För den som betraktar historien tydliggörs snart hur människan vid vissa tillfällen närmat sig begreppet fulländning, de höjder som efterkommande tider inte lyckas överträffa. Nivåer av mästerskap där vi tillsynes når slutpunkten av en underbar och enastående utveckling. Ett slags väldig urladdning av gudomligt betingad estetik som får århundraden av arbete att blekna i jämförelse. På musikens område inträffade denna totala fulländning i och med Beethoven. Han föregicks förvisso av två giganter - Johan Sebastian Bach och den sprudlande Wolfgang Amadeus Mozart, men med Beethoven inträffar något speciellt. I hans kompositioner uppstår en färdighet, komplexitet och känslomässig fulländning som, även om man inte personligen föredrar hans toner, egentligen inte tycks gå att angripa. Här skiner det av genialitet. Men så är symbolen Beethoven också på sätt och vis ett förkroppsligande av en större människa. Revolutionären Beethoven, eller skall vi kanske snarare se på honom som den frie radikalen, trotsade konventionerna, han bröt konformiteten och tog de steg som möjliggjorde hans egen enorma skapelse. På så sätt blir han till viss del en musikens Nietzsche - den senares inställning till den förre till trots. Beethoven var och förblev en individ, en individ som under sitt liv aldrig inordnade sig.
Han, den store Ludwig van, var den kompositör som tillfullo omfamnade den mänskliga passionen och förstod att föra in den i den högre musiken. När Wolfgang Amadeus Mozart kämpade sig in i sin egen död, tog han som sista uppgift att också genomföra sitt eget Requiem som komposition. Som döende omfamnade han döden till och med i sin konst. I relation till detta blir Beethovens personlighet på något sätt talande. Hans avslutande stora verk och avsked till världen, hans nionde symfoni, talar som inget annat musikalsikt verk i världshistorien. Det är en explosion till glädjens försvar, en vägran att låta sig nedslås. Trots den dövhet som drabbat honom och de motgångar som plågat honom går han i sitt farväl alltså till storms mot missmodets dunkla bastioner. Som en Titan.
Kommer vi då någonsin att få uppleva en sådan låga under vår egen tid? Det är med tvekan. Kanske utanför konstens fack. De högre konsterna har inte längre det tillflöde som genialitetens stora rörelse kräver, allt för få grödor odlas i dess åker för att vi verkligen skall kunna våga hoppas på en storslagen vårblomning inom kort, ty den intellektuella grund som konsterna idag ofta bekänner sig till leder inte mot den stora konstens och det stora livets svindlande höjder. Litteraturen kan emellertid i detta vara den hoppfulla budbäraren, här dröjer fortfarande den högre konstens idévärld kvar, här strävar fortfarande konstnärerna uppåt och bryter de tvingande tyglarna. Där finns hopp.
Detta är en omarbetning av en text som först fördes fram i Explanatio. Jag har fört in den här då jag inspireras av dess demagogiska ton.
Han, den store Ludwig van, var den kompositör som tillfullo omfamnade den mänskliga passionen och förstod att föra in den i den högre musiken. När Wolfgang Amadeus Mozart kämpade sig in i sin egen död, tog han som sista uppgift att också genomföra sitt eget Requiem som komposition. Som döende omfamnade han döden till och med i sin konst. I relation till detta blir Beethovens personlighet på något sätt talande. Hans avslutande stora verk och avsked till världen, hans nionde symfoni, talar som inget annat musikalsikt verk i världshistorien. Det är en explosion till glädjens försvar, en vägran att låta sig nedslås. Trots den dövhet som drabbat honom och de motgångar som plågat honom går han i sitt farväl alltså till storms mot missmodets dunkla bastioner. Som en Titan.
Kommer vi då någonsin att få uppleva en sådan låga under vår egen tid? Det är med tvekan. Kanske utanför konstens fack. De högre konsterna har inte längre det tillflöde som genialitetens stora rörelse kräver, allt för få grödor odlas i dess åker för att vi verkligen skall kunna våga hoppas på en storslagen vårblomning inom kort, ty den intellektuella grund som konsterna idag ofta bekänner sig till leder inte mot den stora konstens och det stora livets svindlande höjder. Litteraturen kan emellertid i detta vara den hoppfulla budbäraren, här dröjer fortfarande den högre konstens idévärld kvar, här strävar fortfarande konstnärerna uppåt och bryter de tvingande tyglarna. Där finns hopp.
Detta är en omarbetning av en text som först fördes fram i Explanatio. Jag har fört in den här då jag inspireras av dess demagogiska ton.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar