På årets sista dag

För ett år sedan skrev jag följnade i min dagbok:

Dagen innan nyårsnatten samlas Lunds herrskap i saluhallen. Där spatserar de framför charkuteridiskarna föreställande sig sin egen förnämlighet som om den vore utgjuten i den stundande offermaten. Där blandar sig en redan utgången generation iförd sina pälsar och kappor spelandes en roll de inte känner. Allt emedan deras begär på avstånd trånar efter paté och ostar bakom diskarnas glas. Som en konvulsion ser man i deras ansikten förnärmelsen över att just deras vilja, deras hunger, behöver rätta sig efter den lilla kölappens makt.

De ter sig som en samling spacklade lik. Där står de som hungrande hunddjur och hugger efter kadavren. Intetsägande människor, inbillade professorer, bankirer och doktorer. Fyllda på guldpläterade diplom men tomma på mänsklig ande. Alla är de upptagna med illusionen i vilken de, de förvekligade, fortlever sin livslögn. Den att människans station ges av hennes skådespel och inte av hennes värde. Just därför är deras egen middag en symbol för höjden av den klass uppå vilken de bestigit sitt liv. Vad de inte tagit hänsyn till är att bergets storhet kommer lika mycket av dess massa som dess höjd. Och emedan de tagit sig upp på livets kulle har de ännu inte bestigit övermänniskans klarblåhöjder. De reflekterar därför inte över avsaknaden av vita linnedukar och klingande kristall. Den stackars oxen kommer ikväll att förtäras på en simpel bomullsduk.

När så sker anser de till och med att denna avsaknad av genuin klass icke är något klandervärt utan tvärt om något alldeles aktningsvärt i sig. Besynnerligt, att de inte ser att de i allt saknar tidigare tiders sofistikerade levnadsföring. Frånvaron av frack och vita silkeshandskar är inte bara fysisk, den är också själslig. Borgerskapets brokiga kreationer är som en fältuniform avsedd för deras stånd. I allt saknar de högre värden och estetisk förmåga. De känner namnet på den filé som ställs fram på nyårsbordet, men de vet inget om den värdighet med vilken det offrade livet borde förtäras.

Uppenbarligen var jag när jag skrev detta på stående fot i saluhallen förnärmad av det högre ståndets litenhet. Det högre borgerskapet är ju det högsta stånd vi känner idag. Någon aristokrati ser vi inte längre på våra gator. Samma känsla övermannade mig också igår då jag inhandlade ost avsedd för kvällens njutningar. När jag stod där och trängdes med tanter i dyra pälsar och fattiga själar slog det mig att jag redan närt denna betraktelse och fört ner den i min skriftbok.

En notis om palestinafrågan.

Sin vana trogen använder den Israeliska staten massivt övervåld i sin vedergällning för de raketangrepp som palestinier gör från Hamastrogna områden. Nära trehundra döda på ett par dagar i en konflikt som nyss tagit fart igen efter att den halvårslånga vapenvila som omfattat de båda parterna nu upphörde för en dryg vecka sedan. De palestinska raketangreppen å sin sida måste betraktas som fruktlösa, självdestruktiva, försök till slag mot den Israeliska ockupationsstaten. Raketanfallen som sällan når målet att faktiskt skada någon israel, skänker endast utökat lidande till den redan nödställda palestinska befolkningen. Än en gång är det alltså bevisat för omvärlden att de båda parternas konflikt inte kan lösas med de medel som idag används. Där kan inte bli någon fred i Israel med mindre än att landet ger upp sina bosättningar och inga vapenstillestånd kan sannolikt bli fruktsamma så länge en terroriststämplad organisation behärskar delar av den palestinska geografin. I ock med detta är det egentligen ointressant huruvida de palestinska grupperingarna är frihetsrörelser eller terroristorganisationer. Faktum kvarstår nämligen att så länge kriget inte trappas upp till ett fullskaligt krig med syfte att utplåna motståndarsidan syns ingen lösning att hämta i de våldsansträngningar som nu pågår. Varken för Israel eller för palestinierna.

Det Israeliska övervåldet har nu kritiserats av det ”internationella samfundet” via ett yttrande i säkerhetsrådet. Sin vana trogen kommer dock omvärlden inte att ta några fler steg för att faktiskt åstadkomma ett slut på konflikten. För en utomstående kan det tyckas motiverat att faktiskt införa sanktioner riktade mot staten Israel så länge de fortsätter att förtrycka och terrorisera miljontals människor på grund av deras etniska tillhörighet. Ett sådant hopp är dock att betrakta som overkligt då den amerikanska staten utan förbehåll stödjer statens Israels agerande – detta oavsett vad denna tar sig för. Det är därför rimligt att anta följande. Det kommer aldrig att bli fred i mellanöstern. Israel vill inte ha fred med palestinierna och utan humana reformer i sin utrikespolitik kommer palestinska aktionsgrupper inte heller upphöra med angreppen på den stat som håller dem fångna och dess civilbefolkning. Fred uppnås därför med största sannolikhet först den dag då ena parten upphört att existera. Framtiden är därför mörk för palestinierna. Israel har den starkare handen i spelet och det är osannolikt att någon väststat kommer palestinierna till hjälp, oavsett deras, som man kan anse, moraliska övertag. Sverige antog ju exempelvis under statsminister Göran Perssons ledning en tydligare Israelvänlig hållning än vi tidigare haft. En återgång till den gamla hållningen, skulle förvisso vara politisk motiverad, men i grunden fruktlös och i längden endast tillgodose våra egna behov av att tro att vi står på det rättfärdigas sida. Vår vana trogen tar vi bara tydlig ställning i konflikter som inte direkt påverkar oss och vår egen politiska vardag. Vilken part vi således beslutar oss för att stödja spelar egentligen ingen roll. På säkert avstånd kan vi fortsätta betrakta konflikten utan att behöva bli berörda. Så som vi gjort så många gånger förr.

Midvinternatt

Midvinternattens köld är hård. Njae, kanske inte riktigt så. När jag vaknar upp på julaftonsmorgonen möts jag av grå skyar. Marken framför mig är fuktig och från grannens outslagna rosenknoppar skymtar en rosa nyans från de blad som inte hann gro innan mörkret fattade norden i sitt grepp. På skotten hänger blänkande droppar, rester av nattens stillsamma regn. När jag ser in i spegeln möts jag inte av djup vit snö och barndomens ståhej. Där kommer istället ett gammalt ansikte mig tillmötes. Trött och härjat av sista årens nederlag. Det som för en kort stund sedan var en ung man har nu blivit bestulen på allt ungt. Dagen uppfattas som tung.

Utan handling

Är det vår generations dom att gå utan dåd? Att inte skänka stora tankar som kan inkorporeras i mänsklighetens historia. Som vaken betraktare slås man av tomheten i västerlandets pågående levnadsfilosofi. Som åskådare kan jag skymta den stora tomheten, men som medlem av det folk jag betraktar förblir min penna tyst och klingan på mitt svärd slö, som högts lämpad att tjäna som brevstopp för de fattiga ark av papper jag plitar ned. I ett slag inte bara bejakar utan upphöjer vår tid också dådlöshetens och den förklenade tankens imperium till något eftersträvansvärt. Hör man kanske inte ofta denna doms slutsats alltjämt försvaras med den ständiga balansens dödliga ideologi?

Fenomenet, som inte alls är nytt, var tydligt redan under romersk kejsartid. En tid, då folket bredvilligt skänkt bort sin makt till en rad despoter som varken levde upp till Platons intellektuella ideal eller den långt senare konservativa revolutionens aristokratiska idé. Det var en tid då medborgaren tillsynes avsvurit sig samtliga högre maktanspråk, de livsnormer med vilken hon skulle haft möjlighet att höja sig, och istället upprätthöll despotins ideologi gentemot sina undersåtar och lät sin egen dådkraft köpas stum av en ständig konsumtion av excesser. Juvenalis angriper sin egen tid och konstaterar i en slags satir över de skriftlärdes verklighet att grammatikern, vars uppgift det var att bilda de uppväxande sönerna, under ett år belönas med den summa som arenans gladiator ges till skänks efter en enda seger. Ändå förväntas grammatikern stå in loco parentis för de spirande ynglingarna. För framtiden.

Möter oss inte idag också samma bild av verkligheten? Är inte tutorernas ära, de som skall odla framtidens intellekt, oändligt efterställd skådespelarnas och gycklarnas? Skänks inte dagligen det guld till offentliga horerier och till medlemmar ur förställarnas skara som en enda lärare får till skänks under sin fulla livslängd? Som en effekt av bristen på verksamma ideal och en påvisbar avsaknad av högre utsikt söker människan nu åter sitt opium i skådespelet. Den välbeställa människans ambition ligger inte längre hos dygden, ej längre i djupet av en handling. Istället strävar hon efter ytans bekräftelse, de lagrar hennes andliga hus vilar på är inte längre dådet, utan den prostituerande fernissans skimrande innehållslöshet. Skicka ståthållaren till Ostia, utbrister Juvenalis, men väl där finner man honom bland mördare, sjömän och tjuvar. Där ligger han dyngrak på golvet som en snöping vars tamburiner tystnat. Men varför förvånas över en adlig skådespelare? - frågar han läsaren. Själve kejsaren spelar ju lyra.

Kejsaren får i detta stå modell för vår egen tids statssystem. Där styrs ju varje demokratiskt land tillsynes enkom av folkets rop efter mer bröd och fler skådespel. Är det då inte denna ständiga mättnadskänsla som i allt styr massans politiska handlingsförmåga? Ej längre efterfrågas en godare måltid, ej heller ett skådespel större i anden. Snarare hånas den finare smaken såsom något avskyvärt. Detta är det lågas angrepp på det höga. Den drucknes bild av morgonsolens ljus. Jakten på summans ökande storlek har gjort medborgaren blind inför det tomma innehållet. Det är som att ständigt försöka mätta dagen med en ändlös tillgång på vitt bröd. Vi mättas, men saknar näring, med det att vi försöker fylla vår saknad med tomhet.

Var finner vi då idag det svar vi söker? Den mätta dagen är aldrig störst uppmanade Karin Boye. Det stora gives oss först under en dag av törst. Ernst Jünger talar om en ideologi som ligger den aristokratiska värderingen nära. Dådet, der Tat, är det centrala begreppet i hans filosofi. Här är det livshungern som lyser igenom. Mycket vet jag, dock vill jag veta allt, är Jüngers ord.

Den i anden aristokratiska skolan tar sin utgång i begreppet dygd. Dygden beskrivs sedan antiken, här figurerar Platon, Aristoteles, Cicero och till och med Juvenalis som ledsagare, såsom bestående av fyra grundpelare. Rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet ses som kännetecken på en större människa. I och med dessa begrepp presenteras således en motpol inte enbart till bourgeoisiens värdegrund utan också till hela den rådande samhällsordningen. Dessas beskaffenhet som också kritiseras av Juvenalis mer direkt. Äkta adel och höghet får vi enbart av dygden, menar således den antike satirtecknaren. Det är alltså genom denna dygd som människan skall nå bortom sig själv och bli till något högre, för att använda ett Nietzscheanskt synsätt. Tanken på rättrådighet som ett högsta värde går långt tillbaka, man kan skönja tankegångar på detta område långt in i indoeuropeisk forntid. Det som är rättvist, skapar bäst förutsättningar för samhället. Till viss del står detta i kontrast till de monoteistiska betraktelsesystemen där domen är det förhärskande rättesnöret. Att moralisk betrakta rättsstaten som ett binärt system ligger för den borgerliga människan. I brottet ser den obildade endast rätt eller fel, precis såsom en siffra ges eller inte ges i bolagets bokslut. För den aristokratiska anden är rätten istället något organiskt, formbart, precis som livet självt. Tapperheten anknyter direkt till tanken om der Tat. Att just detta begrepp fick sådan framträdande plats hos Jünger är inte svårbegripligt. Fostrad i den preussiska armétraditionen och deltagandet i första världskriget lämnade en genklang i honom som i olika former kom att stanna kvar livet ut. Tanken på visheten som en dygd har stigit upp ur det humanistiska bildningsidealet. Både strävan och ursprunget är detsamma. Det är därför inte heller förvånande att just bildningen har sitt starkaste fäste i ett aristokratiskt tankekosmos. För borgarsamhället tycks bildningsidealen närmast framstå som en obegriplighet skapad för en värld man själv inte förstår sig på. Där förespråkas istället utbildningsnormen. Hantverkarens gesällbrev är mål och rättesnöre. Diplomet blir viktigare än innehållet och detta tar oss tillbaka till det förhållande som jag tidigare tydliggjorde. Det är främst den materiella förkovran som ger klassen mening. Den andliga rikedomen saknar man förmåga att riktigt förstå sig på. Av bildade människor skapas nämligen direkt en kritik mot bourgeoisiens samhällsform som ju är självinneslutande och konformatorisk i sig. Bildning förutsätter frihet, både kroppsligen och intellektuellt. Borgerskapet förutsätter ju å sin sida en värld uppbyggd genom ett slags skråväsende. Till sist har vi måttfullheten. Denna har hos vissa tolkats som ett slags krav på lagomvarande. Men det är endast genom ett borgerligt tolkningsfilter som en sådan slutsats dras. Måttfullheten står inte i kontrast till den eventuella utsvävningen, men likväl till den småaktiga excessens litenhet. Den upprätthåller en slags balans mellan det stora och det karga och slår vakt om den dynamik i det mänskliga sinnet som krävs för att skapa en högre själ. Måttfullheten vill på så sätt bekämpa sinnenas opium till förmån för sinnets och den högre andens fria raseri.

Breven från Iwo Jima

Den 19 februari 1945 inleddes den amerikanska invasionen av den japanska ön Iwojima. De över fem veckor långa striderna skulle pågå fram till den 26 mars samma år. När kampen avtog hade ett utav stillahavskrigets blodigaste slag utkämpats på den lilla vulkanön. Sju tusen amerikaner hade mist livet, men i det virrvarr av tunnlar som de japanska försvararna grävt ut månaderna innan angreppet låg nära tjugoen tusen japaner döda. Allt som allt omfattade de båda ländernas sammanräknade förluster i döda och sårade över fyrtiofem tusen man. Endast ett par hundra av de japanska försvararna överlevde.

Framför mig ligger nu en bok med namnet Breven från Iwo Jima. Titeln – och handlingen – identisk med den film som för något år sedan gjordes av regissören Clint Eastwood. Denna titelgemenskap är naturligtvis ingen tillfällighet. Både Yukiko Dukes bok och filmen bygger i stort på de brev som de japanska försvararna lämnade efter sig. Speciellt gäller detta de över fyrtio brev som den japanske befälhavaren på ön, generallöjtnant Tadimichi Kuribayashi, skrev till sin familj under sin tid på ön. Då breven av olika anledningar aldrig kom att genomgå någon censur är de som historisk källa omistliga. I dem beskriver Kuribayashi sina känslor inför familjen och kriget. De ger dessutom en ovärderlig inblick i hur livet tedde sig på ön för de japanska soldaterna innan de mötte sitt öde under det amerikanska angreppet.

Yukiko Duke själv är för de flesta kanske mest känd som litteraturkritiker i tv eller som översättare av några utav den japanske författaren Haruki Murakamis böcker. Tidigare har hon också varit verksam som nyhetsjournalist i Japan, och som krigskorrespondent i Kambodja. Som litteratör har hon gett ut två kokböcker av vilka den ena, Mikaku, också en kulturhistorisk berättelse, blev nominerad till Augustpriset. Breven från Iwo Jima är hennes första försök till en större historieskildring.

Som historiker kastar jag mig såklart med stor iver över varje intressant skildring som kommer min väg. Så också den här gången. Desto närmare källorna en bok håller sig desto större behållning får jag ofta av skildringen. Kanske är det en falsk förhoppning om att jag då kommer sanningen närmast. Breven från Iwo Jima är därför något av en liten guldgruva. Brev, av vilka jag kan läsa många själv, och alltså inte enbart är hänvisad till författarens egen avhandling. I dem kan jag komma ett stycke förflutenhet in på livet.

Det är som bekant segraren som skriver historien, och vad gäller den västerländska bilden av kriget i Stilla Havet har ofrånkomligen det amerikanska tolkningsföreträdet varit uppenbart. En bok baserad på japanska källor känns därför särskilt angelägen. Historieskådespelet blir än mer gripande då de japanska soldaterna inte längre förblir anonyma pjäser i en politiskt korrigerad historia. När historieskrivningen kan spela en sådan roll, då har den sin allra viktigaste uppgift.

Klarar då Yukiko Duke av att föra detta nära fyrahundra sidor långa förstlingsförsök genom prövningen? Att Yukiko är en skicklig skribent råder det inget tvivel om. Hennes författande är lättläst och man tar det lätt till sig. Generallöjtnant Tadimichis historia återberättas med stor inlevelse. Med känsla och förståelse. Det är också här som mitt första försiktiga utropstecken sätts. Boken, som är mer av en biografi över Kuribayashi än en skildring av slaget om själva ön, förefaller ibland något tendentiös. Kanske står Yukiko den man hon skildrar allt för nära i känslan. Ibland saknar jag en djupare analys. Duke skildrar – återberättar – men ifrågasätter och omvärderar inte i den utsträckning som jag själv skulle ha önskat. Samtidigt kan jag reagera på att den japanska sidan i boken ofta förfrämligas genom ett utbrett användande av uttrycket ”japanerna” som vore de alltjämt främmande för läsaren. För en bok som har ambitionen att bryta det rådande tolkningsföreträdet ter detta drag sig något underligt. En annan form hade varit att föredra.

Parallellt upplever jag att den berättade historien ofta upprepas. Jag stöter i boken ibland på stycken, ord, formuleringar och information jag tycker mig ha mött förut och jag lämnas undrande över varför redaktören inte reagerat? Sådana ting är lätta att tillrättalägga. Vad allvarligare är, är att formgivningen av boken en direkt besvikelse. När jag nyligen läste Peter Englunds Stridens skönhet och sorg från Atlantis möttes ögat av en form som skänkte estetisk njutning för ögat. Där var skepnaden behändig och texten vacker. Norstedts formgivning av Yukiko Dukes bok får bakläxa. Boken är klumpigt stor (ett öde som beklagligt nog också drabbat delar av Norstedts Murakamiutgivning) och sättningen, speciellt bildtexternas typsnitt, en plåga. Om vi i vår del av världen beundrar något i den japanska kulturen måste det vara dess estetiska sinne. En bok om Iwo Jima hade därför förtjänat större omtanke. Textens innehåll är i en bok naturligtvis det viktigaste, men det grafiska språket spelar samtidigt en betydande roll för läsupplevelsen.

Redan från börjar stod det dock klart för mig att det här var en bok jag kände mig nödgad att läsa. Historiens värde överglänser eventuella tveksamheter. Man skall läsa och ta till sig av Breven från Iwo Jima. Berättelsen är intressant och aktuell. Fortfarande aktuell därför att boken skänker oss ett minne av dem som vi förut inte känt.

Denna recension publiceras i Tidningen Kulturen julveckan 2008.

Islamistisk yoga

Den 22 november beslutade Malaysias högsta muslimska råd att utövningen av Yoga var oförenlig med islam. Man gjorde det i formen av en fatwa. Fatwan är ett rättesnöre snarare än en lag som muslimen följer av eget val, men man skall dock inte underskatta fatwans tvingande roll i en värld som domineras av religiös fundamentalism.

Riktlinjerna utfärdades med motiveringen att yoga är en yttring av hinduismen. Kombinationen av kroppsövningar och vad man ser som religiösa inslag som lovsång och dyrkan med avsikt att uppnå en inre frid syftar till att individen blir ett med hinduismens högsta väsen. Ett sådant tankesätt är enligt ordföranden för rådet, Abdul Shukor Husin, oförenligt med islam. Beslutet har dock kritiserats, inte bara i väst utan också av mer moderata muslimer och av andra institutioner i Malaysia. Bland kritikerna står flera sultaner vilka traditionellt dessutom betraktas just som islams väktare. Från sådant håll har meddelats fatwan inte kommer att träda i kraft förrän det att Malaysias federala fatwautskott diskuterat frågan.

Yoga som träningsform har under de sista åren blivit populärt i Malaysia. Man får anta att det är just därför som det i detta fallet muslimska rådet reagerat. Man behöver dock inte resa långt för att träffa på denna religiöst betonade skepticism riktad gentemot just yogan som träningsform. För något år sedan riktades liknande kritik i vissa svenska kyrkor. Motiveringen den gången var inte ordagrant densamma, men vilade ändå i samma slutledning. I det fallet var invändningen att yogan – och all annan asiatisk mystik – hindrade utövarna från att på heltid ägna sin tankeverksamhet åt den kristne guden. Ett tankesätt som förövrigt rimmar dåligt med den protestantiska kyrkans egen värdegrund.

Ett sådant tankesätt är såklart endast förenligt med de monoteistiska religionernas världssyn. Det binära betraktelsesättet av världen skänker inget existensberättigande för utövandeformer som inte direkt knyter an till den rådande dogmen. Samma problem uppträder däremot inte i vare sig ateistiska eller polyteistiska kulturer. Oavsett om vi betraktar den sekulariserade enklaven av jordens befolkning, de buddhistiska kulturerna eller hindusim(och andra polyteistiska system) finner vi samma utbredda tolerans mot ”importerade” andliga uttryck. Det är därför rimligt att antaga att avsaknaden av tro, tron på att det inte finns någon sanning eller erkännandet av flera parallella sanningar, alla mer eller mindre per automatik leder till en mer tolerant världsåskådning.

Kritiken inom de monoteistiska kyrkorna mot dessa fundamentalistiska synsätt är dock inte frånvarande. I det svenska fallet ledde predikan till avsked. Den svenska kyrkan är idag en demokratisk organisation där folket på olika sätt kan utöva makt över tillsättningen av präster. Så skedde således. Det islamistiska fatwabeslutet angående yoga har också kritiserats både av muslimska yogautövare och av muslimsk press i landet. Det har framförts röster om att yoga borde kunna utövas i en slags islamsk form, där de mest tydliga hinduistiska inslagen tagits bort. Liknande ansträngningar har gjorts på flera håll ibland annat den svenska kyrkan. Där utövas idag meditation med tydligt zenbuddhistiska anor. Den buddhistiska ramen har plockats bort och ersatts med en kristen dito. Den meditativa övningens kärna är dock - föreställer jag mig - fortfarande intakt. Den svenska kyrkan är idag dock att betrakta som något mer tolerant än de ofta fundamentalistiska yttringarna av islam. Men steget är inte så stort som vi tror. Ändå borde en liknande lösning vara möjlig för yogan som träningsform och muslimerna i stort. Om en allmänmänsklig acceptans nu inte anses möjlig.

4.7

Klockan 6 och tjugo väcks jag av en dov smäll. Lägenheten rister till och ett fläktsystem i någon byggnad i närheten går upp på högvarv. Mitt sovande tillstånd har under ett ögonblick förbytts mot klarvakenhet. Jag ser mig omkring i mörkret och väntar ett tag på att något mer skall hända. Katten som ligger vid fotändan förefaller preockupperad med samma sysselsättning. Hon ser åt höger och sedan åt vänster, och så åt höger igen. Trotts att jag är lugn vibrerar kroppen. Min puls rusar medans sinnet är stilla. En kort jordbävning har besökt vår annars så stillsamma plätt på jorden. Det är första gången under mitt liv som jag verkligen känner en sådan. Jag är fascinerad. Inte skärrad, bara nöjd över att ha fått uppleva det. Epicentrum låg tydligen bara någon mil härifrån. Fyra komma sju på den berömda Richterskalan. Hungern gör sig påmind. Först kanske ett kapitel av Juvenalis.

...

Några timmar efter skalvet är jag fylld av en påtaglig lyckokänsla. Jag gläds över det faktum att den slumrande tillvaron skakats om. Att Gaia brutit sig igenom varats ständiga och bevisat att hon fortfarande lever. När jag för att inhandla mitt frukostbröd gav mig ut på en hastig runda i kvarteret möttes jag av idel glada ansikten från mina medmänniskor. Det var som om jordbävningen väckt något slumrande till liv i oss alla, som om förkastningsrörelsen kittlat våra primala drifter. Som om livet för en kort sekund varit på besök i våra själar och väckt minnen om hur skön och omvälvande tillvaron skulle kunna gestalta sig. För en kort stund hade den startat en tanke i oss om att vi var del av den kosmiska ordningen, att vår natur är kaos och inte den livets bleke som det småborgeliga trygghetssamhället söker omge oss med. Denna vågrörelse kommer i de allra flesta sinnen redan att ha dött ut när jag skriver detta. Ty skalvet var allt för svagt för att kunna välta verkligheten över ända. Men kanske gror ett frihetens skott i ett sinne eller i två, en glöd som blir till en låga. Till en människa som bryter sig loss och som ser som sin uppgift att bryta ner tillvarons fängslande grundvalar.

Livets betingelser

”… oberoende har han gått igenom livets hårda skola och ser ner på människorna med det starka och förnäma förakt, som härflyter ur en djup kännedom om den relativa värdelösheten hos allt, det egna jaget däri inbegripet.”

Orden är Strindbergs, boken Inferno. Denna skildring där August oförtäckt lägger sina inre plågor under betraktarens öga träffar på många ställen mitt i prick i beskrivningen över livets plågade föreställning. Ty är inte tillvaron endast ett grått fält av sten i vilket de modigt uppspirande livs-skotten snart mals sönder med ny beläggning?

Den relativa värdelösheten, är väl den livsförutsättning som tydligast är ett barn av människans bildning. Någon, vilken jag nu i ärlighetens namn glömt vem det var, sade en gång att bildningen kan föra med sig två saker. Den leder till möjligheten av ett intellektuellt förhöjt och njutbart liv och verksamhet, men det vässade analytiska redskapet leder också till den förödande slutsatsen att livet i det yttersta saknar reell mening.

Detta torde vara anledningen till varför enkelt folk mer sällan än bildade människor gör processen med sitt eget liv kort. Självmordet är ju den aristokratiska människans signum. Lite förenklat skulle man kunna säga att det man vet har man också ont av. Ty har man inte djupare penetrerat livets betingelser, bekommer de en heller icke såsom ett påträngande problem. Livet är ingen olägenhet så länge vi inte kräver ut något av det.

Ett intressant faktum är att det således också är här som buddhismens kärnbudskap ligger. Ju mindre betydelsefullt vi anser det egna jaget vara på behovsstegen, desto lyckligare blir människan. Jakten på den egna tillfredställelsen gör oss olyckliga och skapar som minst fler behov. Avsäg dig alla anspråk och livet skall istället le emot dig.

Frågan är om detta svar då kan appliceras på den europeiska människan. Vi inser det stora i denna tanke, och kanske även riktigheten i den, men vi finner oss sällan till ro sittandes stilla. Inte så mycket därför att vi är kulturellt stressade utan skulle jag vilja säga mer beroende på att det i vår mentala struktur tycks finnas ett behov av en slags rörelse. Den europeiska människan sluter inte sitt sinne och avskärmar det från omvärlden. Finner sig icke bekväm i detta. Vi stävar helst mot nya kontinenter höljda i dimma och söker vidare. I detta tillstånd finner vi oss som bäst. Kanske är just därför som också August utbrister,

”Allt får sin egen naturliga och enkla förklaring, och likväl gör just denna enkelhet mig galen och förskräcker mig.”

Övervakningens pris

Det var inte glädjen över det romerska livets förträfflighet som föranledde Juvenalis att utbrista bröd och skådespel i en utav sina satirer. Panem et circenses, som förövrigt snarast översätts skådespel och cirkus, var för honom ett nedvärderande betyg och i sammanhanget beklagar han sig över att det folk som brukat utdela fältherremakt och ämbeten nu förminskat sin ambition och sig själva. Romarna, vilka var målet för det verbala angreppet, nöjde sig numera med just dessa två ting, och i utbyte mot dem, gav man bredvilligt bort sin egen frihet. Genom att göra avkall på sina rättigheter litade man till ett ökat välmående för sig själv. Ett välmående, måhända hade Marx kallat det ett folkets opium, som via ett antal felaktigt uppbyggda slutledningar också leder till en tro på individens förhöjda säkerhet. Samma beteende ser vi idag också i det allt mer materiellt välmående Kina. Under samtal möter man öppet dessa tankegångar vilka tydliggör varför de humanistiska reformerna uteblivit trotts de stora framgångarna på andra samhällsplan. De kinesiska medborgarna har helt enkelt låtit sig köpas, låtit sig bedövas av konsumtionens narkotikum. Man ber världen om uppskov från kampen om rättigheter och hänvisar till att man först vill vältra sig i den materiella rikedomens bassäng. Denna tanke leder på inte speciellt långväga stigar direkt till oss själva och vår egen situation. Sjunkande samhällsengagemang går hand i hand med tilltagande konsumtion, tilltagande religiositet, tilltagande verklighetsflykt och också en grav världsfrånvändhet. I denna situation drivs nu i flera olika parallella spår kraven på ökad säkerhet, större polismakt, ökande bevakning, automatiserade hastighetskontroller och så vidare. Vad vi än företar oss förefaller vi vara åtföljda av ett krav att ta bevakningskameran med oss. Allt för vårt eget bästa. Medelklassmedborgaren när en ökande övertygelse om att ett reellt hot går att urskilja inte enbart gentemot individen i sig utan också mot den trygga och aldrig ifrågasatta – hopplöst känslolösa – men materiellt mättade samhällsordningen. I detta tillstånd har individen avsagt sig inte bara en mängd intellektuella rättigheter utan också vitala dito på yttrandefrihetens område. Kring sig bygger man därför murar av glas inifrån vilka man nöjer sig med att betrakta den mänskliga tillvarons förutsättningar som ett hot. Livet tillskrivs endast ett värde. Direkt sinnlig tillfredställelse. Inte på passionens plan, inte som en njutning, lidelse och vällust kräver ju känslorum och sinnliga motpoler, utan i den stilla mättnadens regim. Med denna avtrubbning har man också lagt ifrån sig ambitionen att ge sig själv och sin avkomma lärdom. Själva bildningen har snarast förvandlats till ett aristokratiskt betingat skällsord. Här i ligger den omedelbara faran. Lärdomen må vara en aristokratisk värdering men som sådan är den ett uttryck för något gott. Den obildade medborgaren är farlig. Inte bara för sig själv utan också för sin omvärld, och det är ett högt spel för alla stater att skänka inflytande till en sådan typ av samhällskropp. Bristen på bildning leder till ibland rent katastrofala beslut. Dag Hammarskjöld uttryckte kunskapens fundamentala vikt i termer av att vi måste lära oss att förstå världen om vi skall kunna förändra den till det bättre. Så enkelt uttryckt! Den utbredda okunnigheten och det till den starkt knutna ointresset är det som idag möjliggör övervakningssamhällets framgångar. Det är en bristande insikt i informationsfrihetens och yttrandefrihetens fundamentala värde som gör att västvärldens medborgare idag är beredda att köpslå med samma rättigheter till förmån för vad man tror skall alstra en större trygghet. Benjamin Franklin tydliggjorde dock denna tankebanas elementära felslut. De medborgare som ger upp sina rättigheter i utbyte mot säkerhet har snart varken det ena eller det andra. Det följer naturligt att en medborgare utan rättigheter också saknar den säkerhet hon söker, de medel med vilka hon kan försvara sig mot intrång i den personliga integriteten. En sådan person lever i en totalitär stat.

En nattlig reflektion

I natt när jag slutligen lagt böckerna ifrån där jag låg inbäddad under dunbolstret, sträckte jag mig efter lysknappen och släckte läslampan. Där efter gled jag sakta ner under täcket så att endast huvudet stack upp i den friska luften. Plötsligt kände jag då något obehagligt kallt, nästan vått, i höjd med kroppens heligare tillgångar. Jag blev förskräckt! Hade jag läckt utan att jag känt av det? Hade åldern plötsligt övermannat min lekamen och nu förnedrat min manlighet med ett oannonserat funktionsfel. Jag sträckte skärrad handen ner under täcket för att undersöka saken sådan som den nu var. Jag kände efter. Upp kom en stiftpenna vars kalla metallbeslag spelat min kropp ett spratt. Lättad log jag för mig själv. Ingen fara den här gången.