Ett politiskt program

Vid sidan av mina övriga betraktelser kommer jag under Frihetens Inferno att arbeta med att ta fram ett nytt politiskt program. Det kommer att ske i flera steg och de delar som är direkta inlägg kommer att vara tydligt identifierbara. När arbetet eventuellt blir klart kommer argumenten att samlas till vad som då förhoppningsvis blir embryot till ett nytt politiskt parti. Läsaren får gärna kommentera de tankar som presenteras. En inbjudan och en förhoppning som såklart gäller bloggen i sin helhet. Förslag och diskussioner tas emot med samma nöje.

Framtiden måste mötas med nya svar och nya tankar, från nya perspektiv, med nya värderingar, och en annan syn på världen som helhet. En helhet utifrån vilka nationens förutsättningar drastiskt förändrats i förhållande de ideologier som idag oftast utgör dess bas. Vi kan inte längre nöja oss med att möta tvåtusentalet med idéer och ideologier som bygger på 1800-talets verklighet.

Därför kommer inte heller de ämnen som detta nya program tar upp att motsvara de frågeställningar som idag är på de politiska partiernas agenda. Angreppet, om man så vill kommer från höger. Från ett perspektiv som har sin grund i en humanistisk bildningsvärld med rötter i den aristokratiska traditionen. Men här finns också en anarkisk bas, en tanke som tillfullo söker motivera världen utifrån individens egen horisont.

Rörelsen kommer således bygga på ett humanistiskt bildningsideal, och en tro på individens långtgående frihet. En acceptans av att världen är mångfasetterad, men också tron på rätten till ett jag inom en sådan diversifiering. Möjligheten som idé måste vara ledstjärnan för den moderna nationen. Vi måste fostra oss själva till gränslösa individer, människor som inte låter sig begränsas. Estetikens vikt för människans välmående i samhället måste framhävdas, och till detta fogas en tro på de högre konsterna som en ledsagare till människans fulla potential. Sveriges utrikespolitik och den svenska oppinionens förhållande till omvärlden måste i grunden förändras. Detta sammantaget med tanken på möjlighetens eventuella evangelium ger att måste Sverige definiera om sig självt och inte längre betrakta sig som en liten nation utan ett land av kompetenta och inflytelsekapabla individer. Vi har alla en inneboende vilja att vidareutvecklas, och en tro på människans möjlighet till framsteg. Progressionstanken är därför nära knuten till den gränslösa form vi söker. Med en förnyad syn på Sveriges internationella roll kommer också behovet av en ny syn på vår krigsmakt att förtydligas. I en värld som kräver styrka, och där vi ofta varit allt för svaga, kommer jag att argumentera för en upprättelse av många traditionellt sett manliga ideal. Ett sådant förfarande står inte i motsats till kvinnans metafysiska entitet, utan efterlyser enbart en återupprättad jämvikt. Sist men inte minst efterfrågar jag en aktiv och övertygande miljöpolitik, en miljöpolitik som värnar människans behov av en orörd och giftfri natur, för att kunna överleva, för sitt estetiska behov, för sin mytologiska tillfredsställelse, men också för naturens rätt till existens bortom människans direkta påverkan och behov.

Döden, min enda fiende

Döden är min enda fiende. Ju fler år som går, ju fler veckor som löses upp, ju fler ögonblick som sprider sig bakom mig likt en dimma av minnen, ju mer jag rannsakar mitt inre om innehållet i tillvaron, desto tydligare sprider sig en skräck inombords. En innerlig och rädsla för dödens faktum. Tanken på ickeexistensens möjlighet är outhärdlig. En otänkbarhet som är så främmande att den inte på något vis är greppbar. Ändå smärtar den varje gång den sköljer över mig. I grund och botten är det den ateistiska livsfilosofins tribut som krävs in av dess ståthållare. När vi befriar oss själva från enväldiga gudars regim inför vi en ordning där själen inte har någon plats efter varat, ty efterlivet ges ingen realitet i vår inre logik. Så långt fungerar visst intellektet, men vid tanken på att inte förnimma sprider sig kvalen som en löpeld i kroppen och över min dag. Och även om rädslan lämnar mig lika snart som den kom, vet jag också att den kommer åter. I morgon möts vi med kalkylerad säkerhet igen, som vore det hugget i sten. Den och jag. Återvänder med samma envishet som livet hastar mot sitt ofrånkomliga upphörande i framtiden. Den punkt då min förtvivlan i ett sista andetag byts mot ickevarats kalla tomhet. Friheten har sitt pris. Gudarnas vrede och skuldernas skärseld, deras frånvaro betalar vi således med frihetens inferno. Kvar finns livet, det sanna livet, det fria andens högre andetag, som vi därmed av nöden gör till vår närmatse vän.