Människan och tekniken, del 1

De kommande inläggen kommer att ha det tema som rubriken anger. Rubriken är förövrigt Oswald Spenglers och den pryder en kort liten bok om snart hundra sidor som sammanfattar hans gedigna verk Västerlandet Undergång. I just det här inlägget kommer jag att presentera ett utdrag ur sista kapitlet i sagda bok (Människan och tekniken, Bidrag till en livsfilosofi). Jag ber läsaren notera att texten är Oswald Spenglers, eller i viss mån översättarens, och alltså inte i egentlig mening min. Begrepp och termer är alltså den ursprunglige författarens. På det stora hela är texten dock betänkansvärd.

Kapitel XII

... Vi stå i våra dagar på höjdpunkten, där, varest den femte akten börjar. Avgörandet kommer, och tragedien slutar.

Varje hög kultur är en tragedi, människans historia i sin helhet tragisk. Men den faustiska människans övermod och fall är större än allt, som Aiskylos och Shakespeare någonsin skådat. Skapelsen reser sig mot skaparen. Liksom en gång mikrokosmen människan mot naturen, så reser sig nu mikroskosmen maskinen mot mot den nordiska (nordiska skulle här kunna vara likvärdigt med den västerländska, min anm.) människan. Världens herre blir maskinens slav. Den tvingar oss, alla utan undantag, antingen vi vilja eller ej, att löpa framåt på dess bana. Den störtade segraren släpas till döds av det rasande spannet.

Vid början av det tjugonde århundradet ser "världen" på denna lilla planet ut så här: En grupp av nationer under ledning av engelsmän, tyskar, fransmän och yankees behärskar läget. Deras politiska makt beror på deras rikedom, och deras rikedom består i deras starka industri. Men denna är bunden vid kolet (idag oljan). Belägenheten av de tillgängliga koldistrikten försäkrar framförallt de germanska folken om så gott som monopol och leder till en ökning av befolkningen, som är utan exempel i hela historien. Med kolet som fäste och vid korsningarna av de från detta utstrålande färdevägarna samlas nu en människomassa av oerhörda mått, som är fostrad av maskintekniken, arbetar för den och lever av den. De övriga folken får rollen av råstoffsproducenter och avnämare, antingen som kolonier eller som skenbart oberoende stater. Denna fördelning säkerställes genom härar och flottor, vilkas underhåll förutsätter industriländernas rikedom och vilka till följd av sina tekniska anordningar själva blivit maskiner och försättas i "arbete" genom tryckningen på en knapp. Åter framträder den nära frändskapen, ja nästan identiteten mellan politik, krig och näringsliv. Graden av den militära makten är beroende av industriens rang. Industrifattiga länder äro allmänt fattiga, alltså kunna de icke bekosta någon här och något krig, alltså äro de politiskt vanmäktiga, alltså äro arbetarna där, ledarna såväl som de underlydande, objekt för sina motståndares politik.

...

Men det hör till denna tids tragik, att det frigjorda mänskliga tänkandet icke mera förmår fatta sina egna konsekvenser. Tekniken har blivit esoterisk liksom den högre matematiken, varav den betjänar sig, liksom den fysikaliska teorien, som vid sin spekulation över företeelsernas abstraktioner har utan att märka det trängt fram till de rena grundformerna för mänsklig kunskap. Världens mekanisering har kommit i ett stadium av det farligaste övermått. Jorden med sina växter, djur och människor har ändrat utseende. Inom några få årtionden ha de flesta stora skogar försvunnit och förvandlats till tidningspapper, och därmed inträda förändringar i klimatet, som skada åkerbruket för hela befolkningslaget. Otaliga djurarter komma att, liksom bufflarna, vara helt och hållet eller nästan alldeles utrotade, hela människoraser liksom de nordamerikanska indianerna och australierna nästan försvunna från jorden.

Allt organiskt dukar under för organisationen, som griper allt mer omkring sig. En artificiell värld förgiftar och kommer istället för den naturliga. Civilisationen har själv blivit en maskin, som gör eller vill göra allt maskinmässigt. (jfr följande citat av Ernst Jünger: Teknologisk perfektion strävar mot det beräkneliga, mänsklig perfektion mot det oberäkneliga.) Man tänker endast i hästkrafter. Man kan inte längre se ett vattenfall utan att i tankarna omsätta det i elektrisk kraft. Man kan inte se en mark med betande hjordar utan att beräkna värdet av deras kött, inte ett vackert, gammalt hantverk utan att önska kunna ersätta det med en modern teknisk metod. Det tekniska tänkandet vill förverkligas, vare sig ett verkligt behov föreligger eller ej. Maskinlyxen är följden av ett tanketvång. Maskinen är, när allt kommer omkring, en symbol liksom dess hemliga ideal, perpetuum mobile, nödvändigt för själen och intellektet, men ingen vital nödvändighet.

Fiat

Italienska Fiat som förvisso redan är en stor aktör inom bilindustrin har fått den briljanta idén att skapa världens näst största automobilkonglomerat. Denna gigant skall innehålla en samling märken som ingen bryr sig om, nämligen Opel, Fiat själva och Saab. Saab verkar förvisso folk bry sig om, det är bara det att ingen köper deras bilar. Hur det står till med den mentala kapaciteten hos Fiats ägare får väl den italienska staten kanske utreda själva. Jag lämnar frågan öppen.

Den liberala kapitalismens felslut

Dagens industriella system tillverkar redan mer än jordens invånare konsumerar. Vi överproducerar, med hjälp av maskiner. Allt färre löntagare producerar allt mer överskott. Samtidigt förutsätter den liberala kapitalismen en ständig tillväxt. Det är inte svårt att inse att ett sådant system har ett enormt felslut inbyggt i sig självt. Sammanblandningen av begreppen vinst och tillväxt är grunden till systemet återkommande kollapser. Samtidigt har liberalerna blandat samman begreppen tillväxt och utveckling. Även dessa två begrepp är i grunden oberoende av varandra.

Ett nytt fungerande kapitalistiskt system måste ta hänsyn till följande fakta och förutsättningar. Om maskiner skall producera vårt överskott, då måste vi hitta ett system där människor har medel att konsumera produkterna. Om få eller inga människor arbetar, måste mänsklighetens ekonomiska tillgångar garanteras på annat sätt än med lönearbete. Vi kan inte försörja oss genom tjänstearbete. Det är fullt möjligt att utvecklas utan att mäta den utvecklingen i tillväxt. Den liberala kapitalismen söker expandera in absurdum, med följden att även vinstgivande företag kan rasera börsvärdena på grund av att deras tillväxt inte motsvarat finansvärldens vinstprognoser. Det är en absurd tanke att ett företag kan expandera varje dag under varje år etc. Det är lika absurt att anta att ett företag som inte expanderar exponentiellt är ett svagt bolag. Ekonomins styrka finns i dess stabilitet, inte i dess expansion.

Den liberala kapitalismens antagande att styrka heter expansion och inte likviditet är därmed lika absurd som liberalismens antagande att ökad frihet bäst beskrivs med orden ökad övervakning. Är jag då antikapitalist, nej inte nödvändigtvis. Ett sådant svar är som alltid avhängigt vad man binder in i begreppet. Däremot är min ställning i denna fråga tveklöst antiliberal. Inte så tillvida att jag är emot ett liberalt samhälle, jag tar bara avstånd ifrån de liberala partiernas politik till förmån för en konservativ omprövning och ett intelligent sätt att förvalta den moderna, globala, ekonomin.

Konsten att starta ett krig som redan finns

För någon dag sedan slog det mig hur genial Barack Obamas strategi i Afghanistan egentligen är. Genom att deklarera en intensifiering av kriget i det steniga ökenlandet genomför han det som varje amerikansk president måste, nämligen att leda landet i krig. Med avvecklandet av krigsinsatsen i Irak högt på schemat riskerade annars president Obama förhållandevis tidigt under sin ämbetsperiod misslyckas med uppgiften att visa sig militärt handlingskraftig inför de amerikanska väljarna. Genom att belysa och förstärka insatsen i Afghanistan fick han så att säga ett krig gratis och han kan därmed marknadsföra bilden av sig själv som en stridsvillig statschef, utan att alls behöva starta något krig. Detta torde vara få förunnat.

Korta anmälningar

Ibland när man sitter och skriver recensioner kommer orden helt enkelt inte fram. Efter någon veckas försök tvingas man då retirera och acceptera det faktum att texten man skickar till den berörda tidskriften blev kort och att man misslyckades med att författa ett mästerstycke den här gången. Här följer fem sådana, anmälningar, under vilkas författande skaparglädjen tröt, tiden blev kort och så vidare. Detta är såklart inte riktigt tillfredställande varken för mig som recensent eller för den berörda författaren. Sådan är dock verkligheten och i en del av fallen beror det naturligtvis på att själva litteraturen inte berörde läsaren i tillräckligt stor utsträckning.

Bengt Erasmie
Vid sidan av tiden (med jorden runtomkring)

Jag lånar till viss del orden då jag påstår att Bengt Erasmies dikter är befriande poesi. I hans dikter finner jag ofta den känsla som den klassiska lyriken bästa förmedlar. Ett konsthantverk och ett emotionellt djup. I denna lilla bok möter mig något vackert, något som tilltalar och faktiskt får mig att vilja läsa mer poesi. Som bidrar till mitt litterära liv. Han förmedlar förvisso på fri form, det var länge sedan någon poet vågade sig på konststycket att också skriva på vers, men dräkten är likväl välsydd. För den som tilltalas av lyriken som uttryck är Bengt Erasmies poesi en naturlig del av samlingen.

Ola Wikander och Eva Maria Ern
Verkligheten mellan skallarna

Det är svårt att bedöma vad verkligheten mellan skallarna egentligen är för en slags bok. Är det kanske ett försök att argumentera för att verkligheten finns utanför oss själva som möter mig? Eller är det bara ännu en i raden av kulturradikala konstprodukter? Ett sammelsurium av teckningar och korta sentenser? Nej, det senare är i vart fall inte sant. Raderna bär med sig en mening av något slag, och illustrationerna är träffsäkra. Boken får främst betraktas som ett konstprojekt, och ej så mycket ett litterärt eller filosofiskt sådant. Men så har ju boken också fått stöd av Konstnärsnämndens Bildkonstnärsfond. Och någonstans finns, tror jag, en betraktelse över förhållandet mellan upplevelsen och det upplevda. En menig här, och en enkel blyertsteckning där, leder tillslut läsaren fram till slutsatsen – den som satt sig vet att han sitter. Måhända ett försvar av en apriori och realistisk verklighet? Ändå är det sinnebilder som förmedlas. Ord och grafik ger betraktaren uppfattningen av en verklighet som bär mask.

Erik Wijk
Allt vi här drömma om

Utkommit dagarna har Erik Wijks Allt vi här drömma om. I ett möte med en försvunnen far öppnas dörren till ett besynnerligt människoöde. I detta möte med fadern – eremiten – och hans efterlämnade ägodelar beger sig Wijk på resa tillbaka genom släktens historia. Här finner den radikale författaren en familj vars språk är väsentligt olikt hans eget. Det handlar om pengar. Tillgångar och transaktioner ersatte det mänskliga utbytet. Erik Wijk är tidigare publicerad inom flera olika genrer och är för många kanske främst känd som politisk skribent. Allt vi här drömma om är dock en läsvärd berättelse om livet och dess olika öden.

Helena von Hofsten
Jorden snurrar bara framåt

Över skrifter redan en gång publicerade finns ibland inte så mycket nytt att säga. Helena von Hofstens Jorden snurrar bara framåt är en repetition av texter och tankar, anteckningar, blogg, radio och press. Nu i bokform. Även om de kan vara väl så läsvärda känns det för recensenten som att innehållet redan är bemött av andra. Man förvandlas till en senkommen radiokanal som själv skall repetera andras förtjänster. Men så när jag sitter här och i mitt sinne snurrar pennan mellan fingrarna inser jag att von Hofsten också är förläggaren bakom Tusculum – förlaget på vilken boken är utgiven. Som förläggare känner jag en viss tvekan inför ett sådant tilltag. Nu är Helena redan flerfaldigt publicerad så hon undkommer kanske en sådan dom trotts min ödmjuka invändning. Icke desto mindre skall naturligtvis de som inte läst något av henne göra det. Samlingar av utdrag, brottstycken och tankar ger ofta en mycket intressant inblick i författarens idévärld. Som sådan studie är Jorden snurrar bara framåt att rekommendera.

Ann-marie Ljungberg
Mörker, Stanna hos mig

Utkommit i dagarna har på bokförlaget Alfabeta Ann-Marie Ljungbergs Mörker, stanna hos mig. Handlingen utspelar sig under 1940 års världskrig där reportern Paul Wilhelmsson dras in i spelet kring attentat mot Norrskensflamman som krävde två barn och tre vuxnas liv. I den efterkommande rättliga processen träder tidens politiska korrekthet in och den skyldiga kommer lindrigt undan. Offren förnekas sin rätt. Ann-Marie Ljungbergs bok är dock inte ett historieverk, utan i främsta rummet prosa. I detta lurar en fara för läsaren. Plötsligt döms och bedöms människor efter egenskaper som är författarens foster, inte efter vilka de egentligen var, om de alls funnits. Personligheter, åsikter och förutsättningar försvinner och kommer till. En förväxling av verklighet och dikt uppstår, ty en skönlitterär person är en fiktion, en fantasi. Inte mer verklig än Don Quijote själv. Ann-Marie Ljungberg är otvetydigt en skicklig författare, hennes prosa är fängslande och hennes gestaltningar mänskliga. Ändå känns ämnesvalet idag till viss del politiskt förutsägbart. Handlingen åker snålskjuts på det historiska attentatet och drar så klart omgående en politisk beundrarskara till sig som är mindre intresserad av den litterära skildringen än den underliggande politiska domen. Förlaget Alfabeta väljer att kalla den en skrämmande aktuell skildring av terrorismens många ansikten. Jag förhåller mig mer neutral och känner att boken kanske inte bär hela vägen fram som prosa.

Ljudet av snö som faller

När jag vandrade vägen hem i natt, föll snön över landskapet. Vita slätter bredde ut sig framför mig. När jag stod stilla i mörkret och betraktade stillheten kunde jag höra snön falla. Då drog jag mig till minnes några rader som Peter Englund en gång skrivit om att han inte längre kunde uppfatta detta ljud efter en hörselskada som han fått. Ljudet är ett slags milt och finkänsligt knaster. I denna tanke vandrade jag vidare och fann sinnesupplevelser som för mig själv nu gått förlorade. Inte därför att jag förlorat förmågan att förnimma men för att tiden lämnat dessa sinnesintryck bakom sig. Så förefaller det inte troligt att jag åter kommer att få uppleva doften av ett ånglok. När jag var yngre (och jag är inte särskilt gammal än) gick dessa lok på fortfarande smalspåret genom min hemstad som turistattraktion om sommaren. Idag syns de inte till, och med avsaknaden av dem heller inte doften av bränt kol. Har man tur kan man fånga ett på någon turistattraktion. Inte heller kommer jag att som i barndomen få känna doften av brinnande krut, en underbar doft som alltid kittlat mina sinnen. Under stora delar av vinterhalvåret umgicks vi med denna upplevelse då vi brände av resterna av nyårshelgens smällare. De är förbjudna nu och den enda krutdoft man kommer åt är svaga antydningar från enstaka nyårsraketer som haft turen att passera ens väg. I min hemstad fanns det där jag växte upp en bandyplan. Där brukade man om somrarna tjära strålkastarnas höga trästolpar, men även denna doft hör barndomen till och tjärat trä är idag bara ett minne blott. Vår värld skänker som bekant mer av urinstinkande betonghörn än av doftande trästrukturer. Till sist en sällsynt ljud. jag upplevde det en gång under min värnplikt. Vi befann oss under en manöver långt inne i de småländska skogarna och skulle slå läger. När oväsendet av motorer och förläggning lagt sig hörde vi såsom ett väsande en bit bort. Då vi inte kunde urskilja ljudets orsak tog vi oss försiktigt fram i dess riktning. Efter en stund fann vi en slags autostrada av miljontals myror som vandrade över vårens fortfarande lövbeklädda mark. Jag har aldrig upplevt något liknande, vare sig före eller efter detta möte. Nu, endast ett minne.

Baksmälla

Man vaknar upp för fjärde gången de senaste två timmarna. Magen gör sura uppstötningar. I huvudet spelas en sång av Anna Ternheim åter och åter och åter. Inom dig har du envis bild av en färgtub krimsonrött som du försökt tömma under morgonen i en dröm som även den gång på gång hemsökt dig. Känslan av repetition är överväldigande. Livet - inget mer än en repris. Varje dag. Varje år. Det första du gör är att betala hyran som du glömt. Frukost på yoghurt och knäckebröd med smör. Inga pengar, på riktigt. Därefter skriva en rad, tömma en tub av rött. Om Strindberg kunde måla kan fan i mig jag också det.