Korta anmälningar

Ibland när man sitter och skriver recensioner kommer orden helt enkelt inte fram. Efter någon veckas försök tvingas man då retirera och acceptera det faktum att texten man skickar till den berörda tidskriften blev kort och att man misslyckades med att författa ett mästerstycke den här gången. Här följer fem sådana, anmälningar, under vilkas författande skaparglädjen tröt, tiden blev kort och så vidare. Detta är såklart inte riktigt tillfredställande varken för mig som recensent eller för den berörda författaren. Sådan är dock verkligheten och i en del av fallen beror det naturligtvis på att själva litteraturen inte berörde läsaren i tillräckligt stor utsträckning.

Bengt Erasmie
Vid sidan av tiden (med jorden runtomkring)

Jag lånar till viss del orden då jag påstår att Bengt Erasmies dikter är befriande poesi. I hans dikter finner jag ofta den känsla som den klassiska lyriken bästa förmedlar. Ett konsthantverk och ett emotionellt djup. I denna lilla bok möter mig något vackert, något som tilltalar och faktiskt får mig att vilja läsa mer poesi. Som bidrar till mitt litterära liv. Han förmedlar förvisso på fri form, det var länge sedan någon poet vågade sig på konststycket att också skriva på vers, men dräkten är likväl välsydd. För den som tilltalas av lyriken som uttryck är Bengt Erasmies poesi en naturlig del av samlingen.

Ola Wikander och Eva Maria Ern
Verkligheten mellan skallarna

Det är svårt att bedöma vad verkligheten mellan skallarna egentligen är för en slags bok. Är det kanske ett försök att argumentera för att verkligheten finns utanför oss själva som möter mig? Eller är det bara ännu en i raden av kulturradikala konstprodukter? Ett sammelsurium av teckningar och korta sentenser? Nej, det senare är i vart fall inte sant. Raderna bär med sig en mening av något slag, och illustrationerna är träffsäkra. Boken får främst betraktas som ett konstprojekt, och ej så mycket ett litterärt eller filosofiskt sådant. Men så har ju boken också fått stöd av Konstnärsnämndens Bildkonstnärsfond. Och någonstans finns, tror jag, en betraktelse över förhållandet mellan upplevelsen och det upplevda. En menig här, och en enkel blyertsteckning där, leder tillslut läsaren fram till slutsatsen – den som satt sig vet att han sitter. Måhända ett försvar av en apriori och realistisk verklighet? Ändå är det sinnebilder som förmedlas. Ord och grafik ger betraktaren uppfattningen av en verklighet som bär mask.

Erik Wijk
Allt vi här drömma om

Utkommit dagarna har Erik Wijks Allt vi här drömma om. I ett möte med en försvunnen far öppnas dörren till ett besynnerligt människoöde. I detta möte med fadern – eremiten – och hans efterlämnade ägodelar beger sig Wijk på resa tillbaka genom släktens historia. Här finner den radikale författaren en familj vars språk är väsentligt olikt hans eget. Det handlar om pengar. Tillgångar och transaktioner ersatte det mänskliga utbytet. Erik Wijk är tidigare publicerad inom flera olika genrer och är för många kanske främst känd som politisk skribent. Allt vi här drömma om är dock en läsvärd berättelse om livet och dess olika öden.

Helena von Hofsten
Jorden snurrar bara framåt

Över skrifter redan en gång publicerade finns ibland inte så mycket nytt att säga. Helena von Hofstens Jorden snurrar bara framåt är en repetition av texter och tankar, anteckningar, blogg, radio och press. Nu i bokform. Även om de kan vara väl så läsvärda känns det för recensenten som att innehållet redan är bemött av andra. Man förvandlas till en senkommen radiokanal som själv skall repetera andras förtjänster. Men så när jag sitter här och i mitt sinne snurrar pennan mellan fingrarna inser jag att von Hofsten också är förläggaren bakom Tusculum – förlaget på vilken boken är utgiven. Som förläggare känner jag en viss tvekan inför ett sådant tilltag. Nu är Helena redan flerfaldigt publicerad så hon undkommer kanske en sådan dom trotts min ödmjuka invändning. Icke desto mindre skall naturligtvis de som inte läst något av henne göra det. Samlingar av utdrag, brottstycken och tankar ger ofta en mycket intressant inblick i författarens idévärld. Som sådan studie är Jorden snurrar bara framåt att rekommendera.

Ann-marie Ljungberg
Mörker, Stanna hos mig

Utkommit i dagarna har på bokförlaget Alfabeta Ann-Marie Ljungbergs Mörker, stanna hos mig. Handlingen utspelar sig under 1940 års världskrig där reportern Paul Wilhelmsson dras in i spelet kring attentat mot Norrskensflamman som krävde två barn och tre vuxnas liv. I den efterkommande rättliga processen träder tidens politiska korrekthet in och den skyldiga kommer lindrigt undan. Offren förnekas sin rätt. Ann-Marie Ljungbergs bok är dock inte ett historieverk, utan i främsta rummet prosa. I detta lurar en fara för läsaren. Plötsligt döms och bedöms människor efter egenskaper som är författarens foster, inte efter vilka de egentligen var, om de alls funnits. Personligheter, åsikter och förutsättningar försvinner och kommer till. En förväxling av verklighet och dikt uppstår, ty en skönlitterär person är en fiktion, en fantasi. Inte mer verklig än Don Quijote själv. Ann-Marie Ljungberg är otvetydigt en skicklig författare, hennes prosa är fängslande och hennes gestaltningar mänskliga. Ändå känns ämnesvalet idag till viss del politiskt förutsägbart. Handlingen åker snålskjuts på det historiska attentatet och drar så klart omgående en politisk beundrarskara till sig som är mindre intresserad av den litterära skildringen än den underliggande politiska domen. Förlaget Alfabeta väljer att kalla den en skrämmande aktuell skildring av terrorismens många ansikten. Jag förhåller mig mer neutral och känner att boken kanske inte bär hela vägen fram som prosa.

Ljudet av snö som faller

När jag vandrade vägen hem i natt, föll snön över landskapet. Vita slätter bredde ut sig framför mig. När jag stod stilla i mörkret och betraktade stillheten kunde jag höra snön falla. Då drog jag mig till minnes några rader som Peter Englund en gång skrivit om att han inte längre kunde uppfatta detta ljud efter en hörselskada som han fått. Ljudet är ett slags milt och finkänsligt knaster. I denna tanke vandrade jag vidare och fann sinnesupplevelser som för mig själv nu gått förlorade. Inte därför att jag förlorat förmågan att förnimma men för att tiden lämnat dessa sinnesintryck bakom sig. Så förefaller det inte troligt att jag åter kommer att få uppleva doften av ett ånglok. När jag var yngre (och jag är inte särskilt gammal än) gick dessa lok på fortfarande smalspåret genom min hemstad som turistattraktion om sommaren. Idag syns de inte till, och med avsaknaden av dem heller inte doften av bränt kol. Har man tur kan man fånga ett på någon turistattraktion. Inte heller kommer jag att som i barndomen få känna doften av brinnande krut, en underbar doft som alltid kittlat mina sinnen. Under stora delar av vinterhalvåret umgicks vi med denna upplevelse då vi brände av resterna av nyårshelgens smällare. De är förbjudna nu och den enda krutdoft man kommer åt är svaga antydningar från enstaka nyårsraketer som haft turen att passera ens väg. I min hemstad fanns det där jag växte upp en bandyplan. Där brukade man om somrarna tjära strålkastarnas höga trästolpar, men även denna doft hör barndomen till och tjärat trä är idag bara ett minne blott. Vår värld skänker som bekant mer av urinstinkande betonghörn än av doftande trästrukturer. Till sist en sällsynt ljud. jag upplevde det en gång under min värnplikt. Vi befann oss under en manöver långt inne i de småländska skogarna och skulle slå läger. När oväsendet av motorer och förläggning lagt sig hörde vi såsom ett väsande en bit bort. Då vi inte kunde urskilja ljudets orsak tog vi oss försiktigt fram i dess riktning. Efter en stund fann vi en slags autostrada av miljontals myror som vandrade över vårens fortfarande lövbeklädda mark. Jag har aldrig upplevt något liknande, vare sig före eller efter detta möte. Nu, endast ett minne.

Baksmälla

Man vaknar upp för fjärde gången de senaste två timmarna. Magen gör sura uppstötningar. I huvudet spelas en sång av Anna Ternheim åter och åter och åter. Inom dig har du envis bild av en färgtub krimsonrött som du försökt tömma under morgonen i en dröm som även den gång på gång hemsökt dig. Känslan av repetition är överväldigande. Livet - inget mer än en repris. Varje dag. Varje år. Det första du gör är att betala hyran som du glömt. Frukost på yoghurt och knäckebröd med smör. Inga pengar, på riktigt. Därefter skriva en rad, tömma en tub av rött. Om Strindberg kunde måla kan fan i mig jag också det.

Tala på djupet

När samtalade du senast med en vän eller bekant om det verkliga djupet i en fråga? När djupdök du senast i timtal i frågan om ett enda tings innersta natur eller orsak? Idag förefaller mig en på djupet penetrerande diskussion av en problemställning eller tillstånd i världen som en omöjlighet, kanske rent av en dröm. Vart jag än vänder mig möts jag av yta utan reflektion och en överallt dominerande sarkasm. Varje fråga viftas bort med en desillusionerad spydighet och innehållslösa skratt. Människans tid läggs på att existera i ett tomt intet, i en verklighetsflykt utan åsikter, utan handling, utan insikt. Samtal förs främst på småbarns språk. Inget vitalt berörs, får beröras. Det betraktas som ett intrång i den bedövande livslögnen. Ett övertramp på var och ens integritet. De få vänner som vet förmågan och har viljan att faktiskt fundera och samtala om existensiella och världsliga problem är lätträknade och jag håller dem kära. Jag råder dig att göra detsamma. De är din viktigaste tillgång. Ibland undrar jag om inte just denna genomgående attityd, att inte fästa vikt vid något, också är det som gjort världen till vad den är idag. Tillvaron - verkligheten - har fråntagits sin essens, tillvaron har blivit en lek, en charad utan allvar. En rovdrift på infantila skämt. Det är därför kanske inte heller förvånande att vår planet tycks snurra allt mer plågade varv. Vem skall förvalta framtiden om vi inte tar oss tid att reflektera över samtid och kommande skeenden?

Ernst Jünger - Glasbina

Den senaste tiden har den svenska Jüngerutgivningen breddats markant i förhållande till hur den såg ut bara för några få år sedan. Tvåtusensex kom kortromanen Sturm på Bokförlaget Augusti, något år senare kom en nyutgåva på av Psykonauterna på H-ströms förlag och i höstas gav Atlantis ut nyckelverket I Stålstormen. I och med denna utvidgade utgivning av Jünger har författaren allt mer också kommit att omnämnas i den svenska intellektuella konservativa debatten och på så sätt också gett liv åt en högst behövlig konservativ begreppsbildning. Man får dra slutsatsen att Ernst Jünger därmed en gång för alla tillåtits flytta ut ur kulturens skamvrå till de salonger där de mer intressanta konversationerna sker.

En titel som inte finns på svenska, vare sig i den tidigare utgivningen eller, i det nu återvunna intresset är Gläserne Bienen. Glasbina är i det närmaste en science-fictionbok av traditionella mått där huvudrollsinnehavaren ställs öga mot öga med en teknologi vid första anblicken överlägsen hans egen begreppsförmåga. När boken publicerades i Tyskland 1960 avfärdades den i pressen som tidsmässigt irrelevant – egentligen förelåg säkerligen politiska anledningar. Idag framstår boken även om den innehåller inslag som kan betraktas som irrelevanta ur vårt eget perspektiv som en skarpsynt tolkning av vår egen verklighet. Jag kommer i det följande inte att göra någon djupare analys av dess handling eller budskap men jag skall ändå försöka återge dess väsentliga grundstenar.

Richard, huvudpersonen, befinner sig på samhällets sociala botten. Som före detta officer i det lätta kavalleriet har han inte funnit någon livslönsam plats i den moderna världen. En vän från kavalleriåren föreslår att han skall söka jobb hos industrimagnaten Zapparoni. Zapparoni själv kan i historien betraktas som en man av Walt Disneys karaktär – hans imperium bygger på att skänka illusioner åt människorna. Detta förhållande gör att Richard med sin officersbakgrund hyser moralisk tvekan inför det arbetstillfälle som nu uppenbarat sig hos samme Zapparoni. Han brottas berättelsen igenom med frågan om moralens utarmning. Richard beslutar sig ändå för att bege sig till intervjun med Zapparoni. Under detta möte finner sig snart vår huvudperson ensam i en trädgård fylld med vad som visar sig vara en mängd små robotar, glasbin, och andra tingestar. Det blir snart uppenbart att detta är en prövning av hans karaktär.

Ernst Jünger är i första rummet inte någon vetenskapligt framtidsvisionär, han är en politisk och samhällelig filosof och skärskådare men flera utav hans böcker rymmer likväl tolkningar av framtidens teknologi och karaktär. Dessa tolkningar har vid fler än ett tillfälle visat sig oerhört sannfärdiga. Så även i Glasbina som över fyrtio år före sin tid gör en i det närmaste kristallklar reflektion över av den teknologiska och mentala nivå på vilken vår egen tid befinner sig. Vi lever ju otvetydigt i verklighetsflyktens och de själsligt bedövande illusionernas tid.

Glasbina uppvisar många karaktäristika typiska för Jüngers sätt att berätta. I förgrunden finner vi en människa, en man, som på sätt och vis anser sig stå utanför det övriga samhället. Han är betraktaren, den som reflekterar och leder läsaren genom berättelsen. Han har militär bakgrund men befinner sig i en civil värld – ofta mer brutal än krigets. I vårt fall har huvudpersonen tidigare tjänstgjort vid det lätta kavalleriet. Det är också vid tiden i det militära som huvudkaraktären upphämtat den moraliska grund med vilken han nu filtrerar intrycken från sin omgivning. En omgivning från vilken han till viss del också känner sig fjärmad. Hans motpol är den ofta amoraliska, och ofta hårdhänte, härskaren. I detta fall Zapparoni, över vilken han inte öppet moraliserar, men ändå förbehåller avstånd till.

Huvudpersonen tvingas nu interagera med den person och värld från vilken han själv urskiljer sig. Den generella handlingen i Ernst Jüngers berättande är ofta ganska kortfattad och boken bärs istället fram av huvudpersonens reflektioner om världen, flydda minnen och hans rådande belägenhet. I det här fallet utgörs största delen av metahandlingen av huvudpersonens reflektioner under den tid han befinner sig i Zapparonis artificiella trädgård. Under handlingens gång kommer huvudpersonen att konfronteras med det ”absolut brutala” som härskargestalten utsätter honom för. Det sätt på vilket han handskas med detta leder också till slutet på berättelsen, det slut som i Jüngers fall oftast gestaltas av en ny riktning i verkligheten mer än ett klart urskiljbart avbrott. I Glasbina tvingas huvudpersonen att omvärdera sin relation till Zapparoni. Vår huvudperson misslyckas med det prov Zapparoni utsätter honom för och undslipper på detta vis sin egen tvekan kring den erbjudna positionen. Samtidigt uppstår i och med detta ett oväntat nytt tillfälle.

Det viktigaste budskapet i Glasbina som jag ser det är relationen mellan maskin och människa. Den store illusionisten, maskinskaparen, ställs emot människans vara. Jünger skriver, Teknologisk perfektion strävar mot det beräkneliga, mänsklig perfektion strävar mot det oberäkneliga. Perfekta mekanismer … framkallar både rädsla och titanisk stolthet. Den rädsla och entusiasm vi erfar vid synen av perfekta mekanismer är den exakta kontrasten till den lycka vi känner vid synen av ett konstverk. Dessa få rader utgör kärnan i bokens filosofi. När huvudpersonen lämnas ensam i Zapparonis trädgård trollbinds han snart av den maskinella perfektion som de små robotarna uppvisar, men visionen blir snart till en slags skräckversion när de ställs emot den naturliga världen och dess skönhet. Huvudpersonen tillåter sig trotts Zapparonis egna varningar att förblindas av det han ser under sitt besök i trädgården. Det som är ett naturligt förhållande mellan bi och blomma blir när bina bytts ut mot robotar i miniatyr en förtärande regim där naturen töms på sina resurser - utplånas. I den automatiserade, artificiella världen finns inte längre skönheten, endast teknologiska perfektionen. Slutsatsen blir att den moderna människan lever i en värld byggd på rädsla och entusiasm. Skönheten däremot, uteblir.

Fotot visar Ernst Jünger 1997, något år innan han avled 102 år gammal.

Front 242 Live 2009

Det belgiska bandet Front 242 materialiserade sig på den elektroniska musikscenen 1981 i och med släppet av singeln Principles. Året därpå kom första fullängdsplattan Geography. Skivan, som spelades in på en fyrakanalsstudio, hade ett minimalistiskt, klaustrofobiskt sound som främst gav intrycket av en mänsklighet omgiven av en betongvärld i ruiner. Bandet bytte tidigt medlemmar, någon föll ifrån och några kom till. Med detta förändrades också ljudbilden. På sexspårsplattan No Comment (1984) är musiken betydligt tyngre och hårdare, med taktfast melodiska basgångar och samplade röster. Redan från starten gör bandet en tydligt experimentell musik som på många sätt dekonstruerar popkulturens regim. Detta sound, ett slags återanvänd bild av television och politik, når sin fulla utveckling i och med tredje plattan, Official Version (1987). När skivan släpps har bandet intagit rollen av fundament till den kultur som vuxit upp kring begreppet ”Electronic Body Music”, förkortat EBM. Med musik byggd på den moderna medievärldens språk har man format en egen subkultur. Ett samhälle av fans har skapat sin identitet kring den närmast paramilitära image som bandet representerar. Detta är också början till bandets storhetstid. 1988 kommer uppföljaren Front by Front där bandet själva hävdar att de drar sin musik till extremer. Trots att släktskapet är uppenbart skiljer sig ljudbilden från föregående år. Plattan är enklare, mer tydligt studioproducerad och inte lika fri och experimentell som deras tidigare skivor. Videon till ledmotivet Headhunter produceras av den presumtivt legendariske Anton Corbijn. Det dröjer nu tre år, närmare bestämt till 1991, innan albumet Tyranny for You når skivhyllorna. De enkla kala landskap som fanns tio år tidigare har nu allt mer utvecklats till ljudmattor av samplingar och komplicerade rytmer. Ändå spelas singeln Tragedy for you flitigt på MTV. Den passar uppenbarligen bra in i tiden, efter 1980-talets sammanbrott. Bandet befinner sig nu på höjden av sin storhetstid.

Från och med denna punkt och framåt kommer de dock i ganska rask takt att förlora sitt inflytande på den alternativa musikscenen. Två skivor släpps 1993. I och med dessa, 06:21:03:11 Up Evil och 05:22:09:12 Off, blir brottet med alla tidigare ljudbilder tvärt. Nu presenteras ett experimentellt, digitalt sound som är både musikaliskt och konstnärligt ointressant, ibland rentav obegripligt. Och fansen, visar det sig snart, följer inte med. Det kommer att dröja tio år innan nästa nya fullängdare släpps. Tiden fram till dess fylls av ett antal remixskivor som alla bryter kraftigt med den musikaliska tradition ur vilket bandet växte fram. Först 2003 kommer EP:n Still Raw och lite senare samma år fullängdaren Pulse. Musiken är i mångt och mycket en tillbakagång till de idéer som den syntetiska genren skapade åt sig under 80-talets första år.För fansen och för bandet har scenframträdandena alltid varit minst lika viktiga som skivorna. Front 242 är ett koncept som sträcker sig bortom själva musiken. Det är musik som politik. Inte så att deras texter är märkbart politiska i betydelsen budskap. Snarare är det själva konceptet som är politiskt. Front 242 är ett propagandanummer där lyssnaren och besökaren deltar i konserten inte bara för musiken utan också som en del av rekvisitan för föreställningen. Under deras storhetstid var konserterna energiska nummer som uppnådde ett samspel mellan kropp, arbete, svett och musik.

Front 242 på scen 2009

Dessvärre saknar Front 242 numera identitet på secenen. På den turné som bandet just nu är ute på säger man sig ha ambitionen att vända tillbaka till ett tidigare sound. En ambition som ju också fanns bakom skivsläppet för snart sex år sedan. Så långt förefaller allt logiskt. Bandet äntrar dock scenen med ett anonymt spår från 1993, varpå man går miste om möjligheten att direkt fånga den större publikens intresse. Konserttempot är högt, ljudslingorna smattrar fram, men mixningen saknar struktur. Det är allt eller inget, fullt ljus eller totalt mörker som gäller. Arrangemanget påminner mer om nittiotalets remixskivor än den tunga pulserande EBM som bandet skapade för ett kvartssekel sedan. Det blir snart uppenbart att Front 242 fortfarande står med benen i olika musikstilar och att man inte fullt ut förmått ta steget in i sin ambition om en återgång till svunna storhetstider. Publikens reaktion på detta är uppenbar. Visst applåderar man mellan numren, men som helhet är det långt ifrån hängivet. Reaktionerna svänger med låtvalen, man sjunger med i det äldre materialet och nöjer sig med att lyssna till det nyare. Genomgående är mixarna på de olika spåren fortsatt fantasilösa, de saknar tydlig karaktär. Enda spåret från senaste plattan, 7Rain, dyker upp någon tredjedel in i den nitton låtar långa konserten. Det blir tydligt hur väl sången faller in bland det äldre materialet. Konserten växer efterhand, men det faktum att sångaren Jean Luc De Meyer bitvis sjunger imponerande falskt hjälper förstås inte upp det övergripande intrycket. Historiens tydliga samspel mellan musik och propagandanummer uteblir, och i sin iver att framstå som ett modernt klubband förlorar Front 242 sin egen identitet. Bandets musik saknar i stort sett musikalisk relevans. Deras storhetstid, med tunga slingor och extatisk publik, är ett minne blott. Ändå bjuder man på tillräckligt för att bli inropade för extranummer. Tre låtar blir det - fullpoängaren Kampfbereit från debutplattan, halvhiten Until death us do part från 1998 och Punish your machine, en själlös remixlåt som redan från första början saknat allt ett bra verk behöver. Jag konstaterar att man valt att både inleda och avsluta konserten med låtar som har en svag ställning hos lyssnarna. Förundrad inser jag att bandet idag bryr sig väldigt lite om den helhetsbild som deras konserter i bästa fall skulle kunna skänka besökarna. Den med applåder frikostiga publiken bjuds inte heller på något andra extranummer, och när showen är slut tvingas vi fastställa att Front 242 inte levererat några av sina allra största, och näst intill obligatoriska, låtar. Varken Tragedy for you, No Shuffle eller Masterhit framförs. Ett tilltag som måste betraktas som något besynnerligt på en turné som utger sig för att söka sig tillbaka till rötterna. Ett mediestrategiskt och propagandistiskt felslut ovärdigt Front 242.

Verner von Heidenstam

I går kväll när jag satt och tittade på tv vid något tillfälle kom jag förbi ett program där det pågick en informell intervju med den förre statsministern Göran Persson och hans fru Anitra Steen. Mitt i programmet då det blivit uppenbart att den före detta socialdemokratiske ledaren uppskattade den jordbrukspolitik som nu förs av alliansen kom det också fram att denne något fetlagde man brukade läsa poesi för sin hustru. Till min förvåning reciterade han inte bara dikterna ur minnet, denne arbetarson valde också en dikt av Verner von Heidenstam som sin främsta favorit. Jag blev såklart något förvånad eftersom jag själv håller herr Heidenstam mycket kär, och själv från gång till annan reciterar dikter av denne vår nationalpoet. Heidenstam är stor, och bortglömd. Detta är beklagligt för hans penna var ovanligt skarp och få människor har skrivit längtans dikter såsom han. Det av Persson valda stycket kommer ur dikten Ensamhetens tankar. Det är en välkänd dikt, men den skänker likväl.

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
- men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.