimma men för att tiden lämnat dessa sinnesintryck bakom sig. Så förefaller det inte troligt att jag åter kommer att få uppleva doften av ett ånglok. När jag var yngre (och jag är inte särskilt gammal än) gick dessa lok på fortfarande smalspåret genom min hemstad som turistattraktion om sommaren. Idag syns de inte till, och med avsaknaden av dem heller inte doften av bränt kol. Har man tur kan man fånga ett på någon turistattraktion. Inte heller kommer jag att som i barndomen få känna doften av brinnande krut, en underbar doft som alltid kittlat mina sinnen. Under stora delar av vinterhalvåret umgicks vi med denna upplevelse då vi brände av resterna av nyårshelgens smällare. De är förbjudna nu och den enda krutdoft man kommer åt är svaga antydningar från enstaka nyårsraketer som haft turen att passera ens väg. I min hemstad fanns det där jag växte upp en bandyplan. Där brukade man om somrarna tjära strålkastarnas höga trästolpar, men även denna doft hör barndomen till och tjärat trä är idag bara ett minne blott. Vår värld skänker som bekant mer av urinstinkande betonghörn än av doftande trästrukturer. Till sist en sällsynt ljud. jag upplevde det en gång under min värnplikt. Vi befann oss under en manöver långt inne i de småländska skogarna och skulle slå läger. När oväsendet av motorer och förläggning lagt sig hörde vi såsom ett väsande en bit bort. Då vi inte kunde urskilja ljudets orsak tog vi oss försiktigt fram i dess riktning. Efter en stund fann vi en slags autostrada av miljontals myror som vandrade över vårens fortfarande lövbeklädda mark. Jag har aldrig upplevt något liknande, vare sig före eller efter detta möte. Nu, endast ett minne.

Baksmälla

Man vaknar upp för fjärde gången de senaste två timmarna. Magen gör sura uppstötningar. I huvudet spelas en sång av Anna Ternheim åter och åter och åter. Inom dig har du envis bild av en färgtub krimsonrött som du försökt tömma under morgonen i en dröm som även den gång på gång hemsökt dig. Känslan av repetition är överväldigande. Livet - inget mer än en repris. Varje dag. Varje år. Det första du gör är att betala hyran som du glömt. Frukost på yoghurt och knäckebröd med smör. Inga pengar, på riktigt. Därefter skriva en rad, tömma en tub av rött. Om Strindberg kunde måla kan fan i mig jag också det.