Döden, min enda fiende

Döden är min enda fiende. Ju fler år som går, ju fler veckor som löses upp, ju fler ögonblick som sprider sig bakom mig likt en dimma av minnen, ju mer jag rannsakar mitt inre om innehållet i tillvaron, desto tydligare sprider sig en skräck inombords. En innerlig och rädsla för dödens faktum. Tanken på ickeexistensens möjlighet är outhärdlig. En otänkbarhet som är så främmande att den inte på något vis är greppbar. Ändå smärtar den varje gång den sköljer över mig. I grund och botten är det den ateistiska livsfilosofins tribut som krävs in av dess ståthållare. När vi befriar oss själva från enväldiga gudars regim inför vi en ordning där själen inte har någon plats efter varat, ty efterlivet ges ingen realitet i vår inre logik. Så långt fungerar visst intellektet, men vid tanken på att inte förnimma sprider sig kvalen som en löpeld i kroppen och över min dag. Och även om rädslan lämnar mig lika snart som den kom, vet jag också att den kommer åter. I morgon möts vi med kalkylerad säkerhet igen, som vore det hugget i sten. Den och jag. Återvänder med samma envishet som livet hastar mot sitt ofrånkomliga upphörande i framtiden. Den punkt då min förtvivlan i ett sista andetag byts mot ickevarats kalla tomhet. Friheten har sitt pris. Gudarnas vrede och skuldernas skärseld, deras frånvaro betalar vi således med frihetens inferno. Kvar finns livet, det sanna livet, det fria andens högre andetag, som vi därmed av nöden gör till vår närmatse vän.