Den fjärde november valdes Barack Obama till USAs nye president. Det var slutet på historiens mest påkostade och välorganiserade valkampanj. Intressantast var dock det sätt på vilket presidentkandidaten Obama drog sina a
nhängare till sig. I enorma massmöten, ibland med hundratusentals deltagare, slöt hans följeslagare upp för att lyssna till det budskap som gång efter gång predikades. Hopp.
Samma beteenden har utspelat sig förut i historien och då under förutsättningar liknande de som nu rådde. I tider som kräver förändring, som söker en form av högre hopp eller omdaning har massornas uppslutning kring den demagogiska och hoppingivande frälsaren alltid tagit form. Dessa personer har som bekant inte alltid burit samhället och mänskligheten i en riktning som varit utan förtryck och blodsutgjutelse. Men, just den här gången förefaller vi så långt haft tur. Den mänskliga historien saknar annars knappast exempel på sådana Messiasfigurer. Redan på Obamas hemmaplan finner vi personer som under vissa tider åtnjutit en liknande status. Under sextiotalet rådde en närmast hysterisk stämning kring senatorn Robert Kennedy, den då döde John F. Kennedys yngre bror. Hysterin gällde i detta fall inte bara känslan av hopp, utan snarare hoppet om hopp. Under detta årtionde hade ju både J.F.K och doktor Martin Luther King med våld berövats sina respektive liv. USA stod inför ett vägval.
Både Bobby Kennedy och Barack Obama talade främst till den fattiga lägre medelklassen, den breda klass som kanske inte har det allra svårast i samhället, men som i sina sinnen också när en dröm om att kunna höja sig över den situation som nu är dem given. De båda kandidaternas budskap har såklart hörsammats hos flera samhällsskikt, men inte med samma blinda entusiasm som gäller för de sämre lottade ur lägre medelklassen. Barack Obamas propaganda är avgjort tydligare på detta område och Kennedy arbetade också tydligare utifrån ett människorätt
sperspektiv som var den mest brännande frågan i tidens inrikespolitik. I vår samtid kan vi med rätta påstå att USA var redo för en svart president. Det var såklart otänkbart i sextiotalets värld där amerikanska politiker amerikanska politiker fortfarande kämpade för att kunna ge medborgarna lika rättigheter. När så Robert Kennedy sköts till döds på Ambassador Hotel släcktes i min mening också hoppet som fenomen i den amerikanska politiken. Ett hopp som inte återvunnits förrän i och med Obamas kampanj. Vad denna nyvunna känsla kan ge världen återstår nu att se.Jag var själv under valkampanjen en hängiven anhängare av Obama, och jag erfor när valet passerat i seger en slags tomhet i mig själv. Den energi med vilken man mentalt deltagit i kampen och de förhoppningar man haft kunde inte längre kanaliseras. Det direkta målet med kampen var ju uppnått. Några dagar senare läste jag också en artikel att detta var en känsla som uppenbarligen var ganska vanlig bland förut hängivna anhängare av den nu tillträdande presidenten. Vi hade alla vaknat upp den 5e med ett inneboende vakuum. Det är nu för Barack Obama att leva upp till de förväntningar som hans följeslagare har på honom, att fortsatt vara en massans anförare, utan att glömma bort sina löften. Det är hans uppgift, men också vår egen, att kanalisera den energi för hopp och förändring som nu visat sig möjlig.
nhängare till sig. I enorma massmöten, ibland med hundratusentals deltagare, slöt hans följeslagare upp för att lyssna till det budskap som gång efter gång predikades. Hopp.Samma beteenden har utspelat sig förut i historien och då under förutsättningar liknande de som nu rådde. I tider som kräver förändring, som söker en form av högre hopp eller omdaning har massornas uppslutning kring den demagogiska och hoppingivande frälsaren alltid tagit form. Dessa personer har som bekant inte alltid burit samhället och mänskligheten i en riktning som varit utan förtryck och blodsutgjutelse. Men, just den här gången förefaller vi så långt haft tur. Den mänskliga historien saknar annars knappast exempel på sådana Messiasfigurer. Redan på Obamas hemmaplan finner vi personer som under vissa tider åtnjutit en liknande status. Under sextiotalet rådde en närmast hysterisk stämning kring senatorn Robert Kennedy, den då döde John F. Kennedys yngre bror. Hysterin gällde i detta fall inte bara känslan av hopp, utan snarare hoppet om hopp. Under detta årtionde hade ju både J.F.K och doktor Martin Luther King med våld berövats sina respektive liv. USA stod inför ett vägval.
Både Bobby Kennedy och Barack Obama talade främst till den fattiga lägre medelklassen, den breda klass som kanske inte har det allra svårast i samhället, men som i sina sinnen också när en dröm om att kunna höja sig över den situation som nu är dem given. De båda kandidaternas budskap har såklart hörsammats hos flera samhällsskikt, men inte med samma blinda entusiasm som gäller för de sämre lottade ur lägre medelklassen. Barack Obamas propaganda är avgjort tydligare på detta område och Kennedy arbetade också tydligare utifrån ett människorätt
sperspektiv som var den mest brännande frågan i tidens inrikespolitik. I vår samtid kan vi med rätta påstå att USA var redo för en svart president. Det var såklart otänkbart i sextiotalets värld där amerikanska politiker amerikanska politiker fortfarande kämpade för att kunna ge medborgarna lika rättigheter. När så Robert Kennedy sköts till döds på Ambassador Hotel släcktes i min mening också hoppet som fenomen i den amerikanska politiken. Ett hopp som inte återvunnits förrän i och med Obamas kampanj. Vad denna nyvunna känsla kan ge världen återstår nu att se.Jag var själv under valkampanjen en hängiven anhängare av Obama, och jag erfor när valet passerat i seger en slags tomhet i mig själv. Den energi med vilken man mentalt deltagit i kampen och de förhoppningar man haft kunde inte längre kanaliseras. Det direkta målet med kampen var ju uppnått. Några dagar senare läste jag också en artikel att detta var en känsla som uppenbarligen var ganska vanlig bland förut hängivna anhängare av den nu tillträdande presidenten. Vi hade alla vaknat upp den 5e med ett inneboende vakuum. Det är nu för Barack Obama att leva upp till de förväntningar som hans följeslagare har på honom, att fortsatt vara en massans anförare, utan att glömma bort sina löften. Det är hans uppgift, men också vår egen, att kanalisera den energi för hopp och förändring som nu visat sig möjlig.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar