Ernst Jünger - Glasbina

Den senaste tiden har den svenska Jüngerutgivningen breddats markant i förhållande till hur den såg ut bara för några få år sedan. Tvåtusensex kom kortromanen Sturm på Bokförlaget Augusti, något år senare kom en nyutgåva på av Psykonauterna på H-ströms förlag och i höstas gav Atlantis ut nyckelverket I Stålstormen. I och med denna utvidgade utgivning av Jünger har författaren allt mer också kommit att omnämnas i den svenska intellektuella konservativa debatten och på så sätt också gett liv åt en högst behövlig konservativ begreppsbildning. Man får dra slutsatsen att Ernst Jünger därmed en gång för alla tillåtits flytta ut ur kulturens skamvrå till de salonger där de mer intressanta konversationerna sker.

En titel som inte finns på svenska, vare sig i den tidigare utgivningen eller, i det nu återvunna intresset är Gläserne Bienen. Glasbina är i det närmaste en science-fictionbok av traditionella mått där huvudrollsinnehavaren ställs öga mot öga med en teknologi vid första anblicken överlägsen hans egen begreppsförmåga. När boken publicerades i Tyskland 1960 avfärdades den i pressen som tidsmässigt irrelevant – egentligen förelåg säkerligen politiska anledningar. Idag framstår boken även om den innehåller inslag som kan betraktas som irrelevanta ur vårt eget perspektiv som en skarpsynt tolkning av vår egen verklighet. Jag kommer i det följande inte att göra någon djupare analys av dess handling eller budskap men jag skall ändå försöka återge dess väsentliga grundstenar.

Richard, huvudpersonen, befinner sig på samhällets sociala botten. Som före detta officer i det lätta kavalleriet har han inte funnit någon livslönsam plats i den moderna världen. En vän från kavalleriåren föreslår att han skall söka jobb hos industrimagnaten Zapparoni. Zapparoni själv kan i historien betraktas som en man av Walt Disneys karaktär – hans imperium bygger på att skänka illusioner åt människorna. Detta förhållande gör att Richard med sin officersbakgrund hyser moralisk tvekan inför det arbetstillfälle som nu uppenbarat sig hos samme Zapparoni. Han brottas berättelsen igenom med frågan om moralens utarmning. Richard beslutar sig ändå för att bege sig till intervjun med Zapparoni. Under detta möte finner sig snart vår huvudperson ensam i en trädgård fylld med vad som visar sig vara en mängd små robotar, glasbin, och andra tingestar. Det blir snart uppenbart att detta är en prövning av hans karaktär.

Ernst Jünger är i första rummet inte någon vetenskapligt framtidsvisionär, han är en politisk och samhällelig filosof och skärskådare men flera utav hans böcker rymmer likväl tolkningar av framtidens teknologi och karaktär. Dessa tolkningar har vid fler än ett tillfälle visat sig oerhört sannfärdiga. Så även i Glasbina som över fyrtio år före sin tid gör en i det närmaste kristallklar reflektion över av den teknologiska och mentala nivå på vilken vår egen tid befinner sig. Vi lever ju otvetydigt i verklighetsflyktens och de själsligt bedövande illusionernas tid.

Glasbina uppvisar många karaktäristika typiska för Jüngers sätt att berätta. I förgrunden finner vi en människa, en man, som på sätt och vis anser sig stå utanför det övriga samhället. Han är betraktaren, den som reflekterar och leder läsaren genom berättelsen. Han har militär bakgrund men befinner sig i en civil värld – ofta mer brutal än krigets. I vårt fall har huvudpersonen tidigare tjänstgjort vid det lätta kavalleriet. Det är också vid tiden i det militära som huvudkaraktären upphämtat den moraliska grund med vilken han nu filtrerar intrycken från sin omgivning. En omgivning från vilken han till viss del också känner sig fjärmad. Hans motpol är den ofta amoraliska, och ofta hårdhänte, härskaren. I detta fall Zapparoni, över vilken han inte öppet moraliserar, men ändå förbehåller avstånd till.

Huvudpersonen tvingas nu interagera med den person och värld från vilken han själv urskiljer sig. Den generella handlingen i Ernst Jüngers berättande är ofta ganska kortfattad och boken bärs istället fram av huvudpersonens reflektioner om världen, flydda minnen och hans rådande belägenhet. I det här fallet utgörs största delen av metahandlingen av huvudpersonens reflektioner under den tid han befinner sig i Zapparonis artificiella trädgård. Under handlingens gång kommer huvudpersonen att konfronteras med det ”absolut brutala” som härskargestalten utsätter honom för. Det sätt på vilket han handskas med detta leder också till slutet på berättelsen, det slut som i Jüngers fall oftast gestaltas av en ny riktning i verkligheten mer än ett klart urskiljbart avbrott. I Glasbina tvingas huvudpersonen att omvärdera sin relation till Zapparoni. Vår huvudperson misslyckas med det prov Zapparoni utsätter honom för och undslipper på detta vis sin egen tvekan kring den erbjudna positionen. Samtidigt uppstår i och med detta ett oväntat nytt tillfälle.

Det viktigaste budskapet i Glasbina som jag ser det är relationen mellan maskin och människa. Den store illusionisten, maskinskaparen, ställs emot människans vara. Jünger skriver, Teknologisk perfektion strävar mot det beräkneliga, mänsklig perfektion strävar mot det oberäkneliga. Perfekta mekanismer … framkallar både rädsla och titanisk stolthet. Den rädsla och entusiasm vi erfar vid synen av perfekta mekanismer är den exakta kontrasten till den lycka vi känner vid synen av ett konstverk. Dessa få rader utgör kärnan i bokens filosofi. När huvudpersonen lämnas ensam i Zapparonis trädgård trollbinds han snart av den maskinella perfektion som de små robotarna uppvisar, men visionen blir snart till en slags skräckversion när de ställs emot den naturliga världen och dess skönhet. Huvudpersonen tillåter sig trotts Zapparonis egna varningar att förblindas av det han ser under sitt besök i trädgården. Det som är ett naturligt förhållande mellan bi och blomma blir när bina bytts ut mot robotar i miniatyr en förtärande regim där naturen töms på sina resurser - utplånas. I den automatiserade, artificiella världen finns inte längre skönheten, endast teknologiska perfektionen. Slutsatsen blir att den moderna människan lever i en värld byggd på rädsla och entusiasm. Skönheten däremot, uteblir.

Fotot visar Ernst Jünger 1997, något år innan han avled 102 år gammal.

Minnen från det stora kriget

Den elfte november i år högtidlighölls på många håll i Europa krigsstilleståndet efter första världskriget. Detta krig kom mer än något annat att bli en budbärare om en värld i förändring. Det blev en vågbrytare mellan ett äldre Europa och en ny epok. En tid där förhållandet mellan människan och hennes industrialiserade omgivning tillslut och tydligt skulle komma att förändras. I västfrontens skyttegravskrig inleddes en metamorfos av världen. Det Europa som 1914 steg ner i skyttegravarna, och som i största allmänhet var en fortsättning på 1800-talets idégrund, var ett annat än den i lera och blod indränkta kontinent som efter fyra års ihärdigt metallregn kravlade sig upp till markytan igen 1918. Fram trädde en stålklädd civilisationsregim som skulle hålla världen i sitt grepp under hela 1900-talet, ett samhällssystem som vi fortfarande till viss del lider av. En levnadsordning där människan underordnats den rationella produktionens logik, där individens djupare värden offrats till förmån för massans mekaniska sinnevärld.

Denna förändring var tydlig och den iakttogs inte minst av de som kämpade. Ernst Jünger ger en beskrivning av hans eget första möte med den nya målmedvetna ordning som nu tog form. ”Det var första gången jag såg en tysk soldat i stålhjälm, och jag uppfattade honom omedelbart som en invånare i en främmande och hårdare värld.” De tyska förbanden hade fram till dess varit utrustade med den klassiska pickelhuvan. Den nya stålhjälmen, som idag är liktydig med den tyska krigsmakten under världskrigen, var ett direkt resultat av ställningskrigets plötsligt påkomna realitet. Den nya tiden föll ju bokstavligen med dödlig verkan ner i huvudet på soldaterna. Jünger konstaterar att det korta elddop som soldaten genomgått, redan danat en förändring i honom som gjorde honom väsensskild från de män han nu skulle leda in i krigslandskapet. Ernst Jünger och hans kamrater skulle snart nog genomgå samma förvandling.

Betraktelsen tas från Ernst Jüngers I stålstormen som i dagarna kommer ut på bokförlaget Atlantis. In Stahlgewittern som den tyska titeln lyder något förkortad, publicerades första gången redan 1920 och är utan tvekan en av de viktigare ögonvittnesskildringarna av det stora skyttegravskrigets verklighet. Boken som bygger på författarens egna dagboksanteckningar skulle ursprungligen kommit ut på annat förlag. Ödet ville emellertid annorlunda och Atlantis tog över utgivningen när lundaförlaget Augusti nyligen tvingades lägga ner sin verksamhet. Att Jünger nu ändå ges ut, av ett större förlag, kan betraktas som bevis på bokens obrutna aktualitet.

Ynglingen Jünger rykte in i kriget som nittonåring och genomlevde därefter de flesta av dess skeenden fram till det att han sommaren 1918 skadades allvarligt för fjortonde och sista gången, nu av ett skott genom ena lungan. Han gick emellertid ur tiden långt senare 1998, då hundratvå år gammal, och med en rik författarbana bakom sig. Det får i övrigt anses som ett smått under att han överlevde kriget över huvud taget. Tio miljoner soldater och ytterligare ett stort antal civila skulle komma att förlora livet i denna fyra år långa metallorkan där miljontals ton granater och järnskrot oupphörligt plöjde ner sönderslitna liv i jorden. De flesta av dem existerar nu endast i identitetslösa och avlägsna minnen men speciellt för just denna stora kraftmätning är ändå att så många intellektuella tycks ha tagit del i striderna. Poeter, konstnärer, filosofer och författare slöt upp i leden och gav sig iväg in i dödslandskapet för att i många fall inte återvända. Det är därför också något av en tragisk motsägelse att just detta krig är så okänt bland oss svenskar, då antalet efterlämnade och välformulerade vittnesskildringar är så stort.

Jüngers eget berättande är på en gång både imponerande och besvärande ärligt. Han låter oss ta del av soldatens känslor, hans handlingar och djupgående intryck av krigets totala brutalitet. I stålstormen, skildrar döden sedd på nära håll, utan skygglappar och utan omskrivningar. Ur sitt eget perspektiv berättar han också om soldatens ofta plötsligt uppdykande medmänsklighet, om vilka tankar som omgav honom i hans mest sårbara stunder, och hur han närd av raseri och bitterhet ändå ansträngde sig för att se på sina fiender som människor. Jünger ger också en bild av den uppenbart fatalistiskt underbyggda bedövning som växte fram i dem ur den likgiltighet med vilken artillerigranaterna ständigt ryckte deras kamrater ifrån dem. Men, författaren undanhåller heller inte läsaren den ofta euforiska lyckokänsla som striden, framgången, modet - och implicit då också motståndarens lidande - även förde med sig. Han erkänner soldatens och krigets alla sidor, men lämnar åt läsaren att ta ställning till berättelsens och händelsernas djupare moral.

Det stora kriget 1914 till 1918 har i den pågående svenska historievurmen inte på långt när åtnjutit samma intresse som det senare världskriget. Ändå är det när man studerar det på många sätt mer intressant, mer avslöjande för den som söker svar och ur vissa aspekter också mer brutalt. Ställningskriget på västfronten har en omedelbarhet som det är svårt att inte bli berörd av. Den som vill lära om kriget, både första världskriget i sig och kriget som företeelse, om dess påverkan på människan i alla dess overkliga och surrealistiska miljöer, måste därför med nödvändighet vända sig till dessa minnen. Bland de många källorna är Jüngers biografi en av de allra främsta. Det som inte minst gör honom så betydelsefull är hans skarpa, analytiska förmåga, få andra skildringar av kriget har skänkts med samma intellektuella klarsynthet, en egenskap hos honom som också blev den framstående styrkan i hans senare prosaförfattande.

Betydelsefull är också Urban Lindströms översättning. Det berättande följsamma språket ger Ernst Jüngers inte alltid enkla tyska rättvisa utan att bli svårt. Berättelsen är lättillgänglig och orden flyter under läsningen fram utan att svenskan på något enda ställe förringas eller onödigt förenklas. Ur alla dessa perspektiv är Jüngers I stålstormen nu nittio år efter krigsslutet fortfarande oundviklig.

Det föregående inlägget är en vidarebearbetning av den artikel som publicerades i Tidningen Kulturen 25/11-2008, och i en kortare version som recension i Dalademokraten 21/11-2008

Främmande ord

Under Bokförlaget Augustis tid gav vi året 2006 ut en bok av den belgiske författaren Peter Terrin. Blanko var en utav de bättre titlarna som vi under vår korta tid fick ut på den svenska bokmarknaden. Terrin är en författare av verkligt hög klass och det är en sorg för mig att den efterkommande titel som var planerad på förlaget, Kvinnor och barn först, aldrig nådde fram till utgivning.

Blanko å sin sida åtnjuter fortfarande ett eller annat omnämnande bland nätrecensioner och blogginlägg, vilket såklart både jag och översättaren Urban Lindström (förövrigt just nu aktuell med en översättning av Ernst Jüngers I stålstormen [Atlantis], gläds mycket åt. Blanko emottogs emellertid i utgivningsskedet en rad recensioner i vilka de allra flesta kommentarer var positivt inställda till denna nya författare, från ett i Sverige dessutom nästan helt bortglömt språkområde.

Det var emellertid en utav dessa recensioner som i mig fastnade mer än de andra. Skribenten hade vid läsningen upprörts så till den milda grad att hon nu fann det för gott att ägna några utav de fåtaliga tidningsrader hon hade till förfogande åt ett rättframt klagomål. Under läsningen hade hon stött på ett ord som hon inte direkt förstod. Det hela hade såklart stört helhetsintrycket då recensenten tvingats vända sig till en ordbok för en förklaring. Detta förstörde läsintrycket.

Jag förstod aldrig grunden till hennes invändning och jag har fortsatt svårt att se varför ett ord man aldrig förr mött på något sätt skulle ha en sådan negativ innebörd. För mig är ett sådant möte snarast det motsatta. En möjlighet att få lära mig något nytt, en utsikt att få vidga mig själv. Förekomsten av det okända och utmanande, vilket vi annars är så svältfödda på i vår moderna kultur, är för mig möjligheten till ett äventyr i sig. Och därmed tycks det mig snarare en bit befrielse ges mig och min uppmärksamhet vid dessa tillfällen.

Det ord det den gången var frågan om var aplomb, ett uttryck som jag själv knappt använt förrän det dök upp i Terrins bok. Författaren själv använde det och under ett samtal med översättaren innan publicering kom vi fram till att ändå ha kvar ordet då det representerade både samma begrepp och främmande air från gängse språkbruk i den ursprungliga nederländskan. Aplomb har förresten betydelsen av säkerhet eller eftertryck i uppträdandet hos en person.

Tanken på den här invändningen kom till mig då jag är i full färd med att ta mig igenom akademiledamoten Peter Englunds sexhundrasidiga skildring av första världskriget, Stridens skönhet och sorg. Här möts man bortsett det i allmänhet brillianta berättandet också av ett och annat ord som man aldrig själv använt. Så slogs jag till exempel för några dagar sedan av ordet ominös när det passerade min läsande ögon. Ur den käre recensentens perspektiv skulle detta möte alltså har varit just ominöst, det vill säga olycksbådande. För mig var det ett välkommet möte, som dessutom väckte en del minnen till liv. Kapitlet senare använder Englund begreppet polyglott. Även om betydelsen här är mer eller mindre uppenbar kan jag med säkerhet hävda att jag aldrig själv använt heller detta uttryck. Ordets främmande och ovanliga karaktär påvisades också senare. Ett hundratal sidor längre fram i berättelsen dyker nämligen begreppet upp igen och jag kan inte hindra mig själv från att då tänka att Peter Englund ju nu upprepat sig själv. Det slår mig då även att acceptansen för ord och upprepningar är högre ju vanligare vokabeln är. För polyglott var hundra sidors mellanrum knappt tillräckligt, för ordet författare är kanske en mening eller två tillräckligt. Under den tid jag begrundar detta återupptar jag läsningen och låter mig glatt översköljas av de främmande ordens äventyrliga värld.