Ljudet av snö som faller

När jag vandrade vägen hem i natt, föll snön över landskapet. Vita slätter bredde ut sig framför mig. När jag stod stilla i mörkret och betraktade stillheten kunde jag höra snön falla. Då drog jag mig till minnes några rader som Peter Englund en gång skrivit om att han inte längre kunde uppfatta detta ljud efter en hörselskada som han fått. Ljudet är ett slags milt och finkänsligt knaster. I denna tanke vandrade jag vidare och fann sinnesupplevelser som för mig själv nu gått förlorade. Inte därför att jag förlorat förmågan att förnimma men för att tiden lämnat dessa sinnesintryck bakom sig. Så förefaller det inte troligt att jag åter kommer att få uppleva doften av ett ånglok. När jag var yngre (och jag är inte särskilt gammal än) gick dessa lok på fortfarande smalspåret genom min hemstad som turistattraktion om sommaren. Idag syns de inte till, och med avsaknaden av dem heller inte doften av bränt kol. Har man tur kan man fånga ett på någon turistattraktion. Inte heller kommer jag att som i barndomen få känna doften av brinnande krut, en underbar doft som alltid kittlat mina sinnen. Under stora delar av vinterhalvåret umgicks vi med denna upplevelse då vi brände av resterna av nyårshelgens smällare. De är förbjudna nu och den enda krutdoft man kommer åt är svaga antydningar från enstaka nyårsraketer som haft turen att passera ens väg. I min hemstad fanns det där jag växte upp en bandyplan. Där brukade man om somrarna tjära strålkastarnas höga trästolpar, men även denna doft hör barndomen till och tjärat trä är idag bara ett minne blott. Vår värld skänker som bekant mer av urinstinkande betonghörn än av doftande trästrukturer. Till sist en sällsynt ljud. jag upplevde det en gång under min värnplikt. Vi befann oss under en manöver långt inne i de småländska skogarna och skulle slå läger. När oväsendet av motorer och förläggning lagt sig hörde vi såsom ett väsande en bit bort. Då vi inte kunde urskilja ljudets orsak tog vi oss försiktigt fram i dess riktning. Efter en stund fann vi en slags autostrada av miljontals myror som vandrade över vårens fortfarande lövbeklädda mark. Jag har aldrig upplevt något liknande, vare sig före eller efter detta möte. Nu, endast ett minne.

Breven från Iwo Jima

Den 19 februari 1945 inleddes den amerikanska invasionen av den japanska ön Iwojima. De över fem veckor långa striderna skulle pågå fram till den 26 mars samma år. När kampen avtog hade ett utav stillahavskrigets blodigaste slag utkämpats på den lilla vulkanön. Sju tusen amerikaner hade mist livet, men i det virrvarr av tunnlar som de japanska försvararna grävt ut månaderna innan angreppet låg nära tjugoen tusen japaner döda. Allt som allt omfattade de båda ländernas sammanräknade förluster i döda och sårade över fyrtiofem tusen man. Endast ett par hundra av de japanska försvararna överlevde.

Framför mig ligger nu en bok med namnet Breven från Iwo Jima. Titeln – och handlingen – identisk med den film som för något år sedan gjordes av regissören Clint Eastwood. Denna titelgemenskap är naturligtvis ingen tillfällighet. Både Yukiko Dukes bok och filmen bygger i stort på de brev som de japanska försvararna lämnade efter sig. Speciellt gäller detta de över fyrtio brev som den japanske befälhavaren på ön, generallöjtnant Tadimichi Kuribayashi, skrev till sin familj under sin tid på ön. Då breven av olika anledningar aldrig kom att genomgå någon censur är de som historisk källa omistliga. I dem beskriver Kuribayashi sina känslor inför familjen och kriget. De ger dessutom en ovärderlig inblick i hur livet tedde sig på ön för de japanska soldaterna innan de mötte sitt öde under det amerikanska angreppet.

Yukiko Duke själv är för de flesta kanske mest känd som litteraturkritiker i tv eller som översättare av några utav den japanske författaren Haruki Murakamis böcker. Tidigare har hon också varit verksam som nyhetsjournalist i Japan, och som krigskorrespondent i Kambodja. Som litteratör har hon gett ut två kokböcker av vilka den ena, Mikaku, också en kulturhistorisk berättelse, blev nominerad till Augustpriset. Breven från Iwo Jima är hennes första försök till en större historieskildring.

Som historiker kastar jag mig såklart med stor iver över varje intressant skildring som kommer min väg. Så också den här gången. Desto närmare källorna en bok håller sig desto större behållning får jag ofta av skildringen. Kanske är det en falsk förhoppning om att jag då kommer sanningen närmast. Breven från Iwo Jima är därför något av en liten guldgruva. Brev, av vilka jag kan läsa många själv, och alltså inte enbart är hänvisad till författarens egen avhandling. I dem kan jag komma ett stycke förflutenhet in på livet.

Det är som bekant segraren som skriver historien, och vad gäller den västerländska bilden av kriget i Stilla Havet har ofrånkomligen det amerikanska tolkningsföreträdet varit uppenbart. En bok baserad på japanska källor känns därför särskilt angelägen. Historieskådespelet blir än mer gripande då de japanska soldaterna inte längre förblir anonyma pjäser i en politiskt korrigerad historia. När historieskrivningen kan spela en sådan roll, då har den sin allra viktigaste uppgift.

Klarar då Yukiko Duke av att föra detta nära fyrahundra sidor långa förstlingsförsök genom prövningen? Att Yukiko är en skicklig skribent råder det inget tvivel om. Hennes författande är lättläst och man tar det lätt till sig. Generallöjtnant Tadimichis historia återberättas med stor inlevelse. Med känsla och förståelse. Det är också här som mitt första försiktiga utropstecken sätts. Boken, som är mer av en biografi över Kuribayashi än en skildring av slaget om själva ön, förefaller ibland något tendentiös. Kanske står Yukiko den man hon skildrar allt för nära i känslan. Ibland saknar jag en djupare analys. Duke skildrar – återberättar – men ifrågasätter och omvärderar inte i den utsträckning som jag själv skulle ha önskat. Samtidigt kan jag reagera på att den japanska sidan i boken ofta förfrämligas genom ett utbrett användande av uttrycket ”japanerna” som vore de alltjämt främmande för läsaren. För en bok som har ambitionen att bryta det rådande tolkningsföreträdet ter detta drag sig något underligt. En annan form hade varit att föredra.

Parallellt upplever jag att den berättade historien ofta upprepas. Jag stöter i boken ibland på stycken, ord, formuleringar och information jag tycker mig ha mött förut och jag lämnas undrande över varför redaktören inte reagerat? Sådana ting är lätta att tillrättalägga. Vad allvarligare är, är att formgivningen av boken en direkt besvikelse. När jag nyligen läste Peter Englunds Stridens skönhet och sorg från Atlantis möttes ögat av en form som skänkte estetisk njutning för ögat. Där var skepnaden behändig och texten vacker. Norstedts formgivning av Yukiko Dukes bok får bakläxa. Boken är klumpigt stor (ett öde som beklagligt nog också drabbat delar av Norstedts Murakamiutgivning) och sättningen, speciellt bildtexternas typsnitt, en plåga. Om vi i vår del av världen beundrar något i den japanska kulturen måste det vara dess estetiska sinne. En bok om Iwo Jima hade därför förtjänat större omtanke. Textens innehåll är i en bok naturligtvis det viktigaste, men det grafiska språket spelar samtidigt en betydande roll för läsupplevelsen.

Redan från börjar stod det dock klart för mig att det här var en bok jag kände mig nödgad att läsa. Historiens värde överglänser eventuella tveksamheter. Man skall läsa och ta till sig av Breven från Iwo Jima. Berättelsen är intressant och aktuell. Fortfarande aktuell därför att boken skänker oss ett minne av dem som vi förut inte känt.

Denna recension publiceras i Tidningen Kulturen julveckan 2008.

Främmande ord

Under Bokförlaget Augustis tid gav vi året 2006 ut en bok av den belgiske författaren Peter Terrin. Blanko var en utav de bättre titlarna som vi under vår korta tid fick ut på den svenska bokmarknaden. Terrin är en författare av verkligt hög klass och det är en sorg för mig att den efterkommande titel som var planerad på förlaget, Kvinnor och barn först, aldrig nådde fram till utgivning.

Blanko å sin sida åtnjuter fortfarande ett eller annat omnämnande bland nätrecensioner och blogginlägg, vilket såklart både jag och översättaren Urban Lindström (förövrigt just nu aktuell med en översättning av Ernst Jüngers I stålstormen [Atlantis], gläds mycket åt. Blanko emottogs emellertid i utgivningsskedet en rad recensioner i vilka de allra flesta kommentarer var positivt inställda till denna nya författare, från ett i Sverige dessutom nästan helt bortglömt språkområde.

Det var emellertid en utav dessa recensioner som i mig fastnade mer än de andra. Skribenten hade vid läsningen upprörts så till den milda grad att hon nu fann det för gott att ägna några utav de fåtaliga tidningsrader hon hade till förfogande åt ett rättframt klagomål. Under läsningen hade hon stött på ett ord som hon inte direkt förstod. Det hela hade såklart stört helhetsintrycket då recensenten tvingats vända sig till en ordbok för en förklaring. Detta förstörde läsintrycket.

Jag förstod aldrig grunden till hennes invändning och jag har fortsatt svårt att se varför ett ord man aldrig förr mött på något sätt skulle ha en sådan negativ innebörd. För mig är ett sådant möte snarast det motsatta. En möjlighet att få lära mig något nytt, en utsikt att få vidga mig själv. Förekomsten av det okända och utmanande, vilket vi annars är så svältfödda på i vår moderna kultur, är för mig möjligheten till ett äventyr i sig. Och därmed tycks det mig snarare en bit befrielse ges mig och min uppmärksamhet vid dessa tillfällen.

Det ord det den gången var frågan om var aplomb, ett uttryck som jag själv knappt använt förrän det dök upp i Terrins bok. Författaren själv använde det och under ett samtal med översättaren innan publicering kom vi fram till att ändå ha kvar ordet då det representerade både samma begrepp och främmande air från gängse språkbruk i den ursprungliga nederländskan. Aplomb har förresten betydelsen av säkerhet eller eftertryck i uppträdandet hos en person.

Tanken på den här invändningen kom till mig då jag är i full färd med att ta mig igenom akademiledamoten Peter Englunds sexhundrasidiga skildring av första världskriget, Stridens skönhet och sorg. Här möts man bortsett det i allmänhet brillianta berättandet också av ett och annat ord som man aldrig själv använt. Så slogs jag till exempel för några dagar sedan av ordet ominös när det passerade min läsande ögon. Ur den käre recensentens perspektiv skulle detta möte alltså har varit just ominöst, det vill säga olycksbådande. För mig var det ett välkommet möte, som dessutom väckte en del minnen till liv. Kapitlet senare använder Englund begreppet polyglott. Även om betydelsen här är mer eller mindre uppenbar kan jag med säkerhet hävda att jag aldrig själv använt heller detta uttryck. Ordets främmande och ovanliga karaktär påvisades också senare. Ett hundratal sidor längre fram i berättelsen dyker nämligen begreppet upp igen och jag kan inte hindra mig själv från att då tänka att Peter Englund ju nu upprepat sig själv. Det slår mig då även att acceptansen för ord och upprepningar är högre ju vanligare vokabeln är. För polyglott var hundra sidors mellanrum knappt tillräckligt, för ordet författare är kanske en mening eller två tillräckligt. Under den tid jag begrundar detta återupptar jag läsningen och låter mig glatt översköljas av de främmande ordens äventyrliga värld.