Ernst Jünger - Glasbina

Den senaste tiden har den svenska Jüngerutgivningen breddats markant i förhållande till hur den såg ut bara för några få år sedan. Tvåtusensex kom kortromanen Sturm på Bokförlaget Augusti, något år senare kom en nyutgåva på av Psykonauterna på H-ströms förlag och i höstas gav Atlantis ut nyckelverket I Stålstormen. I och med denna utvidgade utgivning av Jünger har författaren allt mer också kommit att omnämnas i den svenska intellektuella konservativa debatten och på så sätt också gett liv åt en högst behövlig konservativ begreppsbildning. Man får dra slutsatsen att Ernst Jünger därmed en gång för alla tillåtits flytta ut ur kulturens skamvrå till de salonger där de mer intressanta konversationerna sker.

En titel som inte finns på svenska, vare sig i den tidigare utgivningen eller, i det nu återvunna intresset är Gläserne Bienen. Glasbina är i det närmaste en science-fictionbok av traditionella mått där huvudrollsinnehavaren ställs öga mot öga med en teknologi vid första anblicken överlägsen hans egen begreppsförmåga. När boken publicerades i Tyskland 1960 avfärdades den i pressen som tidsmässigt irrelevant – egentligen förelåg säkerligen politiska anledningar. Idag framstår boken även om den innehåller inslag som kan betraktas som irrelevanta ur vårt eget perspektiv som en skarpsynt tolkning av vår egen verklighet. Jag kommer i det följande inte att göra någon djupare analys av dess handling eller budskap men jag skall ändå försöka återge dess väsentliga grundstenar.

Richard, huvudpersonen, befinner sig på samhällets sociala botten. Som före detta officer i det lätta kavalleriet har han inte funnit någon livslönsam plats i den moderna världen. En vän från kavalleriåren föreslår att han skall söka jobb hos industrimagnaten Zapparoni. Zapparoni själv kan i historien betraktas som en man av Walt Disneys karaktär – hans imperium bygger på att skänka illusioner åt människorna. Detta förhållande gör att Richard med sin officersbakgrund hyser moralisk tvekan inför det arbetstillfälle som nu uppenbarat sig hos samme Zapparoni. Han brottas berättelsen igenom med frågan om moralens utarmning. Richard beslutar sig ändå för att bege sig till intervjun med Zapparoni. Under detta möte finner sig snart vår huvudperson ensam i en trädgård fylld med vad som visar sig vara en mängd små robotar, glasbin, och andra tingestar. Det blir snart uppenbart att detta är en prövning av hans karaktär.

Ernst Jünger är i första rummet inte någon vetenskapligt framtidsvisionär, han är en politisk och samhällelig filosof och skärskådare men flera utav hans böcker rymmer likväl tolkningar av framtidens teknologi och karaktär. Dessa tolkningar har vid fler än ett tillfälle visat sig oerhört sannfärdiga. Så även i Glasbina som över fyrtio år före sin tid gör en i det närmaste kristallklar reflektion över av den teknologiska och mentala nivå på vilken vår egen tid befinner sig. Vi lever ju otvetydigt i verklighetsflyktens och de själsligt bedövande illusionernas tid.

Glasbina uppvisar många karaktäristika typiska för Jüngers sätt att berätta. I förgrunden finner vi en människa, en man, som på sätt och vis anser sig stå utanför det övriga samhället. Han är betraktaren, den som reflekterar och leder läsaren genom berättelsen. Han har militär bakgrund men befinner sig i en civil värld – ofta mer brutal än krigets. I vårt fall har huvudpersonen tidigare tjänstgjort vid det lätta kavalleriet. Det är också vid tiden i det militära som huvudkaraktären upphämtat den moraliska grund med vilken han nu filtrerar intrycken från sin omgivning. En omgivning från vilken han till viss del också känner sig fjärmad. Hans motpol är den ofta amoraliska, och ofta hårdhänte, härskaren. I detta fall Zapparoni, över vilken han inte öppet moraliserar, men ändå förbehåller avstånd till.

Huvudpersonen tvingas nu interagera med den person och värld från vilken han själv urskiljer sig. Den generella handlingen i Ernst Jüngers berättande är ofta ganska kortfattad och boken bärs istället fram av huvudpersonens reflektioner om världen, flydda minnen och hans rådande belägenhet. I det här fallet utgörs största delen av metahandlingen av huvudpersonens reflektioner under den tid han befinner sig i Zapparonis artificiella trädgård. Under handlingens gång kommer huvudpersonen att konfronteras med det ”absolut brutala” som härskargestalten utsätter honom för. Det sätt på vilket han handskas med detta leder också till slutet på berättelsen, det slut som i Jüngers fall oftast gestaltas av en ny riktning i verkligheten mer än ett klart urskiljbart avbrott. I Glasbina tvingas huvudpersonen att omvärdera sin relation till Zapparoni. Vår huvudperson misslyckas med det prov Zapparoni utsätter honom för och undslipper på detta vis sin egen tvekan kring den erbjudna positionen. Samtidigt uppstår i och med detta ett oväntat nytt tillfälle.

Det viktigaste budskapet i Glasbina som jag ser det är relationen mellan maskin och människa. Den store illusionisten, maskinskaparen, ställs emot människans vara. Jünger skriver, Teknologisk perfektion strävar mot det beräkneliga, mänsklig perfektion strävar mot det oberäkneliga. Perfekta mekanismer … framkallar både rädsla och titanisk stolthet. Den rädsla och entusiasm vi erfar vid synen av perfekta mekanismer är den exakta kontrasten till den lycka vi känner vid synen av ett konstverk. Dessa få rader utgör kärnan i bokens filosofi. När huvudpersonen lämnas ensam i Zapparonis trädgård trollbinds han snart av den maskinella perfektion som de små robotarna uppvisar, men visionen blir snart till en slags skräckversion när de ställs emot den naturliga världen och dess skönhet. Huvudpersonen tillåter sig trotts Zapparonis egna varningar att förblindas av det han ser under sitt besök i trädgården. Det som är ett naturligt förhållande mellan bi och blomma blir när bina bytts ut mot robotar i miniatyr en förtärande regim där naturen töms på sina resurser - utplånas. I den automatiserade, artificiella världen finns inte längre skönheten, endast teknologiska perfektionen. Slutsatsen blir att den moderna människan lever i en värld byggd på rädsla och entusiasm. Skönheten däremot, uteblir.

Fotot visar Ernst Jünger 1997, något år innan han avled 102 år gammal.

Europeisk litteraturpolitik

Det är förhållandevis vanligt att europeiska länder har något slags system som möjliggör ekonomiskt stöd till översättningar av litteratur från det egna språket. Detta system administreras i de olika länderna av olika institutioner. För Sveriges del skedde administrationen fram till den 1 januari 2008 av den statliga myndigheten Svenska Institutet(http://www.si.se/). Svenska Institutet är en myndighet med uppgifta att öka omvärldens intresse och kunskap om vårt land. Detta sker genom utbyten av kultur, utbildningar och vetenskap som bygger samarbete med andra länder. Man håller sig med ett antal kontor runt om i världen. Den mest kända representationen är kanske Svenska Institutet i Rom och i Aten vilka båda bedriver utgrävningsverksamhet i respektive land. Att "stödet för svensk litteratur i översättning" fram till för ett år sedan utgick ifrån institutet och dess verksamhet är därför kanske naturligt. Numera handhas stödtilldelningen av Statens kulturråd, vilket i sig är lika logiskt eftersom rådet handlägger de kulturstöd som delas ut inom Sveriges gränser.

Översättningstödet omfattar främst översättningar som gäller prosa, poesi, dramatik, barn- och ungdomslitteratur, allmänkulturell facklitteratur, essäistik samt tidskrifter som innehåller temanummer med svensk litteratur. För samtliga genrer gäller att verket skall hålla en hög språklig och litterär kvalitet. Stödet kan i dagsläget sökas vid tre olika tillfällen under året. Ekonomisk bidrag kan också ges till provöversättningar eller till resor relevanta för översättnignsprojekten - det kan till exempel röra sig om rent kulturellt utbyte. Oberoende av land är det normala att stöd utgår till ungefär halva till två tredjedelar av översättningskostnaden. Stödet ges till utgivande förlag och inte direkt till översättaren. Jag förmodar att detta beror på direkt juridiska och skattemässiga förhållanden.

Samma bidragssystem står att finna hos flera olika länder, både i Europa och utanför världsdelen. De är för det mesta organiserade på ett liknande sätt som beskrivs ovan. Där emellan råder emellertid stora skillnader mellan vilken slags litteratur man ger stöd till och hur man arbetar. Under tiden med Bokförlaget Augusti kom vi i kontakt med ett flertal utav dessa institutioner och jag skall beröra kort de skillnader som vi upptäckte under åren 2004 till 2008. De länder som jag kommer att beröra är Belgien, Nederländerna, Tyskland, Frankrike samt Sydafrika.

Hos Statens kulturråd(http://www.kulturradet.se/) kulturråd står angivet att Sverige främst ger stöd till svensk samtidslitteratur. Redan här finner vi en skiljelinje i den europeiska litteraturpolitiken. Under samtal med Goetheinstitutet(www.goethe.de/ins/se) i Tyskland - vilket är den institution som sköter handläggningen av det tyska översättningstödet - sökte vi under 2006 förhöra oss om möjligheterna att få bidrag till översättningen av en yngre samtidsförfattare vid namn Christian Kracht. Boken, 1979, är en slags surrealistisk berättelse om en ung man som befinner sig i Teheran vid tiden för revolutionen. På Goetheinstitutet visade man sig emellertid inte vara speciellt intresserade av samtidslitteraturen. Stöd utgick, meddelade man, främst till kulturarvet, alltså Nietzsche, Goethe och så vidare. Våra antydningar om den tyska litteraturens svaga ställning i Sverige hjälpte inte mycket, men ledde i alla fall fram till slutledningen att det ju inte kunde skada att söka.

Under samma period var jag också i färd med att undersöka möjligheterna att kunna ge ut den franske författaren Pierre Mérot's bok Mammifères - Däggdjur - en cynisk samhällsskildring om livets genomgående missär. För fransk litteratur söker man via den franska ambassaden. Jag hade fått kontakten via min kollega Elisabeth Grate - numera Nobelförläggare(http://www.elisabethgrate.se/) - som redan då gett ut bland annat le Cléizo och därför var väl bevandrad i den franska byråkratin. För oss tog det ett halvår att få kontakt med ansvarig person. Det skedde en gång, varpå vi aldrig hörde av dem. För fransk litteratur gäller ett ansökningstillfälle per år. Tyska Goetheinstitutet hade två eller tre. (Sverige tre som sagt).

När vi under 2006 började arbeta med den belgiska författaren Peter Terrin och hans bok Blanko blev förlaget kontaktade av Nederländksa litteraturfonden - Vlaams Fond voor de Letteren(http://www.vfl.be/). Istället för att vi behövde gå igenom det ofta ganska trista omaket att hitta rätt institution ringde de nu alltså självmant upp oss och erbjöd oss att söka stöd. De hade ansökningsmöjligheter var annan månad, året runt. Samma förfarande skedde när vi under 2007 började arbeta med översättningen av Ferdinand Bordewijks Karaktären. Motsvarande fond i Nederländerna(http://www.nlpvf.nl/) tog då kontakt med oss till och med innan avtalet med de nederländska rättighetsinnehavarna var klart.

Ungefär under samma period arbetade vi också med översättningen av den sydafrikanske författaren Etienne Leroux. Magersfontein, O Magersfontein skulle snart gå i tryck och vi ville undersöka alla möjligheter att kunna uppbära stöd för översättningen. Vi kontaktade kulturattachén på den sydafrikanska ambassaden i Stockholm, men utan resultat. Vi visste att ambassaden stöttat litteratur förut och ansåg att detta var bästa vägen att gå även för oss. Trotts flera försök erhöll vi aldrig något svar ifrån sydafrikanerna, och vi drog slutsatsen att de inte var intresserade att sprida sin litteratur till andra länder.

Kommande arbeten

I dagarna har jag börjat arbeta på en biografi över Bokförlaget Augustis korta historia. Artikeln är avsedd för Tidningen Kulturen och kommer att behandla levnadsbanan av detta projekt. Författandet skänker tillfälle att återvända kritiska punkter under dessa år. Det är därmed lärorikt att genomföra detta arbete. Det påtvingar eftertänksamhet, men skänker också tillfälle att göra upp med historien. I slutändan är jag övertygad om att det även kommer ge tillfälle för mig att rent känslomässigt arkivera Bokförlaget Augusti och sålunda lediggöra plats för ny tankeverksamhet. Man kan säga att biografiarbetet på så sätt blivit ett sätt att göra upp med sig själv. Jag skall nu emellertid inte överskatta berättelsens djup på något vis. Jag försöker hålla den kort och framtiden får avgöra om minnesanteckningarna blir av intresse för den utomstående läsaren eller ej. Håll i alla fall utkik efter artikeln. I samband med att den kommer upp i Tidningen Kulturen kommer den också att läggas upp här på bloggen.

Främmande ord

Under Bokförlaget Augustis tid gav vi året 2006 ut en bok av den belgiske författaren Peter Terrin. Blanko var en utav de bättre titlarna som vi under vår korta tid fick ut på den svenska bokmarknaden. Terrin är en författare av verkligt hög klass och det är en sorg för mig att den efterkommande titel som var planerad på förlaget, Kvinnor och barn först, aldrig nådde fram till utgivning.

Blanko å sin sida åtnjuter fortfarande ett eller annat omnämnande bland nätrecensioner och blogginlägg, vilket såklart både jag och översättaren Urban Lindström (förövrigt just nu aktuell med en översättning av Ernst Jüngers I stålstormen [Atlantis], gläds mycket åt. Blanko emottogs emellertid i utgivningsskedet en rad recensioner i vilka de allra flesta kommentarer var positivt inställda till denna nya författare, från ett i Sverige dessutom nästan helt bortglömt språkområde.

Det var emellertid en utav dessa recensioner som i mig fastnade mer än de andra. Skribenten hade vid läsningen upprörts så till den milda grad att hon nu fann det för gott att ägna några utav de fåtaliga tidningsrader hon hade till förfogande åt ett rättframt klagomål. Under läsningen hade hon stött på ett ord som hon inte direkt förstod. Det hela hade såklart stört helhetsintrycket då recensenten tvingats vända sig till en ordbok för en förklaring. Detta förstörde läsintrycket.

Jag förstod aldrig grunden till hennes invändning och jag har fortsatt svårt att se varför ett ord man aldrig förr mött på något sätt skulle ha en sådan negativ innebörd. För mig är ett sådant möte snarast det motsatta. En möjlighet att få lära mig något nytt, en utsikt att få vidga mig själv. Förekomsten av det okända och utmanande, vilket vi annars är så svältfödda på i vår moderna kultur, är för mig möjligheten till ett äventyr i sig. Och därmed tycks det mig snarare en bit befrielse ges mig och min uppmärksamhet vid dessa tillfällen.

Det ord det den gången var frågan om var aplomb, ett uttryck som jag själv knappt använt förrän det dök upp i Terrins bok. Författaren själv använde det och under ett samtal med översättaren innan publicering kom vi fram till att ändå ha kvar ordet då det representerade både samma begrepp och främmande air från gängse språkbruk i den ursprungliga nederländskan. Aplomb har förresten betydelsen av säkerhet eller eftertryck i uppträdandet hos en person.

Tanken på den här invändningen kom till mig då jag är i full färd med att ta mig igenom akademiledamoten Peter Englunds sexhundrasidiga skildring av första världskriget, Stridens skönhet och sorg. Här möts man bortsett det i allmänhet brillianta berättandet också av ett och annat ord som man aldrig själv använt. Så slogs jag till exempel för några dagar sedan av ordet ominös när det passerade min läsande ögon. Ur den käre recensentens perspektiv skulle detta möte alltså har varit just ominöst, det vill säga olycksbådande. För mig var det ett välkommet möte, som dessutom väckte en del minnen till liv. Kapitlet senare använder Englund begreppet polyglott. Även om betydelsen här är mer eller mindre uppenbar kan jag med säkerhet hävda att jag aldrig själv använt heller detta uttryck. Ordets främmande och ovanliga karaktär påvisades också senare. Ett hundratal sidor längre fram i berättelsen dyker nämligen begreppet upp igen och jag kan inte hindra mig själv från att då tänka att Peter Englund ju nu upprepat sig själv. Det slår mig då även att acceptansen för ord och upprepningar är högre ju vanligare vokabeln är. För polyglott var hundra sidors mellanrum knappt tillräckligt, för ordet författare är kanske en mening eller två tillräckligt. Under den tid jag begrundar detta återupptar jag läsningen och låter mig glatt översköljas av de främmande ordens äventyrliga värld.